Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 8 april, 2011

I den här familjen finns det ett par kalaskillar. Först och störst och äldst är storebror aka Slaktar-Pojken aka Johan. Idag när vi kom hem, trötta och fullastade med väskor, möttes vi av en härlig syn: köket var i bättre skick än när lämnade det, vardagsrum, kök och hall var dammsugna och tvättmaskinen stod på. TACK för det! Det var jätteskönt att bara få umgås med alla en stund, packa upp och lite innan Fästmön körde igång med maten.


Tack, Kalaskille nummer ett! BTW tjejer, han ÄR singel! (Tror jag…)

                                                                                                                                          Familjens andra kalaskille är åtta år och skulle iväg på födelsedagspartaj för två killar. Killarna hade bjudit hela klassen och kalaset var det roligaste Elias hade varit på. Jaa, det var till och med så roligt att han inte ville sluta partaja… Men sen blev det ganska skönt att få krypa in i bilen och åka hem och fredagsmysa med lite, lite chips och mamma.


Kalaskille nummer två ville fortsätta partaja även efter kalaset. Men sen var det ganska skönt att få fredagsmysa med mamma.

Read Full Post »

Det hjälper att vara bland människor. Det hjälper att få läsa allas vänliga ord och att känna omtanken. Det hjälper att känna sig behövd. Jag känner mig inte så ensam. TACK!


Jag känner mig inte så ensam, tack vare alla snälla och familjen!

                                                                                                                                                        Nu är vi i Himlen och vi har alla barnen hos oss. Fästmön håller på att försöka få till en fin kalasutstyrsel till minstingen och jag har slagit in paket till de två födelsedagskillarna. Man kan väl säga som så att Anna gör sin del snyggare och bättre än jag gör min del… Men vad gäller paketen ska de ju slitas upp, så…

Det har kommit flera tårar, men nu börjar jag sansa mig och strax ska jag plocka fram det där jä***r anammat som jag då och då skryter om att jag har. Men det är tufft när det hela tiden dyker upp nya problem för oss, både mig och Anna. Får vi fem minuters respit så är det lång tid… Ja, det är

lite mycket nu,

som man säger då och då. Annas ledsamheter tänker jag inte blogga om och mina vill jag inte älta mer, inte här på bloggen i alla fall. Du får gärna mejla mig om du vill prata djupare – det gäller dig som läser oavsett om du är nära vän eller inte! Allt passar inte för alla ögon, bara.

Vi är tacksamma, Anna och jag, att vi finns för varandra. Utan den andra halvan vet jag inte vad vi hade gjort eller var vi hade varit. Kärlek och omtanke hjälper inte mot alla problem, men det underlättar att ha nån att dela bördorna med. Jag önskar att alla mina fina vänner hade det vi har – ni vet själva vilka ni är som jag räknar in i den kretsen! PÖSS!

Read Full Post »

Snart dags att hoppa i jeansen. Sätta på sig vuxenansiktet. Tänka bort illamåendet och ögonen som svider för att de svämmar över.

Jag har tittat på min bok. Öppnat filen och tittat. Läst och tittat. Petat lite. Ändrat ett par ord. Det går inte mer just nu. Det gör för ont att läsa. Att titta och läsa… gör fruktansvärt ont. Boken får vila. Den får vila till en dag när jag kan skratta åt galenskapen i det absurda.


Boken får vila i datorn ett tag till.

                                                                                                                                                          Nu ska jag göra lite nytta. Sluta sitta här och tycka synd om mig själv. Skärpning. Rättning i ledet. Tvätta bort tårränderna från ansiktet. Strama upp. Se till att hålla. Hålla till dess det är mörkt och ingen ser mina tårar igen.

Read Full Post »

Aprilregn – tårar

Det regnar där utanför. Jag gråter här innanför. Fönstret. När ska det sluta?


Apriltårar.

Read Full Post »

Fredag är det idag. Du som läser här ibland vet att jag inte gillar fredagar därför att folk alltid säger

Trevlig helg!

Helger och vardagar är ju samma sk*t för mig. Men idag har jag insett att den här fredagen är fri. Den är fri. Och jag tänker ta mig friheten att gråta hela dan om det nu är det jag vill göra. Sitta och ringa runt till diverse ställen, som jag hade tänkt, är nåt jag inte pallar idag. Jag pallar INTE.

Idag känner jag mig som en lång mast som sträcker sig mot himlen och Gud som för att fråga vad jag gör här nere, egentligen. Och varför jag straffas så. Och varför han har övergett mig! Men det är inte Gud jag ska ställa den frågan till, det är till mig själv. För jag måtte ha gjort så mycket ont och elakt att straffet är evigt. Först ett halvår ”ute i kylan”, sen över två års desperat famlande i tillvaron efter att hitta en ny grund igen. Utan att lyckas…


Jag känner mig som den här masten som jag fotade förra sommaren. Likt masten sträcker jag mig mot himlen, men mina frågor får inga svar.

                                                                                                                                                 Vädret ser ut som om det inte kan bestämma sig idag. Himlen är gråmörk, men solen tränger igen. Endast en svag vind blåser i träden. Igår var det så kraftiga vindar att det var läskigt. Och jag förstår inte varför folk skämtar om naturens krafter och tycks förvånade över att det blir så här… Men hallå! Hört talas om växthuseffekten eller har du blundat varje gång du läst ordet?!

I eftermiddag när Fästmön har slutat jobba åker vi ut till Himlen. I eftermiddag kommer alla barnen hem och vi blir sex personer allt som allt. Barn och barn… Just nu är det bara två som inte är myndiga, men ändå. Johan visade mig sin första deklaration när jag var ute igår med fyra matkassar. Tack och lov ingen kvarskatt! Och Linn provade den mest ljuvliga studentklänning! Ja, det är inga små barn där hemma längre… Frida är nu snart mera 17 än 16. Och Elias… Minstingen, åtta år, ska på kalas ikväll. Så då blir det inget sedvanligt fredagsmysande. Det går så fort, så fort. Ett tu tre tror jag att Anna och jag sitter där ensamma och undrar vart alla åren och alla barnen tog vägen…

Hemma hos mig blir jag några timmar till. Jag känner mig tung och trög och ledsen idag och blodet forsar ur mig. Det är inte lätt för en som svimmar vid åsynen av blod att menstruera, kan jag meddela… Så om jag tar livet av mig så blir det inte på nåt blodigt sätt. Det blir på ett helt annat sätt så att den som hittar mig slipper ”städa”. Jag kan ta vara på min egen skit. Jag kan ta mitt eget ansvar. Det här sista stycket borde jag skriva i ett lösenskyddat inlägg. Men jag orkar inte dölja mina brister och mina svarta tankar idag. Det finns ingen framtid, som jag ser det i denna stund. Men genom att släppa fram just dessa tankar, sätta ord på dem och skriva ner dem, kommer jag förbi det svarta. Om ett tag. Lita på mig!

Read Full Post »