Efter min så kallade vän Innas TURKOS-CHOCK igår kan ju min dag inte bli annat än orange idag. Tyvärr har jag en gratisversion av mitt bloggvertyg så jag kan inte ändra så mycket mer färger än bakgrunden samt färgmarkera vissa ord. Men det räcker säkert för att reta gallfeber på somliga. Dessvärre verkar ju Inna ha fått en bundsförvant vad gäller den äckligaste nyansen och det är väl så att den som har taskig smak söker sig till likasinnade. Det är allt jag kan säga! Tur att jag fick oväntat försvar av Kia, min kära syssling i Götet! Blod är tjockare än vatten och om det vore möjligt skulle nog mitt blod vara orange, inte rött… Jag kanske skulle svimma mindre ofta då när jag blöder, liksom. (Jag svimmar nästan när jag ser blod.)
Orange skulle det vara om jag fick bestämma!
Igår var Fästmön ledig och vi tog det lugnt nästan hela dan. Jag vaknade med en jobbig oro i kroppen och klev då upp för att inte störa Anna som avnjöt veckans andra sovmorgon. Men hon vaknade också ganska tidigt. Det blev en härlig äggfrukost och sen satte vi oss vid pusslet. Jag sprang och gjorde andra saker också, så det mesta av pusslandet igår gjorde Anna. Det verkar som om hon har bättre ögon än jag, för mina klarar bara pusslande mellan klockslagen tio och 14. Före och efter ser jag väldigt dåligt. Jag ser typ orange, men inte turkos, om du förstår vad jag menar. Och ett sånt funktionshinder kan ju vara ganska praktiskt när man som jag ÄLSKAR orange och HATAR turkos.
På eftermiddagen fick Anna riktigt dåligt samvete för att hon bara satt och pusslade, men jag tycker att hon om nån har rätt till en sån dag ibland. Det är så sällan hon bara sitter och gör nåt avkopplande. För att stilla samvetet tog vi emellertid en tur till Stormarknaden där jag ju höll på att smälla till nån av inne på ICA Kvantum på grund av en småbarnspappa med grymt lite tålamod, tror jag så här i efterhand…
Kvällens cookalong gick fint – här kan du läsa om maten jag lagade. Efter att vi hade ätit alldeles för mycket slog vi oss ner i soffa respektive fåtölj och kollade tre avsnitt av den gamla 1970-talsdeckarserien från TV, Snobbar som jobbar från boxen jag fick av Anna i julklapp. Nu är det bara fem avsnitt och fyra långfilmer kvar att se. Suck, jag lär sakna dem… Men jag blev lite förvirrad när jag noterade igår på introt att lord Brett Sinclair äger både en orange skjorta och en turkos… Hmmm… Du kan ju kolla själv läst ner…
Idag blir det tvätt och renbäddning till att börja med, därpå tidningsläsning – lokalblaskan respektive Dagens Nyheter. Jag måste säga, efter två dagars läsning, att DN känns bättre att läsa i pappersform än på nätet, men att UNT uppdaterar oftare på nätet vilket gör att den ibland känns mer aktuell. Utom på helger, dårå, för då tycks UNT leva en sömning tillvaro.
Kolla skjortorna!!!
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Kära Tofflan. Jag har hittills hållit mig i skinnet, gnisslat tänder, haft överseende men – orange är fuuuult! Å andra sidan instämmer jag i att turkos icke är en färg, orange, däremot, är det, en osnigg sådan. Förmodligen är det så att du är 60-talist och inte hann få din överdos av orange vilket vi 50-talister fått med råge.
Fattar inte att en klok och trevlig quinna som du ska trampa så snett när det kommer till färger men jag gillar dig ändå, väldigt mycket! Kram! 😉
Trevlig lördag i värmen!
Ha ha ha, man ska möta sina demoner, vet du och jag ska säga dig att det är precis vad jag har gjort med orange! Jag HATADE verkligen orange efter 1960- och 1970-talens glada färgera. Orange och brunt var verkligen de fulaste färger jag visste. Men sen kom 1980-talet med sina ÄNNU värre pastelliga färger som turkos, rosa och ljusblå – och de var baske mig värre. Eller nej. 1990-talets aprikos är nog fulare. Aprikos är en nyans av orange.
Så småningom kom jag ur orangehatet genom att jag blev mycket förtjust i terracotta, som är en varm färg. Och den färger ville jag ha på väggarna i mitt kök. Till den passar alldeles förträffligt – kökshanddukar i orange! 😀
Hare gott! Jag gillar dig också, trots ditt orangehat. Men du har ju ändå insett att turkos inte är nån färg, vilket är klokt och riktigt. 😀
Kram!
Jag är en 60-talist av god årgång och jag älskar turkos. Orange och brunt hör till mina hatfärger. Minns med fasa den stänkmålade tapeten med prickar i just dessa färger som fanns i mitt rum. Med tillhörande heltäckningsmatta i nyponsoppsfärg!
På 80-talet frossade jag i rosa, turkos och vitt. Äldste sonen , som är född -89, transporterades runt i en mintgrön barn vagn =)
Däremot har jag aldrig gillat aprikos.
Turkos och orange har faktiskt något gemensamt. Ingen av den är grundfärg, utan båda är BLANDFÄRGER.
Gissa att jag ska leta efter vackra turkos saker åt dig idag. Jag ska ju till Skandinaviens hetaste handelsplats =)
Kram
Å fy! Jag glömde ju mintgrön! Jag har faktiskt kvar en skitful mintgrön klockradio som är skitbra men skitful. Fast jag har gömt den.
Pricktapet hade jag i mitt studentrum – och då var det blandat bruna, blå och turkosa prickar. Till det en spyfläckig, före detta blå nålfiltsmatta. När de renoverade duschen bytte de från blått till… ORANGE! 😛
Turkos och orange har INGET gemensamt – turkos är FULT, orange är SNIGGT!
Vill du att jag ska live-kräkas i stället för att liveblogga från Melodifestivalen i afton??? Köp nu RÄTT färg!
Kram! (tror jag… 😉 )
Både mintgrönt och aprikos är fina färger! Jättefina! 😀
NÄÄÄÄÄÄEEE! Monica! Nu får du nog boka tid för synundersökning! 😉
Erkänner härmed att mitt hem var totalt pastelliserat under 1980-talet. Aprikos, mintgrönt m.m.
Nja, min dos av orange var nog letal. Iag har en (1) orange sak här hemma, en svindyr fonduegryta, jag hade inte hjärta att be att få byta färgen när jag fick den i present. Misstänker dock att givaren jävlades lite med mig, alla vet att mitt kök är blåifierat sedan urminnes tider och kommer så att förbli.
Söndagskram! 🙂
Ha ha, ett blåifierat kök! Mitt går i terracotta och mörkgrönt och trä, lite svarta detaljer, så där, och borstad krom, granit etc. Orange passar rätt bra in där och det var i samband med detta som jag började gilla färgen igen. Men nu ska jag byta bakgrunsfärg på bloggen – så inte Inna ser rött (!).
Kramen!