Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 22 februari, 2011

Har jag självaste Sherlock på besök???


Sherlocktillbehör!

                                                                                                                                                             Nej! Det är Fästmön som glömde brillorna på jobbet och som nu försöker se nåt på sin datorskärm!

Read Full Post »

Det var länge sen vi körde serien Vi gör roliga saker. Kanske för att tillvaron har varit lite trist sen sist..? Men nu är det i alla fall dags igen!

Denna aktivitetet är GRATIS! Och GRATIS är som bekant gott. Som kaffet på Max, till exempel. Det är GRATIS och GOTT. Men åter till dagens aktivitet.


Max kaffe – gratis är gott!

                                                                                                                                                        Jag har ”en grej” jag måste göra varje gång innan jag går in eller ut genom porten. Jag måste kolla om det ligger nåt i mitt postboxen Jag bara MÅSTE. Jag KAN INTE låta bli. Därför har Fästmön nu börjat KBT-träna mig. Det vill säga jag ska träna på att INTE hasa fram till postboxen och glutta när jag går in eller ut. Hon är stenhård! Och det börjar faktiskt ge resultat. Kan det vara learning by doing?

Nu KBT-tränar jag varje dag, flera gånger om dagen ibland. Det är riktigt… spännande att se mina framsteg. Ja, spännande är ordet. Mitt spännande liv med KBT-träning ”hemmave”. Gratis är det också! GRATIS!

Read Full Post »

En idolbild

Till Inna, som är mycket klok i det mesta, men INTE när det gäller färger. ORANGE rules!

Här kommer en idolbild på mig, med en ostBÅGE uppstoppad i näsan. Till och med inne i näsan vill jag liksom vara ORANGE! 😀


Till och med inne i näsan vill jag vara orange!

Read Full Post »

Vid midnatt startar årets bokrea. Den rea där såna som jag ”förr i tiden” gick till bokhandeln och botaniserade – och gjorde FYND! Sen införde bokhandeln möjligheten att reservera reaböcker i förväg. Redan då förlorade bokrean sin charm, tycker jag. Jag minns att jag nåt år lämnade in en ifylld talong. Inte en enda av böckerna fick jag köpa sen – de var redan slut.


Förr i tiden gjorde jag FYND på bokrean.

                                                                                                                                                               Sen några år tillbaka handlar jag så gott som uteslutande böcker via nätet. Den enda gång jag går in i en bokhandel är när jag är i Metropolen Byhålan – för där finns en RIKTIG sådan – Walfrid Nilssons Bokhandel, numera Bokia. Men ändå. Där kan jag gå i TIMMAR och glo. Vidare har stan ett alldeles utmärkt antikvariat nere i hamnen sommartid, Bok-Anna. Jag har gjort massor av fynd där.


Här syns vännen FEM botanisera hos Bok-Anna förra året.

                                                                                                                                                             I år nappade jag på Bokus reautskick och ett litet paket är nu på väg. Inga dyra saker, bara några pocketar. (Jag dissar nämligen Adlibris ett tag till efter deras twittermiss med felaktig e-postadress för ansökning till en tjänst – och lite annat. Hoppas företaget fick tag i nån som vill jobba på ett ställe där man är så slarvig med uppgifterna…) Men som sagt. Några pocketar från bokrean på nätet blir det. Det är allt.

Så man kan verkligen fråga sig om bokrean är nåt att bry sig om

Läs även andra bloggares åsikter om

Read Full Post »

En lång dag börjar gå mot kväll och ta slut. Jag känner mig väldigt tom på kraft, men hoppas, nej SKA komma igen i morgon. Det har inte ens varit läge att sitta vid datorn och blogga, nåt som du som regelbundet läser hos mig vet att jag gör. Mycket och ofta.

Fästmön fick hålla om efter morgonens djupdykning ner i det som kallas livets realiteter. Hon fick också veta att hade det inte varit för henne så hade jag inte funnits här att hålla om idag. Och att hon och fru Hatt och Inna är de enda som kan få mig att gapskratta, nåt jag behöver göra ibland. För även jag, Lena E, är en Vanlig Människa. Jag är ingen övermänniska, med pansarhud, känslolös, känslokall. Inte heller är jag miljonär eller kändis. Jag är en Vanlig Människa jag också. En Vanlig Människa som har hamnat i svårigheter. Som skrattar en gång på varje tusende gång hon gråter. Alla ni andra som läser mina futtiga ord och som kommenterar, som stöttar, som ringer, som bryr er – ni betyder MASSOR ni också!


