Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 8 februari, 2011

[fööööööödjzzz] ← uttal i rubriken

Igår var vi alltså på Distingsmarknaden. Jag skojade nog till det lite när jag skrev att vi köpte Llaphroaig-fudge. Det gjorde vi inte. Vi köpte annan fudge. Vi köpte Dark chocolate fudge och Tullamore fudge. Dyrt var det. Men gott…


Fuuuuuudge…

                                                                                                                                           Whiskyfudgen var lite ljusare än chokladfudgen, men smaken var förstås spritigare. Båda sorterna var väldigt söta. Chokladfudgen var gjord på mörk choklad, nåt som både Fästmön och jag har lite svårt för i vanliga fall. Men i fudge var det helt suveränt! Smaken blev fyllig och fudgen var nästan krämig inuti.

Fudgen kostade lika mycket som alla de 14 paren strumpor. Det var den helt klart värd. Men nu… mår vi liiite illa… (Tänk dig själv att äta 14 par strumpor…) Och vi är panka. Kanske får vi sälja några par strumpor.

Och medan vi glufsade kunde vi ju inte dansa själva utan studerade lord Brett Sinclairs fina discodans i Snobbar som jobbar. Vi glufsade, njöt och titttade. Och skrattade.

Read Full Post »

Vi kan dansa…

…härlig, finsk tango. Mä olen rotunainen! Lyssna och Kuntelet ja tansit!

Read Full Post »

Ja på kvällarna, när vi har tråkigt och tänker deppiga saker om pengar och jobb som inte finns… Då tar Fästmön och jag en svängom för att muntra upp oss. Och vilken TUR att det finns så många bra FINSKA danser att lära av! Se bara på detta… stycke… Vi kan dansa och sjunga natten lång…

Read Full Post »

För andra gången har jag läst Erlend Loes bok Naiv. Super. Första gången (2007) skrev jag bland annat om boken

[…]En mycket annorlunda bok om en mycket annorlunda unga man. Bland annat skriver han olika sorters listor… […]

Idag är mitt omdöme att detta fortfarande är en mycket annorlunda bok om en dito ung man. Men också att det sätt den är skriven på påverker mig betydligt mer!


Påverkar mig mer nu än för fyra år sen.

                                                                                                                                                   Boken handlar om en 25-årig man som milt sagt verkar lite lost i tillvaron. När hans bror bestämmer sig för att resa utomlands en längre tid får han i uppdrag att se efter lägenheten, ja bo där, mot att han faxar över posten. (Boken kom ut före internet-revolutionen). Så här skriver han bland annat om internet:

[…] Jag tycker att det är ett övervärderat nät. I stort sett består det av information som jag klarar mig bättre utan. Det ger mig en känsla av att många har det lite som jag. Att de vet otroligt mycket, men inte riktigt vad de ska använda det till. Och inte riktigt vet skillnaden mellan vad som är ont och vad som är gott.

Jag har funnit skrämmande mängder av oanvändbar information därinne. […]

[…] Det är bara två bar saker med detta nät. Den första bra saken är att man kan bli överraskad, […] och så förändras dagen lite och man blir glad. […]

[…] Den andra bra saken är att man lätt kan komma i kontakt med folk över hela världen. […]

Medan han bor i broderns hem funderar den unge mannen över tillvaron, tiden och att behålla barnet i sig trots att man är vuxen. Jag tycker att han lyckas ganska bra. I slutet kommer till och med nån sorts försoning med tillvaron:

[…] Jag vet fortfarande inte om saker och tinger hänger samman, eller om det kommer att gå bra till slut. Men jag tror att något betyder något. Jag tror på själens rening genom skoj och lek. Jag tror också på kärleken. Och jag har flera goda vänner, och bara en dålig. Och min bror är minst lika sympatisk som jag. Nu sover han. […]

En kultroman när den kom ut i författarens hemland Norge 1996 – och två år senare på svenska. Tack Kick, för boken!

Högsta betyg. Fortfarande!

Read Full Post »

Det är eftermiddag,

konstaterade Tofflan med en hastig blick på Calvin Klein-klockan, ett misslyckat Swatch-köp* på ettårsdagen av hennes pappas död.


Ungefär den vänstra, den med svart urtavla, fast min har dag och datum också.

                                                                                                                                                  Fästmön är hemhämtad och vi har utfört vårt ärende. Nu hoppas vi förstås på gott resultat.

Ett orange kuvert med min pensionsprognos var dagens post och prognosen är ju bara en prognos. Tyvärr dröjer det många år till min pension. Annars hade det ju varit ett alternativ i dessa bistra tider… Suck…

Mamma ringde som tusan när vi klev innanför dörren, men jag ville klä av mig ytterkläderna först så jag ringde upp. Hon hade fått god hjälp med det ekonomiska idag och skatteprognosen såg god ut. Det glädjer mig. Jag vill att min lilla mamma ska ha nåt att leva på. Den lilla pensionen går nämligen inte att klara sig på.

