Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 1 februari, 2011

Jorå, lite nytta har hon allt gjort idag, den där Tofflan. Varit på apoteket, handlat fil och mjölk och bröd samt införskaffat blommor till i morgon.


Två rosa rosor till B och mig.

                                                                                                                                                               I hallen står två par blankputsade skor – jag har inte bestämt mig än för vilka det blir. Kläderna är framtagna och hänger i gästrummet på galgar. Jag TROR att jag har bestämt mig för överdel… B, M och A kommer med tåget och landar på centralen tio i tolv, ungefär och då är tanken att jag möter på perrongen.

I frysen hittade jag lite rester och det blev till en ganska OK måltid – med en klick hot béarnaisesås till.

Nånstans inuti måste jag ha nåt jävlar anamma för det tog jag fram idag och sökte två jobb. Detta trots att jag hade lust att bara lägga mig ner och skita i allt.

Så liiite nytta har jag gjort idag och därför tände jag belysningen på tavlan av mig, kulspetsteckningen min gudfar KG gjorde med sin fyraåriga guddotter som modell.


Fyra år var jag när min gudfar KG tecknade mig.

                                                                                                                                                             I kväll blir det inget TV-tittande. Jag ska telefonera med en vän och med Fästmön och sen läsa min spännande bok.

Read Full Post »

Idag läser jag i lokalblaskan om vad experterna tycker att samhället ska göra för att ändra samhällsmedborgarnas matvanor:

  • Högre skatt på läsk och godis
  • Mer hemkunskap i skolan
  • Utbyggd individuell rådgivning

Det är nämligen så att vi medborgare inte klarar av att förändra våra vanor själva – nästan hälften av vår befolkning, 44 procent, är överviktig. (Procenten kommer från Statistiska Centralbyrån.) Om vi nu är så många – ja, för jag är en av dem – hur 17 ska man ändra vårt beteende. För det är ju faktiskt så att övervikt påverkar min hälsa negativt – förr eller senare.

Redan 2005 fick Folkhälsoinstitutet i uppdrag av regeringen att ta fram ett nationellt handlingsprogram så att våra matvanor ska bli bättre och att vi rör på oss mer. Men vad hände sen? Inget, är ingen underdrift att säga.

Kloka dietisten Åsa Andersson på Gottsunda vårdcentral i Uppsala jobbar med många överviktiga patienter. Hon tycker att höjd skatt visst kan vara bra, men det måste till mer. Åsa Andersson säger i lokalblaskans artikel att det behövs mer riktad information och att affärerna måste ta sitt ansvar för hur de saluför produkter. Just när det gäller informationen menar hon att det är stora kunskapsskillnader mellan olika grupper i vårt samhälle.

Centerpartisten och kommunalrådet Stefan Hanna hade ju sitt speciella recept som gick ut på att höja skatten för överviktiga. Men nu sitter Stefan Hanna löst – partiet är splittrat och det är många som vill avsätta honom på grund av hans bloggande om överviktiga…


Tjock eller smal… Tittar vi på svenskarna är nästan hälften av oss överviktiga.

                                                                                                                                                           På TV, en av dessa mediakanaler som brusar i de svenska hemmen – åtminstone om kvällarna – visas för det mesta dokusåpor och matprogram. Några få andra program sticks in mellan såporna och maten, men annars är det dessa två genrer som gäller. Ofta lyfts skönhet och kroppsfixering fram i programmen. Det blir lite absurt. Många av dessa människor som fläker ut sig på TV är udda personer – på ett eller annat sätt. Och så matas (!) vi av udda personer och matlagning där vi sitter stilla framför våra ”dumburkar”. Så en liten tanke vore att kanske utnyttja en av de kanaler som vi VET finns i de flesta hem..? Men det är bara en liten, liten tanke. Jag tittar inte på dokusåpor eller på matprogram, men jag är tjock ändå.

Jag läste också i lokalblaskan om en ny metod som sägs ge lägre vikt, Handfast (artikeln finns att läsa på lokalblaskans hemsida mot sms-betalning). För en gångs skull verkar det vara en sund metod! Den är utvecklad ur Livsmedelsverkets tallriksmodell, men i stället för tallrik ska man titta på sin hand och äta:

  • lika mycket protein som handflatans storlek utan fingrar
  • lika mycket kolhydrater som knytnävens storlek
  • lika mycket rotfrukter eller bär som två knytnävar.

Hur lätt som helst, ju, att komma ihåg – handen har man ju alltid med sig! Den som har råd kanske kan prova. Själv ska jag rota i skåpen efter några rester till middag. Rester som jag har lagat till utan hjälp av matlagningsprogram och utan att ha kikat på tallriksmodellen eller Handfast. Det får gå ändå. Jag måste ju (över)leva… Fast om jag fortsätter klättringen uppåt i vikt lär jag inte leva så länge till…

Read Full Post »

En berättelse om min vän Rippes resa i vården. © Rippe och Tofflan.

