Läser till min förskräckelse att en statlig utredning föreslår att ansvaret för innehållet i en bok flyttas från författare till utgivare/förläggare. Vadårå? Jo det kan man ju räkna ut med bakarslet att utgivningen blir fegare med en sån lag!
Idag är författaren själv ansvarig för sin bok inte bara rent allmänt utan även rättsligt. Detta innebär att om man utreder innehållet i en bok för förtal är författaren den som ställs till svars. Och det är väl ganska rimligt att den som har skrivit orden själv ska stå för dem?
Vågar författaren stå för sina ord???
Men nu kan allt ändras om förslaget till ny yttrandefrihetsgrundlag gå igenom. Då skulle nämligen utgivaren bli ansvarig. Inte är det svårt att räkna ut att om förlaget ska stå för orden i boken och inte författaren då lär ju utgivningen bli fegare.
I höst läggs det slutliga betänkandet fram. Det Yttrandefrihetskommittén vill göra är att ta bort skillnaden mellan periodiska skrifter (tidningar) och icke periodiska skrifter (böcker). Och det betyder konkret att en bokförläggare blir ansvarig för det en författare skriver på samma sätt som en chefredaktör på en tidning är ansvarig för det tidningens journalister skriver. Inte är det otroligt att förlagen då blir mer föriktiga med utgivning av kontroversiella böcker! I långa loppet kan det innebära ren och skär censur. Förlagen kanske till och med vill att författaren ändrar i sitt manus. Får vi alls några debattböcker kvar??? Visst är det rimligt att så kallade ”true stories” inte ses som objektiva sanningar – bara det att nån har skrivit en sån bok innebär att nån har gjort ett urval av vad som ska vara med – och kanske dessutom TOLKAT skeenden etc på sitt eget sätt. Men om läsaren upplyses med de enkla orden
BASERAD på en verkliga händelser
eller liknande kommer man ju runt det. För det är en viss skillnad, inte sant?
Men att ändra i grundlagen på det sätt som föreslås tycker jag känns ruggigt! Vad blir nästa steg? Censur eller? Vem vågar skriva böcker då?
Gå till Toffelprofilen
Nä-nä- näe! Du är enögd som en gammal stoppnål (synål hade medfört trångsynt dessutom).
Du måste också betrakta situationen utifrån offrets synvinkel.
Antag att du blivit förtalad av en författare i ett verk. Som offer vill du ha upprättelse och oftast pekuniär gottgörelse för sveda och värk. Vad finns att hämta från en stackars skrivare som livnär sig på krönikor och kåserier? Nothing! Men förlaget, där man vältrar sig i Mammons överflöd, där kan man släcka sin törst och känna sig upprätta.
Självklart skall marknadens överflöd silat genom förlagets fina silduk ges en möjlighet att nå offrets trängtan. Rätten att vara kränkt skall kunna ha sin belöning.
Först och främst: Å vilket underbart språk i din kommentar!!! 😀
Det jag fruktar är ju att förlagen ska börja censurera, att författare ska börja censurera sig själva. Vem vet, snart kanske nån anklagar nån för nåt i ett rent skönlitterärt verk, till och med. Det är censuren jag är rädd för. Jag vet ju idag hur det funkar på våra dagstidningar. De vågar inte skriva om nånting SPEKTAKULÄRT (som inte har med kändisar och skvaller att göra, dårå)
Personligen är jag redan förtalad i en bok och överväger att stämma författaren ändå, utan lagar. Bara för att personen i fråga är så otrevlig och har varit så elak. Men i nästa stund tänker jag… ORKA! (jag menar, vem är liksom intresserad att läsa om MIG, typ..?) Hade jag däremot varit en Ovanlig Människa som i sig själv hade högt läsvärde hade det nog varit en annan femma. Eller… ska vi säga några nollor till på den femman..? 😉