Lördagseftermiddag – och kväll

Äntligen är Fästmön hemhämtad och vi kan få ha lite lördagskväll! Eftermiddagen har varit seg och jag har använt den till att tänka en hel del, särskilt på inlägget före detta, om mannen som låg död i tre år. Det är bara så hemskt!

Jag kan också tycka att det är hemskt att min ekonomi har försvagats med två tredjedelar sen jag slutade jobba. Ja, mer, för resten. Jag får ut en tredjedel av vad jag fick ut i lön efter skatt på min a-kassa nu. Ett tag till har jag min inkomstförsäkring som ger mig åtminstone upp till hälften av min förra lön före skatt. Men pengar är inte allt! Jag är rik. Jag anser mig vara rik. För jag ”har” kärlek. Det finns nån som älskar mig och nån som jag älskar. Jag är inte ensam. Om jag skulle dö nu, skulle jag inte dö ensam. Det är skönt att veta.

Såna här tankar har farit genom huvudet medan jag har pusslat, strukit kläder och pratat med mamma i telefonen. Och nu strax ska jag laga till mat. Det är en förunderlig känsla att ha nån att laga mat åt. Jag är tacksam. Tacksam och innerligt glad.

Lördagsgodis blir det lite mindre av idag. Anna fick sorbet och en Kexchoklad, jag själv en Plopp som jag redan har tryckt i mig. Vill vi ha mer finns det chokladjulklappar kvar i skåpet i köket. Det godaste vi får i kväll hoppas jag blir vinet, en fransman, Chateau Beaulieu, från 2004. Den har legat ett tag, alltså, flaskan. Dammig och så. Den serveras till tunna kycklingfiléskivor, potatisklyftor och hot béarnaisesås.

En dammig fransman från 2004 serveras till lördagsmiddagen.

                                                                                                                                                          Jag är också glad att jag har mat att äta och gott vin att dricka till den – samt sällskap vid matbordet av min kära.

Uppdaterat: Vinet var skitgott! Det var strävt och fylligt, kanske en aning för strävt för att passa kryddningen. Däremot passade det finfint till en bit Brie-ost som jag ”slängde”  fram!

Till kvällen blir det, förutom nedsläckning klockan 20.30 eftersom det är Earth hour, TV. Det sista avsnittet av Downton Abbey på SvT1 går i kväll klockan 21. Anna börjar tidigt i morgon bitti och eftersom vi förlorar en timmas sömn har jag ställt Varg Veum-filmen på TV4plus på DVD-inspelning. Jag tror inte att vi orkar vara uppe till midnatt.

Read Full Post »

Hur kan det hända?

En man, född 1928, låg död i sin lägenhet i cirka tre år. Pensionen kom in på hans konto och via autogiro betalades hans hyra. Att han upptäcktes berodde på att man skulle installer bredband i huset.

Hur kan det hända? Hur kan människor vara så ensamma? Hur kan det få vara så här år 2011?

En ensam blomma bland allt det gröna…

Read Full Post »

Babel – säsongspremiär den 24 mars

I torsdags var det ju säsongspremiär för litteraturprogrammet Babel på SvT 2. Det var också premiär för Eva Beckman som programledare. Tyvärr kommer Daniel Sjölin tillbaka som programledare om ett par veckor. Förväntansfull bänkade jag mig i bäste fåtöljen för att avnjuta en inspelad version av programmet – inspelningsbar DVD-hårddisk = halleluja!

Första gästen i studion var Åsa Moberg, författare och journalist. På 1980-talet tog författandet över. Det blev en hel del självbiografiskt, så också denna hennes nyutkomna bok, Kärleken i Julia Anderssons liv. Men boken skrevs redan för 40 år sen.

En bok som skrevs redan på 1970-talet och som handlar om socialdemokratin och Åsa Mobergs kärleksaffärer.

                                                                                                                                                       Åsa Moberg satt i studion och berättade fnittrande om sin affär med Harry Schein. Hon såg ut som en liten fru Drak-Ulla med sina vassa och prominenta tänder. Men Åsa Moberg är onekligen mycket intressant! Eva Beckman intervjuade på ett lysande sätt! Och fick Åsa Moberg att gråta – över gammalt beröm!!!