Onkologen
Dags för första cytostatikabehandlingen. Dessförinnan ska en port-a-cath sättas in. Väntar på tid till venportmottagningen, men inget händer. Jag ringer – och det visar sig att det inte har kommit någon remiss från onkologen. Efter fem (!) telefonsamtal till onkologen och till venportmottagningen, lyckas jag få en tid, i sista minuten, dagen före första cytostatikabehandlingen.

Man ska vara frisk och stark för att kunna vara sjuk, har någon sagt. Man ska orka att ordna saker själv, alltså. Ska det vara så?

På onkologen finns inte heller någon som helst kontinuitet, trots att den första sköterskan jag träffar säger att högst två sköterskor ska man behöva träffa. Jag träffar fem sköterskor under mina sex cytostatikabehandlingar… Den sista av dem är Lina Escobar som jag träffar två gånger. Ett stort fång rosor till henne, hon är en pärla! Där kan vi tala om empati och gott omhändertagande! Lina Escobar är den enda som kollar blodtrycket, vad jag kan minnas. Jag vet inte om man ska göra det, men det känns som att det är viktigt när man får cytostatikagifter i sig…

Jag får även fel information angående svininfluensavaccin. Jag tog den första sprutan på mitt jobb och frågar om jag kan få den andra sprutan här. Jo då, det ska gå bra, får jag till svar. Men det visar sig vara fel, det finns inte en chans att ta sprutan på onkologen, det ska man göra på det ställe där man tog den första. Men det var bara det att jag inte kunde göra så eftersom det var ett engångstillfälle på jobbet. Tur igen att primärvården och husläkare fungerar, för där får jag hjälp.

Under strålbehandlingen sedan vill jag ha ett extra läkarbesök för att kunna försäkra mig om att jag kan åka utomlands efter avslutad behandling. Före behandlingen den gången säger sköterskan att hon ska ordna en tid och sätter igång behandlingen. Efter behandlingen kommer hon in och säger att jag inte behöver någon läkarkonsultation, jag kan åka ändå, jag kan ju sitta i hotellobbyn medan de andra solar! Oförskämt! Som tur är finns det även trevliga sköterskor där och jag får dessutom en läkartid.

Ny knöl
Efter att ha hittat en ny knöl i somras, och fått remiss till mammografin från onkologen, får jag vänta på tid till mammografin länge. Z har redan hunnit hjälpa mig att ordna en tid på Sophiahemmet när det plötsligt dyker upp en tid här i Uppsala dagen därpå! Även på provsvar får jag vänta länge. Jag går till min husläkare i ett annat ärende och hon kan ge mig ett besked drygt en vecka innan jag får svar via onkologen. Jag har då ringt till onkologen upprepade gånger men får inte något besked, svaret har inte kommit, får jag veta. Men husläkaren kan ju hitta svaret och ge mig besked… Primärvården har återigen den fungerande vården! Till slut kommer svaret, med B-post…

Jag är mycket missnöjd med det bemötande och omhändertagande jag har fått. Jag ifrågasätter kompetensen på vissa håll, omhändertagandet och kontinuiteten i cancervården på Akademiska sjukhuset.

Vad gäller kontinuiteten verkar den i alla fall fungera ganska bra för andra patienter som jag känner till, till exempel ett fall där patienten är en känd och viktig person i samhället. Jag får en otäck känsla av att man gör skillnad på patienter, att en vanlig patient som dessutom har ett utländskt namn, kanske inte får samma omhändertagande…

Kontinuitet är oerhört viktigt i all vård, för alla patienter och för en cancerpatient i synnerhet. En cancerpatient är fruktansvärd rädd, känslig, utsatt, i en ny situation i livet och helt i händerna på personalen. Patienten behöver allt stöd av läkare och sköterskor som som är väl bekanta med dem de vårdar. Trygghet och förtroende skapas genom igenkännande och kontinuitet.

Jag hade turen att få komma till Alfta-rehab under en vecka och träffa andra bröstcancerpatienter. De pratade alla om ”sin onkolog” – jag har inte en egen onkolog, jag träffar sex (!!!) stycken under min behandlingstid på onkologen, kommer inte ens ihåg namnen på alla….

