Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2011

Det var Jonas Simas halvtimmeslånga intervjufilm Lisbet jag ville se i kväll, inte Aktuellt om bloggare, som jag skrev om i förra inlägget. Lisbet med efternamnet Palme. Hon som också blev beskjuten när hennes man Olof sköts till döds en fredagskväll för snart exakt 25 år sen. Hon som, precis som min mamma, försökte rädda sin make från en för tidig död.

Jonas Simas film handlar främst om Lisbet Palme som yrkesperson i kombination med att vara statsministerfru. En både härlig och säkert inte helt enkel kombination… Lisbet Palme har aldrig varit, tvärtemot maken Olof, en person som gillar media och rampljus. Tvärtom har hon många gånger framställts som nästan anti media. Otrevlig. Jag skulle snarare säga skygg eller med en rejäl portion integritet. Lisbet Palme är nämligen inte nån kvinna man sätter sig på. Jag kan bara föreställa mig höjden av diskussionvågorna i makarna Palmes hem…


Lisbet Palme, fotad av Jonas Sima. Bilden är lånad från SvT:s hemsida.

                                                                                                                                                               Den här dokumentären berör inte direkt mordet på Olof Palme eller Lisbet Palmes utpekande av den hon uppfattade avlossade skotten på Sveavägen, den där sista februari för 25 år sen. Vad jag har förstått är Lisbet Palme klar över vem hon anser vara mördaren och detta är inget hon vill diskutera mer.

Om du missade filmen i kväll, se en repris eller se den på SvT Play! Jag fick en mycket tydligare bild av Lisbet Palme.

Read Full Post »

Fastnade lite i slutet av SvT 2:s Aktuelltsändning klockan 21 eftersom ämnet bloggare dök upp. Detta med anledning av storbråket mellan en ung bloggerska och en journalist, ett bråk som vad jag förstår ledde till både hot och anmälningar. (Jag fattade inte ens vad bråket handlade om…)

Den aktuella unga bloggerskan hade uppenbarligen inte gått att få tag i för en kommentar, men i stället blev det en annan ung bloggerska som fick föra genrens talan. Alltså den genre som dessa unga bloggerskor företräder: modebloggeriet. Det har ju nämligen visat sig att dessa unga skribenter har en tämligen stor läsekrets och anses vara stora trendsättare för framför allt gruppen unga tjejer. Många av bloggarna tjänar också stora pengar på sina skriverier och på reklambanners på bloggarna – enligt reportaget kan det handla om inkomster på mellan 30 000 och 40 000 i månaden. Och pengar och läsare ger makt, enligt reportaget.


Många unga bloggare tjänar bra med pengar på sina bloggar.

                                                                                                                                                     Tillbaka i studion igen dök Alex Schulman upp som Gubben med stort G i lådan. Och jag vet inte vad jag tycker om honom, jag har väldigt dubbla känslor. Alex Schulman var där i rollen som pionjärbloggare. Och tyckare, som vanligt. I kväll tyckte han att det var förskräckligt att så unga människor kan tjäna så mycket pengar på att blogga om mode och personliga inlägg. Inlägg som inte är ett dugg intressanta, enligt Alex Schulman. Han stod i studion och så gott som efterlyste ursprungsbloggarna som framför allt var män och ofta skrev politiska inlägg.

Hmm… Vad tycker jag dårå? Tja, inte är unga tjejers modebloggar nånting jag läser. Men inte heller läser jag manliga, rena politiska bloggar. Jag läser helst bloggar av människor som skriver om sånt som intresserar mig – aktuella händelser, böcker, film, TV, dagboksbloggande till viss del, humor, lite politik, kanske, media… Det mina läsare helst läser på min blogg, har jag noterat, är mina dagboksinlägg, inlägg om Melodifestivalen, humorinläggen. Men mest alltså de inlägg där jag skriver om mitt liv och min vardag. Det är LIIITE svårt att förstå hur mitt liv som arbetssökande kan vara så intressant, men uppenbarligen är det så.