Sen fick jag springa in på toa och det var tredje gången idag jag stannade där inne en längre stund. Gissningsvis kommer magen inte överens med alla de marknadskarameller jag vräkte i mig till lunch medan jag löste sudokut ur söndagens lokalblaska… Men goda är karamellerna! Fasansfullt goda! Till kvällen kanske vi provsmakar fudgen. Då kommer ett separat utlåtande!

Men först ska vi äta middag. Idag blir det mammas pannbiffar, stekta på kycklingfärs av mamma när hon var här i december-januari. Gott gotti gott gott, vill jag lova! Potatis och gräddsås till samt lingon och inlagd gurka. Snart dags att gå och skala rotfrukter!

I morgon eftermiddag ska jag titta över till min (blogg)bekanting Hortellskan och låna kvällssysselsättning av henne och K. Denna sysselsättning består av gissningsvis 1 500 små bitar som ska passas ihop till ett fint och färgglatt slutreslutat, enligt Hortellskan.

                                                                                                                                                            *Den lilla skruven lossnade när jag skulle ställa om till vintertid – och tok-affären där jag köpt klockan påstod att det inte var nåt fel på klockan, typ… JA! Jag blev rasande!

Read Full Post »

Svenska Dagbladet har inlett en intressant artikelserie om språket. Serien inleds med en artikel om besvärliga ord som svordomar.

Enligt artikeln vill myndigheter och företag skärpa sina regler för språket genom olika riktlinjer. Jag tycker att det är precis tvärtom! Personer som arbetar på myndigheter och företag kan till exempel inte stava. Det vore bra med åtminstone en grundkurs för somliga. (Och nu talar jag inte om dyslektiker, för dyslexi är en helt annan sak!).

Språkrådet har hur som helst ingen policy kring svordomar (för det var svordomar det skulle handla om nu, inte stavningsproblem). Men språklagens §11 lyder:

Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt.

(Kanske vissa verksamheter här i närområdet skulle fundera över…) Detta kan ju bland annat tolkas som att man som sådan verksamhet bör undvika svordomar, men jag skulle nog också tolka lagen som att det man skriver bör vara begripligt.

Språket i sociala medier då? Ja om en offentlig verksamhet eller ett företag – eller en representant för en sådan/ett sådant – ger sig in i sociala medier bör språket vara vårdat, tycker jag. Däremot som privatperson kan man gott ha lite lättsammare språk. Jag svär till exempel ibland i min blogg. Inte ofta, men ibland. När jag är mycket arg eller upprörd. Det tycker jag är helt OK. För det är skillnad mellan att vara privat och att representera någon eller något.


Att svära – i lagoma doser – är OK när jag är privat.

                                                                                                                                                Sveriges Television anser sig ha ett särskilt ansvar för att vårda språket, enligt artikeln. Där finns särskilda riktlinjer för svordomar, framtagna 2007!.. Riktlinjerna säger att programledare, reportrar och nyhetsuppläsare inte ska svära om det inte finns särskilda skäl. Däremot kan man ju inte ha regler över människor som inte är anställda men som deltar i till exempel debattprogram eller dokusåpor. Generellt tycks ändå gälla att folk som deltar i debatter eller blir intervjuade på TV ofta skärper sitt språk och undviker svordomar.

Svordomar känns inte heller OK i skolan och i läroböcker. Ofta finns det uttalade regler hur man talar i skolan – eller snarare, att man inte ska svära eller säga fula ord (könsord). Inom Svenska kyrkan gick man till och med så långt att ledamöterna Karin Långström Vinge och Maria Kjellberg motionerade till kyrkomötet i höstas och föreslog nolltolerans mot svordomar och könsord i kyrkliga sammanhang! Det tycker jag var en ganska… sund motion. Fast den bifölls bara delvis. Nu blir det i alla falla nån sorts etiska regler för svordomar och könsord i kyrkan…

Read Full Post »

På förekommen anledning kör vi detta inlägg i repris!

Så har det blivit dags att studera pejorativa, östgötska uttryck om kvinnor. Och upprinnelsen till detta är att den förträffliga Lyxpirayan kallade några av mina hm, hmmm… bekanta (?) för subbor.

Ordet subba betyder enligt äldre ordböcker ”kvinna på billigt ölkafé”. Idag används det mest generellt nedsättande om en kvinna. En subba är en riktig slabba. Hon har minsann inget välskött yttre och hon är verkligen otrevlig rent generellt. En bitch, alltså.

Köna (uttalas med hårt k och djupt ö, nästan a, alltså: kaaaaaaaaaaana) var ett flitigt använt uttryck under min ungdom. Vissa tjejer var födda könor. En köna är inte heller nån trevlig kvinna. Hon är dum i största allmänhet. Jävlas och har sig. Elak. Det är ganska skönt att på bredaste östgötska säga:

Ho ä é owikti kaaaaaana!

Översatt till svenska betyder detta

Hon är en riktigt otrevlig kvinna.

Ufingret
En riktigt otrevlig kvinna, fotad av Annso en gång utanför Pride Park.

Read Full Post »

Older Posts »