Frågan i rubriken ställs på baksidan av boken …och dom som inte har av Majgull Axelsson. En bok jag fick av Nurse Rached i början av september förra året, men som jag inte har vågat röra förrän nu. Och jag vet knappt om jag vågar fortsätta läsa den.
Jag har verkligen utmanat mig själv genom att börja läsa denna bok. Boken, som är en sorts reportagebok om 14 människor under åren 1992 – 95 som har det mindre bra på grund av låga inkomster.
Kerstin, som boken inleds med, förlorade ”allt” på fyra år: skilsmässa, jobb och två söner som spårade ur. Och sitt hem. Hon vräks. När boken skrivs lever hon i en liten lägenhet och har inte råd med telefon eller tidning för det räcker inte a-kassan till. Hon har sålt sin Måsen-servis. Den inbringade 3 000 kronor. Det räcker ett tag…
Alltså jag vet inte om jag pallar fortsätta. Jag har visserligen varit utan jobb i lite mer än två år. Bara. Jag lever i ett särboförhållande som jag ändå upplever har stärkts genom svårigheterna. Ett tag till har jag råd med telefon och tidning, men a-kassan räcker inte ens till månadens räkningar. Jag har förmånen att få en extra slant via en inkomstförsäkring. Ett tag till det också. Inte i nån evighet, kortare tid än a-kasssan, för övrigt. Och min Måsen-servis, eller de delar jag har av den, är fortfarande osåld… *sneglar åt högerspalten*
Jag kan inte hjälpa det, men jag undrar: Hur lång tid tar det att förlora allt?
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
En sekund !
Ja. Varken mer eller mindre.
Ja, det kan då gå fortare än man tror…
Ha dé!/Kram
Så är det.
Kram
Alltså….jag har tidigare satt den där boken i händerna på människor som ansett att folk får skylla sig själva blablabla, det här att ta sig i kragen blablabla…om du fattar hur jag menar. Det tror jag att du gör! Och även om den är otroligt svart så beskriver den hur lätt det är att halka utanför systemet. Maskorna är enorma, ännu större nu än då boken skrevs. Jag trodde att vi hade nått botten då, men sedan boken kom ut har socialförsäkringssystemen urholkats ytterligare. 😦 Det krävs inte särskilt mycket för att vem som helst ska hamna i diket och det är så otroligt sorgligt att se hur fler och fler marginaliseras och lever i ren och skär fattigdom.
Jag önskar att fler läste den och annat som beskriver hur lätt det är att hamna i utanförskap och vilken mardröm det är för de drabbade. Och skammen, den här skammen! Åh, fy f*n, att behöva skämmas för att man är arbetslös eller sjuk trots att man betalat sin försäkringspremie under massor av år.
Sedan vet jag inte om du är som jag, när jag mår som sämst lyckas jag ofta ta mig an böcker som gör mig än mer deprimerad, vet inte om det är en masochistisk ådra i mig?
*Kramar och klappar om* 😉
Jag får en hel del kraft ur boken!! Och känner att jag inte är ensam. Och att inte mycket har förändrats sen den skrevs i mitten av 1990-talet… Det är tuff läsning, men den är bra för mig!
TACK! Och kram!