Jag är glad åt min blogg, glad åt det andningshål den delvis är. Glad åt alla som läser och som kommenterar utan att vara oförskämda (för såna kommentarer publicerar jag inte längre). Jag svarar för övrigt på ALLA kommentarer som jag publicerar. Glad åt att det jag skriver kanske ger människor nånting. Trots att jag inte skriver om mode och trots att det var länge sen jag var 19 som den unga bloggerskan i storbråket. Men jag har nästan 700 besökare per dag. Det är inte illa pinkat för att vara tantbloggare som jag! 😉


Som synes var jag tant redan 1952, MÅNGA år före min födelse…

                                                                                                                                                            Om jag tjänar pengar på min blogg? Lite. Inte särskilt mycket. Definitivt inget jag kan leva på. Men jag skattar för inkomsterna, som ligger på några hundralappar en bra månad. Bara så du vet.

Read Full Post »

Jahapp! Så har man varit ute och kört några gånger idag dårå. Jag ska säga dig att det är rena turen att jag överlevde och sitter här vid datorn nu. För inte har folk bättrat sig i trafiken sen förra rapporten. Kolla här bara:

  • En Audi blinkade inte när den körde ut ur en rondell.
  • En bil från Attendo Care körde om mig MYCKET för fort på en 50-sträcka. Sen var det som att föraren plötsligt drabbades av en insikt att ekipaget framfördes just… mycket för fort så h*n saktade ner till den hastighet som gällde på sträckan (50, alltså).
  • En tjej cyklade över ett överGÅNGsställe.
  • En Volvo hade parkerat där parkering är förbjuden med skyltar.
  • En Peugeot framför mig svängde plötsligt åt vänster utan att blinka.
  • En Volkswagen vinglade fram och tillbaka över filerna, så jag började fundera på nykterheten hos föraren.
  • En Kia körde i bussfilen i stan när den enbart var öppen för bussar och taxi (den är öppen för biltrafik vissa klockslag).

Tja, som du ser är ju jag, Felfria ”Blink-Blink” Tofflan, fortfarande den enda som kan köra bil i Uppsala… 😉 Dessutom kör jag ju den mest felfria bilen, Toyota!

Read Full Post »

En dag har passerat IGEN! Jag vaknade redan klockan sex, men gav upp försöken att somna om runt sjutiden. Förmiddagen ägnade jag åt sedvanliga göromål – ta rätt på ren tvätt, vattna krukväxter, tidningsläsning, bloggning – samt förberedelser inför eftermiddagens möte.

Mötet gick bättre än jag trodde, men det klart att jag inte är nöjd – jag är ju min egen hårdaste domare. Men att ta kommando lite över livet och situationen känns som att få lite jävlar anamma tillbaka! Den som har mitt lösen kan läsa mer i det föregående låsta inlägget. Fast innan jag kom dit var det hyperventilering i bilen, vill jag lova. Stan är inte överdrivet rolig att köra i – det tycks vara vägarbeten över allt och trångt och eländigt är det. Att hitta en parkeringsplats är inte heller det lättaste, men jag hade tur och hittade en förnämlig plats på Kålsängsgränd. Eftersom jag hade gott om tid över hann jag med ett besök på bokantikvariatet Röda Rummet, men jag hittade ingenting, varken till mig själv eller några vänner.


Jag har redan ganska många böcker. Detta är en knapp tredjedel av dem.

                                                                                                                                                      När jag skulle åka hem igen blev jag stoppad av en man som viftade åt mig mitt på Kålsängsgränd. Jag stannade och sänkte fönstret så där coolt elektroniskt som Angela Channing i Falcon Crest gjorde. (Jag har liksom inget val, jag har inga fönstervevar till fönstren fram…) Mannen frågade om jag hette Lina, vilket jag ju fick besvara nekande.

Det var synd, det, för jag har hittat Linas bankomatkort, det satt kvar i parkeringsautomaten!

sa han. Oj oj, jag hoppas att Lina kom tillbaka och fick sitt bankomatkort. Fy så traumatiskt!

Nu är jag trött och hungrig och ska strax slänga in en Dr Oetker-pizza i ugnen. Mästerkockan slår till som vanligt när jag är ensam! Därefter blir det en del telefonering till mamma först och sen till Fästmön. Dessvärre verkar det som om det är nåt fel på hennes telefon – inte mobilen (hon har lånat en av Linn, för hennes nya Nokia lyser fortfarande med sin frånvaro…), dock, så vi får prata mobilt.

