Det hjälper inte mot alla problem, men…

Det hjälper att vara bland människor. Det hjälper att få läsa allas vänliga ord och att känna omtanken. Det hjälper att känna sig behövd. Jag känner mig inte så ensam. TACK!

Jag känner mig inte så ensam, tack vare alla snälla och familjen!

                                                                                                                                                        Nu är vi i Himlen och vi har alla barnen hos oss. Fästmön håller på att försöka få till en fin kalasutstyrsel till minstingen och jag har slagit in paket till de två födelsedagskillarna. Man kan väl säga som så att Anna gör sin del snyggare och bättre än jag gör min del… Men vad gäller paketen ska de ju slitas upp, så…

Det har kommit flera tårar, men nu börjar jag sansa mig och strax ska jag plocka fram det där jä***r anammat som jag då och då skryter om att jag har. Men det är tufft när det hela tiden dyker upp nya problem för oss, både mig och Anna. Får vi fem minuters respit så är det lång tid… Ja, det är

lite mycket nu,

som man säger då och då. Annas ledsamheter tänker jag inte blogga om och mina vill jag inte älta mer, inte här på bloggen i alla fall. Du får gärna mejla mig om du vill prata djupare – det gäller dig som läser oavsett om du är nära vän eller inte! Allt passar inte för alla ögon, bara.

Vi är tacksamma, Anna och jag, att vi finns för varandra. Utan den andra halvan vet jag inte vad vi hade gjort eller var vi hade varit. Kärlek och omtanke hjälper inte mot alla problem, men det underlättar att ha nån att dela bördorna med. Jag önskar att alla mina fina vänner hade det vi har – ni vet själva vilka ni är som jag räknar in i den kretsen! PÖSS!