När man går bort på visit ska man ha nånting med sig. Men jag är en slarvig och ouppfostrad typ så jag hade bara mig själv med mig när plingade på hos Monica. Och när jag dessutom hade så mycket med mig när jag gick därifrån borde jag skämmas alldeles förskräckligt. Skam är nu inte den känslan jag bär på efter besöket utan en darrig lättnad – och en portion trötthet. Och mest av allt: en glädje.
Att komma hem till Monica och hennes K i deras vackra hem var bara det en upplevelse i sig. K målar nämligen de mest fantastiska och färgstarka tavlor. Och deras gemensamma hem speglar verkligen de tu: K ÄR en otroligt färgstark person, medan Monica är den lugna, betraktande, eftertänksamma. (Nu var ju inte K hemma och jag kan inte påstå att jag känner paret så väl att jag djupare kan analysera vars och ens egenskaper. Vi har träffats några gånger i samband med fest och glam, hittills.)
När K hade vernissage på söder i Stockholm i början av 2000-talet inhandlade jag emellertid en otroligt vacker tavla som sedan dess hänger i mitt kök. Både färg och budskapet om kommunikation i tavlan tilltalar mig oerhört mycket fortfarande! Se själv:
En tavla om kommunikation! I tavlan döljer sig texten: ”Jag vill nå dig.”
Emellertid var det Monica jag skulle träffa för att få låna lite förströelse – i form av ett pussel om 1 500 bitar. Både jag och Fästmön känner att vi behöver göra nånting annat än sitta vid våra datorer om kvällarna, nånting vi kan göra tillsammans. Pussel är bra. STORA pussel är JÄTTEBRA. Men frågan är om vi inte har tagit oss vatten över våra huvuden nu… Det är väldigt många små bitar, 1 500… Väldigt många små bitar, är det…
Jag blev bjuden på kaffe och härliga kakor och ett samtal som jag inte alls tänker berätta här alltför detaljerat om. Men det handlade bland annat om att blogga, kärlek, skilsmässor, barn, vänskap, gamla oförrätter och livet i allmänhet.
Och jag kunde inte motstå att svara
Ja tack!
när Monica undrade om hon skulle titta lite bland mina stjärnor och planeter. (Ja alltså, hon ställde inte frågan just så, utan mer seriöst.) Eftersom jag visste tid och plats för min födelse och kände mig mottaglig för att testa nåt för mig nytt fick hon titta efter. För det är bland annat sånt Monica gör när hon inte dricker champagne eller bakar kakor: hon ställer personliga horoskop.
Det som sen sades tänker jag inte heller berätta detaljerat om, men jag kan säga att det gav mig vissa förklaringar och ett stort mått lättnad. Jag fick bekräftat att jag har gått igenom kanske det som uppfattas som Den Stora Livskrisen, men att jag nu är på väg ut ur den svåra perioden. En period där jag bland annat har ägnat mig åt att skala bort företeelser och personer. Nu är det dags att släppa det gamla och gå vidare. Verkligen!
Att säga att jag var omtumlad när jag lämnade Monica är en underdrift. Jag var lättad, men trött – på ett behagligt sätt. Det var ett par timmar som jag verkligen fick med mig nånting i från – en stor behållning av att prata med denna eftertänksamma person, en bekräftelse på att jag har varit med om nånting svårt men att vägen går framåt – och så ett gigantiskt pussel till låns samt en påse hembakade jordnötskakor. Det du! Det är nog inte alla som får nånting med sig när man går FRÅN en visit, eller?
En eftertänksam Monica som verkligen gav mig massor idag!!! TACK!
Tyvärr kunde jag inte rusa hem och samla alla intryck och börja pussla och knapra på kakor direkt. Jag var tvungen att stanna till vid Tokerian och inhandla lite förnödenheter såsom smör, fil, grönsaker, glödlampor, lite salva och en TV-tidning, bland annat. Där blev jag uttittad av en kille som måtte ha käkat blängsylta i minst ett halvår och en tjej som höll på att vrida nacken av sig (de var inte ens i sällskap med varandra), så jag började undra om jag hade clownnäsa eller om jag hade kissat på mig eller nåt annat tok (jag hade ingetdera). Sen kom jag ju på att jag flanerade runt med en varuvagn på Tokerian…
Hemma igen har jag lagt kartongen på matsalsbordet, som nu har blivit pussel- och kakbord. En stund vid datorn har det blivit och strax en stund vid dagens post innan jag drar mig inåt vardagsrummet. För nu är jag sugen på kakor att börja pussla! Kan inte vänta tills Anna kommer hem i kväll!.. (Hon får nog vara glad om det finns en kaka kvar…)
Kakor och pussel var något av det jag fick med mig från dagens visit.
UNDERBAR tavla! Och en fin bild av dig (diggar tröjan) hos M.
Ja den är verkligen fin, tavlan! Den är så mycket jag, faktiskt!
T-shirten som jag har på mig på bilden hos Monica var föremål för stor förvirring, nåt jag naturligtvis bloggat om här under rubriker som T-shirt-mysteriet och liknande!.. 😛
Det var verkligen jättekul att träffa dig! Vi kan väl göra om det snart? Och pusslet…haha, det är stort! Det är OK om ni vill byta till ett mindre.:-D
Verkligen jättekul! Och JA! Vi gör om det snart! (Nästa vecka är vi emellertid i Förorten, så det får kanske bli veckan därpå.)
Vi ska inte ge upp innan vi har försökt! Jag har pillat lite, men tänkte vänta tills Anna kommer hem! 😀
Tusen tack för idag!!!
Pussel är skitkul och beroendeframkallande. Man blir orolig i kroppen när man har lagt färdigt och bara vill börja med ett nytt.
Är hon nån sån där spåtant eller nåt? Här på jobbet springer folk hos medium och pratar med döingar och sånt. Jag gillar nog inte sånt tror jag. Men jag tror att jag har pappa hemma och hälsar på ibland. Eller, ja, han finns ju hos oss jämt, men han busar ibland har jag märkt. Igår gick tv:n igång i vardagsrummet fast ingen var där. Och ett par gånger har Anttis dator hoppat igång och sen släckts ner igen. Mysko! Och jag är övertygad om att det är min far som stökar runt lite.
Pussel är verkligen kul!! 😀 Jag fick alltid ett stort pussel i julklapp när jag var barn och så var det en sport att få det klart till nyår!
Klicka på länken – men nej, Monica är inte nån spåtant! 😀
Min pappa är också igång och busar. Fast värst var det i huset. Ibland hände det att vi letade efter saker. En stund senare låg sakerna där vi nyss kikat – ja, typ sånt där… Ibland ser jag pappa också. Han håller kollen, liksom! 😀