Snart dags att hoppa i jeansen. Sätta på sig vuxenansiktet. Tänka bort illamåendet och ögonen som svider för att de svämmar över.
Jag har tittat på min bok. Öppnat filen och tittat. Läst och tittat. Petat lite. Ändrat ett par ord. Det går inte mer just nu. Det gör för ont att läsa. Att titta och läsa… gör fruktansvärt ont. Boken får vila. Den får vila till en dag när jag kan skratta åt galenskapen i det absurda.
Boken får vila i datorn ett tag till.
Nu ska jag göra lite nytta. Sluta sitta här och tycka synd om mig själv. Skärpning. Rättning i ledet. Tvätta bort tårränderna från ansiktet. Strama upp. Se till att hålla. Hålla till dess det är mörkt och ingen ser mina tårar igen.
Gå till Toffelprofilen
Så här är det. Jag försöker att inte komma med pekpinnar och beklagar verkligen om du uppfattar det så. Allt jag har att utgå ifrån är mina erfarenheter, bra och dåliga. 😦
Något som har hjälpt mig, som faktiskt har räddat livet på mig, har varit att hjälpa andra människor i något slags nöd. Och då menar jag inte yrkesmässigt. Jag har en otrolig förmåga att grotta runt i mig själv och de där åren som jag var ute i kylan mådde jag som bäst när jag kunde finnas till för en annan människa.
Det handlade inte om att starta soppkök utan att finnas till för en annan människa, helt förbehållslöst. Nu vet jag att du har fullt upp på dagarna, jag gick mest som en zombie och fick tvinga mig ut bland folk, jag var rent skräckslagen för att umgås med andra än den närmsta kretsen. Jag kokade litervis med kaffe till AA-möten, blev en viktig person därför att JAG var den som skulle se till att lokalen var upplåst och fixad så att mötet blev av. Det var många gånger som jag verkligen fick pressa mig själv till det yttersta, helst ville jag stanna hemma och dra täcket över huvudet och det har hänt att min plikttrogenhet hindrade mig från självmord.
Alla dina klokskaper skulle kunna vara till nytta för någon annan. Och, nej, ekonomin blir inte bättre (inte sämre heller) men för mitt eget mående gjorde det underverk.
Stor STYRKEKRAM!
NEJ! Du missuppfattar mig. Det är inte så att jag känner att du kommer med pekpinnar. Jag vill bara inte diskutera det här för djupt på bloggen så att alla kan läsa! Mejla mig hellre!
Jag försöker fylla mina dagar, men det är svårt att komma hemifrån. Ett eftersatt projekt jag ska ta tag i är min bok, som jag skriver om i inlägget. Och idag öppnade jag faktiskt filen, läste och ”pillade” lite”. Modigt värre! 😀
Stor kram till syster som jag vet vill gott!!!
Kära Tofflan, kan bara tala om att du ofta, ofta är i mina tankar och jag önskar så att det skulle lösa sig för dig, att det finns de som inser din förmåga och kapacitet dom får tummen ur baken och erbjuder dig ett jobb!
Ha dé!/Kram
Tack snälla Åsa! Just i denna stund är jag en våt fläck, men jag har ett jävlar anamma inom mig som jag vet att jag plockar fram. Om ett tag.
Kram!
Som sagt…jag har mycket svårt att skriva men du sätter sannerligen ord på det även jag känner.Ena stunden så jävla kaxig, men en annan som är samtidigt så skör och svag.Äsch för fan…gråt ut hur jäkla mycket du orkar och tyar med,gråt,gråt och gråt för jävulen,antar att du verkligen behöver det…skrik också. Är grannarna lite känsliga så ta bilen ut till skogen och vandra och SKRIK. Skrik gärna lite oftare till skogs….
Liiite problem just nu att gråta för jag vill inte skrämma barnen! 😉 Men jag har gråtit lite till OCH i bilen. I bilen gråter jag jättebra. I duschen också. Då syns inte tårarna heller.
Kram pårej, vi måste ses snart!!!