Men, det allra, allra värsta som hände mig var ju förstås att jag fick fel besked. Det är någonting som bara inte får hända! Jag tror ingen människa kan gå igenom något sådant utan att få bestående psykiska men. Det är någonting som du aldrig någonsin kan glömma. Minnet kanske bleknar med tiden, men ögonblicket finns alltid där och kommer brutalt upp till medvetandet då och då…

Som du förstår har jag fått kämpa, ordna saker och ting själv hela tiden, fixa tider, fråga efter anvisningar och information, ta emot oförskämda kommentarer och allt detta när jag varit sjuk, allvarligt sjuk, och gått igenom tuffa behandlingar, varit rädd, skör, orkeslös.

Om du har orkat läsa så här långt hoppas jag att du kanske har fått en liten uppfattning om hur det kan gå till när en cancerpatient omhändertas på Akademiska sjukhuset.

Jag har inte gjort någon HSAN-anmälan, och det är nog lika bra det, eftersom ändringen av patientsäkerhetslagen inte längre gör det möjligt att ”pricka” en enskild person och det är jag egentligen inte ute efter heller.

Men, eftersom jag anser att det felaktiga beskedet jag fick om icke cancer/cancer inte bara beror på bristande kompetens, utan även till stor del på rutinerna på kirurgen ska jag nog så småningom försöka samla krafter till en anmälan ändå. För någonting måste man kunna göra för att förhindra att sådana här misstag sker igen.

Min mardröm nu är förstås att jag ska få återfall eller metastaser. Hur blir det då, hur fungerar vården, hamnar jag i samma helvete igen i så fall? Orkar jag vara på min vakt och ha koll på allting? Behöver jag det? Ska jag inte kunna få bli väl omhändertagen och kunna lita på att personalen kan sitt jobb och att vårdens rutiner fungerar väl?

Rippe, januari 2011

Read Full Post »

Första dan i februari, redan. Det nya året har svischat förbi. Och åter är det en brun dag, en lite ljusare nyans, men ändå. Brun. Brun som dagarna i februari är. Smutsbruna, för det mesta. Snön blir brun, gatorna bruna.

Varje dag när jag vaknar sätter jag ett kryss vid gårdagen. Nej, jag gör det inte på min fina fotokalender (ja, jag skryter lite för jag tycker att den är fin!) utan på kassakortet från a-kassan. Varje dag ett kryss i kolumnen Arbetslös. Undantag blir när jag skriver, ärlig som jag är, en timma jobb (skrivjobb). Det händer en till två gånger i månaden. Det är allt. Såna är mina dagar. Kryssade. Och rätt februaribruna.


Kryssade dagar.

                                                                                                                                                      Dagen började som alla dagar tycks börja i det här huset. Väckning klockan sju av gallskrik, ett ljud som sen glider över i vaktmästarens joyride utanför med sin plog.  Jag fattar inte – är ungen tidsinställd och varför plogar vaktmästaren när det inte har kommit nån snö? Halv åtta blir det tyst, med undantag för smällande i ytterdörrar av och till den kommande timmen.

Jag låter också. Jag har varit på toa och spolat och tvättat händerna. Min kaffeperkolator har bubblat upp sex koppar kaffe. Snart ska jag gå in i badrumet och tvätta ansiktet och stoppa i linser. Sen ska jag skura badrummet och duschrummet/toan. Så visst, jag låter jag också.

I eftermiddag åker jag iväg och ordnar blommor. Det blir också en tur till nåt av Stormarknadens apotek, troligen det lilla där det aldrig är några köer, för mina magsårskapslar är slut. Jag hade hoppats kunna trappa ner intaget för att sen helt sluta, men det är det verkligen inte läge för. Jag gissar att jag måste in på Kvantum också. Fil och mjölk börjar ta slut, brödet ÄR slut, till och med knäckebrödet.

Saknar närheten av Den Mest Älskade. Det går inte att komma ifrån. Igår hade vi behövt få kraft från varandra. Men till helgen är vi tillsammans igen.

Morgondagens kläder är utprovade, hela, rena och strukna, men jag är lite osäker på överdelen än. Men det är ett värdsligt problem, eller snarare ett i-landsproblem, skulle väl somliga klassa det som, så…

Igår hade den här bloggen 770 besök. Antal besök brukar ligga mellan 500 0ch 600, genomsnittligt antal besök per dag i januari var 625, totalt antal besök för januari månad var 19 375. Men vilka är alla ni som läser om mitt liv? Vänner eller fiender? Ge dig gärna till känna i en kommentar! Jag svarar på ALLA kommentarer som publiceras!

Om en stund kommer sista delen av Rippes story. DEN är läsvärd! Igår lästes den av 55 personer, troligen fler när den låg överst på startsidan. Och jag hoppas att verksamheten som ansvarar för vård av våra länsinvånare har löst sina datorproblem nu så att en annan vän kan få boka en läkartid. Skitdåligt att avvisa en människa som behöver hjälp genom att säga att datasystemet ligger nere så därför går det  inte att boka tider. Det är 2011…

Read Full Post »