Magnus och jag i Varamon.

                                                                                                                                                      Vad hade nu den här bilden med saken att göra? Jo, pojken till vänster på bilden heter Magnus och är en del av en tid som var lycklig. För mig. En tid när jag var en Vanlig Människa på riktigt. En tid FÖRE Tofflan. Jag ville visa dig den bilden – bara för att den finns. Med ”den” menar jag bilden, men jag menar också tiden när jag var lycklig.

Anna och jag har tagit det lugnt hela dagen. Jag har inte orkat annat och Anna behöver lugnet innan hon jobbar sitt kvällspass. Vi har suttit vid 1 500-bitars-pusslet, ibland tillsammans, ibland var för sig.

Mamma ringde på eftermiddagen och jag fick hjälpa henne med lite bankaffärer. Men i morgon ska hon äntligen på ett möte med den bank som troligen blir hennes nya bank. Och vad jag förstår är mamma inte den enda kunden som lämnar det sjunkande skeppet Danske Bank i Metropolen Byhålan, eller Östgötabanken, som den heter där… Det tycker jag är bra gjort av mamma. Man ska inte vara kund i en bank som inte kan ge den service man vill ha längre. Personalen på kontoret har emellertid alltid varit suveränt tjänstvillig, men när man från högre ort ändrar vissa förutsättningar blir kontentan att vissa kunder försvinner. Jag kan förstå detta med säkerhet som ett kontantlöst kontor innebär. Men varför tar man bort kontanthanteringen på en liten ort där många av kunderna är äldre som aldrig tidigare har hanterat ”plastkort”? Och ÄNNU mer ologiskt är det att man har kvar kontanthanteringen i en ÄNNU mindre byhåla i länet. Jag får inte ihop logiken. Och mamma har ingen lust att ta färdtjänst till Mjölby för att få ta ut pengar.

Nu ska jag vända blicken utåt en stund igen. Det händer saker i världen, det händer FRUKTANSVÄRDA saker i Libyen. Jag såg en bild på en man som bar på en kroppsdel tillhörande ett lik som skulle identifieras. Jag hörde nyss om upproret i Egypten. Men jag har levt i en glaskupa en längre tid och jag är inte säker på om jag vågar lyfta på kupan…

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Det tog

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Klockan har just passerat åtta. Klockan åtta öppnade Kundtjänst vid Arbetsförmedlingen. Det är dit jag är anmodad att ringa nån av de tre kommande dagarna. Jag ringer två minuter över åtta. Efter att en icke mänsklig röst gett mig anvisningar har jag nu hamnat i telefonkö. Plats 27. Förmodad väntetid är fem minuter. Jag väntar och skriver under tiden…

Sen får jag prata med en människa. Människan heter Ing-Marie och är den första som lyssnar på mig från Arbetsförmedlingen på över ett år. Hon lyssnar, frågar, svarar och kommer spontant med konkreta råd och tips som jag tänker omsätta omedelbums. Vi pratar i en timma, en minut och 50 sekunder. (Uppdämt behov, eller?)

En av de saker jag ska företa mig nu, när jag har samlat mig efter denna timma i telefonen, är att kontakta en eller ett par chefer på Arbetsförmedlingen i Uppsala. Tvärtemot vad min handläggare har sagt så är det faktiskt så att Arbetsfömedlingens främsta uppgift är att förmedla jobb. Det var vad jag fick höra nyss.

Men nu behöver jag hjälp och jag behöver hjälp av en handläggare som stöttar och pushar och piskar på mig om så behövs. Fast Ing-Marie tyckte att jag hade sökt väldigt många jobb och gjort väldigt mycket på egen hand – eller, som hon sa

Du har ju gjort allting själv!

Jag fick höra att jag inte är ensam i min situation, men att jag inte är värdelös. Inte alls. Värdelös. Det ordet som har varit mitt andranamn sen den januaridagen jag gick från jobbet för två år sen.

Tyvärr jobbar inte Ing-Marie här i stan utan uppe i norr. Sollefteå, om jag inte hörde fel. Det är synd, det. För fler människor som hon skulle behövas här nere. Men tur för de arbetssökande som bor där uppe!

Tack för din tid idag, Ing-Marie! Just nu har jag brutit ihop, men du har gett mig nya krafter och jag ska ta nya tag när jag har gråtit klart

Read Full Post »