Svårt att tygla språket?

Svenska Dagbladet har inlett en intressant artikelserie om språket. Serien inleds med en artikel om besvärliga ord som svordomar.

Enligt artikeln vill myndigheter och företag skärpa sina regler för språket genom olika riktlinjer. Jag tycker att det är precis tvärtom! Personer som arbetar på myndigheter och företag kan till exempel inte stava. Det vore bra med åtminstone en grundkurs för somliga. (Och nu talar jag inte om dyslektiker, för dyslexi är en helt annan sak!).

Språkrådet har hur som helst ingen policy kring svordomar (för det var svordomar det skulle handla om nu, inte stavningsproblem). Men språklagens §11 lyder:

Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt.

(Kanske vissa verksamheter här i närområdet skulle fundera över…) Detta kan ju bland annat tolkas som att man som sådan verksamhet bör undvika svordomar, men jag skulle nog också tolka lagen som att det man skriver bör vara begripligt.

Språket i sociala medier då? Ja om en offentlig verksamhet eller ett företag – eller en representant för en sådan/ett sådant – ger sig in i sociala medier bör språket vara vårdat, tycker jag. Däremot som privatperson kan man gott ha lite lättsammare språk. Jag svär till exempel ibland i min blogg. Inte ofta, men ibland. När jag är mycket arg eller upprörd. Det tycker jag är helt OK. För det är skillnad mellan att vara privat och att representera någon eller något.

Att svära – i lagoma doser – är OK när jag är privat.

                                                                                                                                                Sveriges Television anser sig ha ett särskilt ansvar för att vårda språket, enligt artikeln. Där finns särskilda riktlinjer för svordomar, framtagna 2007!.. Riktlinjerna säger att programledare, reportrar och nyhetsuppläsare inte ska svära om det inte finns särskilda skäl. Däremot kan man ju inte ha regler över människor som inte är anställda men som deltar i till exempel debattprogram eller dokusåpor. Generellt tycks ändå gälla att folk som deltar i debatter eller blir intervjuade på TV ofta skärper sitt språk och undviker svordomar.

Svordomar känns inte heller OK i skolan och i läroböcker. Ofta finns det uttalade regler hur man talar i skolan – eller snarare, att man inte ska svära eller säga fula ord (könsord). Inom Svenska kyrkan gick man till och med så långt att ledamöterna Karin Långström Vinge och Maria Kjellberg motionerade till kyrkomötet i höstas och föreslog nolltolerans mot svordomar och könsord i kyrkliga sammanhang! Det tycker jag var en ganska… sund motion. Fast den bifölls bara delvis. Nu blir det i alla falla nån sorts etiska regler för svordomar och könsord i kyrkan…