Tramskonceptet den här säsongen är att skicka ut elva författare till elva platser i Sverige för att skriva om landet. Först ut var Björn Ranelid. Björn Ranelid bevistade Hornsgatans puckel och pratade och diktade om råttor soch gengångare och ord.

Jan Guillou var nästa studiogäst. Långhårig och kortarmad satt han och raljerade i vanlig stil och pratade enbart om sig själv.

Nästa inslag handlade om Kristian Lundberg, som förlorade allt på grund av en skatteskuld, men som återkom och skrev en bok om sina upplevelser i Malmö hamn, Yarden (2009). Nu har han skrivit en fortsättning, Och allt skall vara kärlek.

En bok om att förlora allt – och att jobba i Malmö hamn.

                                                                                                                                                         Nästa studiomoment var att diskutera det faktum, enligt Eva Beckman, att allt ska ha en berättelse. Debattörer var Jan Guillou, Lena Andersson och Claes de Faire. Den sistnämnde menade att ordet berättelse är ett modeord, något som ska bekräfta reklamen. Jan Guillou ansåg att berättelse är en felöversättning från engelska och att det som avses är image eller ideologi. Lena Andersson satt som en grå mus och försökte försvara att hon använt ordet berättelse i en debattartikel om sossarna.

Jean M. Auel har just gett ut den sjätte och sista delen i sin tegelstensserie om stenåldern. Boken kommer ut på svenska nästa vecka. Nästa reportage blev ett besök i denna amerikanska, inte som jag trott australiensiska, författares hem. Ett otroligt vackert hem, fyllt av böcker och tavlor. En fantastisk kvinna, fembarnsmor utan några särskilda kunskaper om stenåldern, som skrev riktiga bestsellers på 1980-talet.

Veckans lästips, långa bokserier, blev:
Jan Guillou: Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström
Claes de Faire: Bo Baldersons böcker
Åsa Moberg: Cora Sandels Alberte-svit

Read Full Post »

Stressig natt, kall morgon

I natt hade jag åter igen en sån där stressdröm. Härom natten drömde jag nämligen att jag var på stan och skulle träffa Fästmön och Elias. Vi hade sms-kontakt, men varje gång jag fick ett sms som talade om var de var, rusade jag till stället bara för att finna att de gått vidare. Jag nådde aldrig fram till dem.

Nu fram på morgonen drömde jag att jag var ute och åkte tåg. Bland annat skulle jag stanna till i Hallstahammar, hos mammas gamla väninna tant M. Bara det att jag inte hade nån adress till tant M. Så när jag klev av tåget och ut i den kalla vinterkvällen gick jag planlöst och letade efter tant M. Naturligtvis hade jag ingen tur – MEN! Jag träffade på hennes hund, pudeln Amorina! I drömmen hände inget mer sen annat än att Amorina och jag var ute och sprang på gatorna i Hallstahammar. Både tant M och Amorina är sen länge döda. De sista åren av sitt liv levde tant M i Farsta.

Jag var ute och sprang i Hallstahammar i natt. Här illustrerat av Elias som springer uppför jättetrappan på nya centralbygget här i stan.

                                                                                                                                                             I morse var det åtta minusgrader och förvånansvärt många människor ute när jag skjutsade Anna till jobbet. Anna såg till och med en människa med en barnvagn ute på promenad! Jag såg mest hundmänniskor. Det är konstigt, men vissa morgnar kan vara alldeles öde. En sån här kall morgon borde kanske vara en av dessa ödemorgnar, men samtidigt skiner solen och jag vill tro och hoppas på en kanondag idag!

Mina planer för dagen är först att fixa lite disk och bäddning och läsa lokalblaskan. Sen tänker jag bänka mig för att titta på torsdagens premiäravsnitt av Babel, inspelat på min DVD-hårddisk. Har så en liiiten strykhög att ta tag i. Vidare ska mamma få en signal – vi har inte hörts av sen i måndags.

Dagen går fort. Faktiskt. Fortare än man kan tro. Ett tu tre är klockan nästan 16 och det är dags att åka och hämta hem Anna från jobbet.

I kväll är det Earth hour klockan 20.30 – 21.30. Och till natten får vi inte glömma att ställa fram våra klockor för i morgon, tro det eller ej, börjar sommartiden…

I morgon blir det sommartid.

Read Full Post »