En lång dag börjar ta slut

En lång dag börjar gå mot kväll och ta slut. Jag känner mig väldigt tom på kraft, men hoppas, nej SKA komma igen i morgon. Det har inte ens varit läge att sitta vid datorn och blogga, nåt som du som regelbundet läser hos mig vet att jag gör. Mycket och ofta.

Fästmön fick hålla om efter morgonens djupdykning ner i det som kallas livets realiteter. Hon fick också veta att hade det inte varit för henne så hade jag inte funnits här att hålla om idag. Och att hon och fru Hatt och Inna är de enda som kan få mig att gapskratta, nåt jag behöver göra ibland. För även jag, Lena E, är en Vanlig Människa. Jag är ingen övermänniska, med pansarhud, känslolös, känslokall. Inte heller är jag miljonär eller kändis. Jag är en Vanlig Människa jag också. En Vanlig Människa som har hamnat i svårigheter. Som skrattar en gång på varje tusende gång hon gråter. Alla ni andra som läser mina futtiga ord och som kommenterar, som stöttar, som ringer, som bryr er – ni betyder MASSOR ni också!

Magnus och jag i Varamon.

                                                                                                                                                      Vad hade nu den här bilden med saken att göra? Jo, pojken till vänster på bilden heter Magnus och är en del av en tid som var lycklig. För mig. En tid när jag var en Vanlig Människa på riktigt. En tid FÖRE Tofflan. Jag ville visa dig den bilden – bara för att den finns. Med ”den” menar jag bilden, men jag menar också tiden när jag var lycklig.

Anna och jag har tagit det lugnt hela dagen. Jag har inte orkat annat och Anna behöver lugnet innan hon jobbar sitt kvällspass. Vi har suttit vid 1 500-bitars-pusslet, ibland tillsammans, ibland var för sig.

Mamma ringde på eftermiddagen och jag fick hjälpa henne med lite bankaffärer. Men i morgon ska hon äntligen på ett möte med den bank som troligen blir hennes nya bank. Och vad jag förstår är mamma inte den enda kunden som lämnar det sjunkande skeppet Danske Bank i Metropolen Byhålan, eller Östgötabanken, som den heter där… Det tycker jag är bra gjort av mamma. Man ska inte vara kund i en bank som inte kan ge den service man vill ha längre. Personalen på kontoret har emellertid alltid varit suveränt tjänstvillig, men när man från högre ort ändrar vissa förutsättningar blir kontentan att vissa kunder försvinner. Jag kan förstå detta med säkerhet som ett kontantlöst kontor innebär. Men varför tar man bort kontanthanteringen på en liten ort där många av kunderna är äldre som aldrig tidigare har hanterat ”plastkort”? Och ÄNNU mer ologiskt är det att man har kvar kontanthanteringen i en ÄNNU mindre byhåla i länet. Jag får inte ihop logiken. Och mamma har ingen lust att ta färdtjänst till Mjölby för att få ta ut pengar.

Nu ska jag vända blicken utåt en stund igen. Det händer saker i världen, det händer FRUKTANSVÄRDA saker i Libyen. Jag såg en bild på en man som bar på en kroppsdel tillhörande ett lik som skulle identifieras. Jag hörde nyss om upproret i Egypten. Men jag har levt i en glaskupa en längre tid och jag är inte säker på om jag vågar lyfta på kupan…