I kväll är det ett intressant TV-program jag vill se klockan 21.30 i SvT 2. Det är en halvtimmes lång intervju med Lisbet Palme. För övrigt blir det som sagt en del telefonerande och så lite läsning, tror jag.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Vägledning?

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Min bloggkompis Stattinskan, som nyss bytt ”blogg-hem”, skrev häromdan ett inlägg om märkliga sökningar. Det var folk som sökt på diverse konstigheter – och hamnat på hennes blogg. Jag brukar också kolla statistik och sånt där ibland och roligast är nog att kolla sökorden.

Här är en del konstiga ord som folk har sökt på den senaste veckan, sökningar som har gjort att de har hamnat på min blogg:

  • pizzameny
  • väldigt håriga ben
  • ryggkuddar
  • lätt till svårt
  • poncho bloppis
  • majskrokar
  • skenhelig
  • godisskålen
  • snusk kakor
  • varför vinner jag inte postkodlotteri
  • köpa clownnäsa
  • du människa
  • toffla en slang
  • bra att bajsa?
  • ”75 f” bh blogg
  • tina torskfilé
  • filttavla
  • ulva kvarn vigsel
  • tulpan tofflor

Förra månaden, januari 2011, hade jag totalt 19 375 besök på 31 dagar. Den här månaden, februari 2011 exklusive idag, hade jag totalt 18 821 besökare.

Antal besökare per dag i genomsnitt var i januari i år 625 och i februari exklusive idag 689. Förra året hade jag i genomsnitt 302 besökare per dag i januari och 339 i februari.

Flest besök nånsin en dag var den 8 juni förra året då jag fick 1 384 besök. Hittills i år fick jag flest besök den 5 februari, 925.

Nu vet ju du, precis som jag, att det här med siffror och statistik, det ska man ta med minst en SKOPA salt, eller hur?! Men ett stort TACK vill jag ändå rikta till dig och dig och dig som läser min blogg!

Read Full Post »

Du som då och då läser min blogg har säkert noterat att telefonförsäljare inte tillhör min favoritgrupp av människor. Jag tycker att det är jobbigt när detta rappkäftade, snabbtalande folk ringer. Oavsett vad de säger och vad de säljer för fantastisk vara eller tjänst är de ju endast ute efter en enda sak: att sälja nånting till mig.

I dagens lokalblaskas bilaga UNT Affärer (dagens bilaga ligger inte ute på hemsidan än, endast förra veckans!) hittar jag en intressant artikel om hur lätt det faktiskt är att bli lurad av telefonförsäljare, men hur svårt det är att få rätt mot dem när det uppstår en tvist.

Rickard Faivre jobbar som jurist på Konsumentverket och han har både åsikter och goda råd om telefonförsäljare. Ett av råden är att aldrig avtala nåt på telefon. När en telefonförsäljare ringer till honom

[…] säger jag bara mitt namn och nej, nej, nej. Sedan lägger jag på. Säger du ja på något ställe under samtalet, kan de klippa in det hur de vill för att kunna hävda att ha ingått avtal. […]

Ett telefonavtal i Sverige ingår i avtalsfriheten. Detta innebär att telefonavtal är lagliga och lika bindande som pappersavtal. Men metoderna att få till telefonavtal kan ju vara diskutabla… Att tänka på är att om det uppstår en tvist, så är det ju nästan omöjligt att komma ihåg vad som har sagts och exakt hur. Man har emellertid som konsument två veckors ångerrätt som är lagstadgad, men det kan ändå vara svårt att få rätt eftersom telefonförsäljaren flera veckor senare kan påstå att du aldrig har hört av dig för att häva avtalet.

Extra intressant blir att läsa om Rickard Faivres egen erfarenhet med en säljare som ringde upp och frågade ut honom om hans pensionssparande. Personen ringde på uppdrag av Rickard Faivres bank, trots att han sagt att han inte ville ha några samtal. När han sen konfronterade sin bank erkände de att de hade lämnat ut hans uppgifter till företaget och bad om ursäkt. Men då var det försent och Rickard Faivre flyttade alla sina affärer till en annan bank.

