Idag missade jag inte hämtningstiden vid Fästmöns jobb! Det är ju liksom extra viktigt att komma i tid när Darlingen ska iväg på kurs… Jag hade satt alarmet på mobilen.
Nu är det rent hus här! Eller i alla fall hemma hos mig. Övriga hem i huset har jag förstås ingen aning om – och jag är inte särskilt intresserad heller. Men jag är nöjd – som alltid när jag har städat. Det ger mig lugn och ro och framför allt, ett gott samvete för att jag har gjort nåt bra med dagen!
Lugn och ro.
Jag hann till och med duscha innan jag skulle åka, men det var på håret! Skulle just till att fixa till just det nytvättade håret med diverse klet och grejs när telefonen ringde. Det var Annas mamma som trodde att Anna började sent idag. Men tji fick hon! Och så fick hon prata en stund med mig i stället. Senare i kväll ringer hon igen för att prata med sin dotter.
Bästa vägen till Sjukstugan i Backen från Annas jobb innebär att man passerar Svekets hus. Jag har inte åkt på den gatan, gått på den trottoaren på över två år. Idag vågade jag åka förbi. Och faktum är att det kändes inget särskilt! Jag tyckte bara synd om råttorna som är kvar i det sjunkande skeppet. Att det är sjunkande har jag liksom vetat ett tag – jag läser ju tidningar och annonser. En efter en försvinner de små råttorna. Svikarna. De som teg. De som vände bort ansiktena för att slippa se. De som la sten på börda. Men det gör inget. Ni kan inte göra mig illa längre. Jag har varit på en lång resa och jag har återvänt med nya intryck medan ni har suttit kvar och petat i era råtthål i Svekets hus. Ingen av er skulle klara sig lika länge som jag.
Sten på börda.
Jag är stolt att jag har varit så stark och klarat mig så här långt! Det har jag firat med kontemplation över pusslet. Kontemplation… Jag har mest morrat för mig själv. Det går i alla fall sakta men säkert framåt. Precis som de steg jag har tagit idag, visserligen i bilen, men ändå. Förbi Svekets hus.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
HÄRLIGT att du kunde åka förbi med högburet huvud … och det gjorde du både med den äran och med all rätt 😀
Kramar
Ja det kändes OK. Men tänk att det skulle ta över två år…
Kramen!
Med tiden upptäcker man att det inte finns så många som är genuina..,tyvärr…
Förvånandsvärt många vänder kappan efter vinden. Av feghet och bekvämlighet mest gissar jag.
Från det ena till det andra så noterade jag något positivt i Tokerian i går kväll. Då jag stod där i kön bakom en fyllegonande brud så upptäckte jag att det satt ” vilstolar” längs med väggen utanför kassorna. Har nog inte sett det tidigare i någon butik. 1-0 till Tokerian alltså, 😉
Så är det, så är det.
Ha ha, vi kommer just från Tokerian, vi behövde glass till kvällskaffet. Det var ju praktiskt med vilstolar! Ska slå mig ner där nån dag och IAKTTA! 😆
Som Guds barn står vi upp – vi kryper inte för någon! Du har inget att skämmas för, det har däremot svikarna, jag tcker det är bra att du går emot rädslan/obehaget att åka förbi Svekets hus. De är inte värda din energi! Basta.
Själv jobbar jag sedan 9 månader i mitt ”Svekets hus”, iofs med annan arbetsgivare, helrenoverade lokaler och nya kollegor men det tog mig flera år att se denna betongbunker utan att bli alldeles skakig och/eller börja gråta. Nu känns det som om jag både vunnit över mig själv och dem, de som var mina demoner.
Kramen! 🙂
Vi får känna oss lite starka och stolta – ett tag! 😛
Kram!
Tänk så långt du har kommit! Det är ett viktigt steg du tog idag. Du är vinnaren i det långa loppet. Så är det, även om det har kostat mycket.
Jag har också ett ställe som gav mig ångest långt efteråt, fast jag hade lika stor skuld. Det insåg jag när jag fått distans. Idag är jag tacksam för den livskris jag hamnade i. Utan den hade jag varit en kuvad olycklig människa idag.
Kram du fina människa!
Ja det kändes ingenting, faktiskt, idag. Det är svårt ändå att se vinsten, men jag gissar att jag kanske gör det en dag.
Du gjorde rätt, du också!
Kram till dig (och ursäkta ”ingreppet” i din kommentar!)
Duktigt av dig tycker jag. Tänk att man kan oroa sig för nåt så pass och sen när man gör det så var det ………ingenting. Jag har också ett ställe som jag känner att jag aldrig mer kan sätta min fot på, men samtidigt känner jag att ska jag kunna gå vidare så måste jag kliva över den höga tröskeln och in i obehaget. Det kanske blir likadant för mig. Det känns inget särskilt…..typ.
Ta och prova en dag när du liksom inte har så många alternativ, att du t ex måste gå dit eller passera eller nåt. Det liksom gick av bara farten och det var en härlig känsla – att inte känna nånting! 😀
Vi får hoppas att det blir en härlig känsla, när det nu blir. Det är ju beslutet som måste tas först.
Ja det är det, absolut. Och man ska känna sig stark. Men om du vill kan jag följa med dig, då blir det mindre ”farligt”!