Ofta ringer telefonförsäljare till människor som är äldre och ensamma. Det här är människor som kanske vill prata bort en stund med nån, men HEPP så har de ingått ett avtal. Detta är ett riktigt lågt sätt att sälja, tycker jag.

Några av Rickard Faivres råd för att undvika telefonförsäljarfällorna är:

  • Ingå inga avtal per telefon när nån säljare ringer upp dig.
  • Om du ändå ingår avtal per telefon, anteckna alla villkor och läs upp dem för säljaren
  • Begär papperskopia på avtalet
  • Hamnar du i tvist ska du bestrida hela vägen från företaget till kronofogden. Det är nämligen upp till företaget att bevisa att ni ingått avtal.
  • Spela in samtalet
  • Utnyttja ångerrätten inom två veckor och kräv en bekräftelse.

Jag själv har till exempel blivit pålurad ett avtal hos Telia via en telefonförsäljare, men jag utnyttjade ångerrätten, bad om skriftlig bekräftelse och fick rätt. En ung vuxen i mitt närområde blev pålurad ett abonnemang hos ComHem av en försäljare. (Ett abonnemang fanns redan i hemmet.) Om han ångrade sig var det bara att skicka tillbaka grejorna, fick den unge höra. Så var inte fallet. Men jag fick även detta hävt genom att jag skrev till företaget och skickade brevet rekommenderat.

Vidare höll jag på att börja jobba hos ett företag med liknande affärsmetoder nu i vintras, men jag tackade nej när jag insåg att det gick ut på att lura människor. Tyvärr växer den här typen av företag upp som svampar överallt. Och det enda man kan göra är att vara försiktig, och som Rickard Faivre och jag gör:

Säg nej, nej, nej och lägg på! Eller tryck av, som man också kan göra idag när man bryter ett samtal.

Read Full Post »

I kväll den 28 februari är det 25 år sen vår dåvarande statsminister Olof Palme sköts ner i centrala Stockholm och avled. En svensk statsminister mördad mitt i Stockholm – Sverige var i chock länge efteråt. Och jag tror inte att jag ännu har kommit över den chocken. På den tiden, när jag alltså var en relativt ung vuxen, hade nämligen jag och de flesta av mina kompisar nån sorts relation till Olof Palme – oavsett politisk hemvist.


Olof Palme på en bild från 1979. (Bilden är lånad från Dagens Nyheters hemsida.)

                                                                                                                                                       Jag kan inte säga att Olof Palme tillhörde mina favoriter. Men jag var helt klart påverkad av honom som politiker – och som talare, framför allt. För var det nåt Olof Palme kunde göra var det att hålla tal.

Olof Palme blev sossarnas partiledare 1969, samma år som jag började skolan. Han var född samma år som min pappa. För dåtiden framstod han som en av partiets största föryngrare. Så tog han också över efter giganten och av många kallad folkhemsfadern Tage Erlander, som var både partiledare och statsminister under åren 1946 – 69.

Jag hade en kort period som sosse under gymnasietiden. Men det handlade nog mest om att jag var kär i en tjej som var med i SSU. Jag var egentligen ganska opolitisk under gymnasiet – det var först senare som jag kom att ”välja sida”. Att växa upp i en arbetarstad som Metropolen Byhålan, där alla mer eller mindre förväntades vara sossar, var ibland inte det lättaste!.. Det var inte heller det enda man förväntades vara, sosse, alltså… Hur som helst, man kan väl säga att även jag hittade min plats, djupt nere i näbbstöveln… Så småningom.

Men nu var det inte mig detta inlägg skulle handla om utan Olof Palme. Mannen, som ansågs mycket kontroversiell av somliga. Det fanns ett ganska utbrett Palmehat och man kan ju inte låta bli att undra om det var det som fick sitt klimax för 25 år sen – ELLER om det var en tillfälligheternas tillfällighet… Och, som sagt, oavsett vad man tycker politiskt sett, var Olof Palme en mycket engagerad politiker, framför allt utrikespolitiskt.

Olof Palme sköts sent på kvällen, mitt i centrala Stockholm, den 28 februari 1986. Tillsammans med makan Lisbet hade han promenerat från ett biobesök (Bröderna Mozart, regisserad av Suzanne Osten). Han dödförklarades strax efter midnatt, 59 år gammal. Lisbet Palme skulle senare den våren peka ut Christer Pettersson som mördaren. Christer Pettersson, avliden 2004, dömdes i tingsrätten, men friades i hovrätten. Mordet på Olof Palme är alltså inte uppklarat. Efter en ganska ny lagändring kan mord inte längre preskriberas. Men frågan är om detta mord nånsin blir uppklarat…

Jag var vaken när radion levererade den första nyheten om händelsen. Det glömmer jag aldrig. Och födelsedagsfesten jag skulle på kvällen efter blev inställd.

Innan jag avslutar, lämnar jag dig med två frågor:

  1. Tror du att mordet på Olof Palme nånsin blir uppklarat?
  2. Minns du vad du gjorde när du fick veta att han blivit mördad?

Ingen, oavsett politisk hemvist, borde bli mördad en kväll i stan, på väg hem från bio med sin hustru. Ingen. Inte ens Sveriges statsminister. Mord är överhuvudtaget ett hot mot vår demokrati och frihet. Oavsett vem som är offer. Det behöver inte vara en statsminister för att det är ett hot. Ingen hustru ska behöva stå bredvid sin man när han skjuts ner och dör. Man glömmer inte. Man glömmer aldrig.

Här kan du läsa vad Dagens Nyheter bland annat skriver om Olof Palme.

Här kan du läsa Svenska Dagbladets tips om Palme-litteratur och till och med göra ett Palme-test.

Här kan du se Upsala Nya Tidnings bildspel om mordet på Olof Palme.

 Läs även andra bloggares åsikter om

Read Full Post »

Det andra av tre långfilmslånga avsnitt om Kommissarie Zen är nyss slut. Och jag med. Alltså, jag är inte slut för att jag blev så upphetsad av spänning, utan slut som i trött. Jag vet inte hur många gånger jag höll på att somna i TV-fåtöljen. Ett riktigt sömnpiller, Sveriges Television!


Kommissarie Zen lunchar med en snygg åklagare.

                                                                                                                                                             I det här avsnittet hittas en död man under en bro. Polisen tror att det är självmord, men kommissarie Zen har andra funderingar. Och hans funderingar leder till en hemlig kriminell organisation, bestående av folk inom kyrkan, Kabal. Så två frågetecken rätas ut under filmen:

  1. Mord eller självmord?
    och
  2. Finns Kabal?

Det börjar så läskigt, men sen faller hela historien ihop. Jag tycker det är gäspigt, helt enkelt. Inte ens lite spännande en enda gång, som förra söndagen. Dessutom tycker jag man anspelar på en fördomsfull syn på såväl italienare som kvinnor och det är inte roligt. Inte alls. Kommissarien, separerad från sin fru, bor för övrigt hemma hos mamma, men dejtar en kvinnlig gift kollega i hemlighet.

Nej. Nej. Det här är inte bra. Brittiska polisserier ska utspelas i Storbritannien, inte i Italien. Det blir bara fel. Bottenbetyg!

Read Full Post »

Svenskarna är ett oroligt folk. Det visar en undersökning bland 7 000 personer i Storbritannien, Sverige, Kanada, Argentina, Polen, Förenade Arabemiraten och Kina. Bara kineserna är räddast.

Vad är vi rädda för då? Svenskarna, som lever i ett land som är ganska förskonat från naturkatastrofer, är mest rädda för klimatförändringar, miljöförstöring, cancer, rattfyllerister och ökade levnadskostnader. Sverige är ett ganska säkert land och medellivslängden och levnadsstandarden här är höga.  Men varför är vi så oroliga då? En teori kan faktiskt vara den att svåra saker, som klimatförändringar, är väldigt omskrivna/omtalade i media.

Undersökningen gjordes emellertid före bombdådet på Drottninggatan i Stockholm, så nu kanske vi får lägga till terrorism på vår rädslolista.

Själv är jag räddast för

  • krig
  • att bli lämnad
  • att bli hemlös
  • sjukdom

och

  • att mina nära och kära ska dö
  • 

Vad är DU räddast för???

Read Full Post »

Older Posts »