En berättelse om min vän Rippes resa i vården. © Rippe och Tofflan.
Inskrivning på operationsavdelningen
Dagen före operationen är det dags för inskrivning på avdelning 70 B2. Och det är nu de verkliga problemen börjar…Z och jag kommer upp på avdelningen och visas in i dagrummet där vi ska vänta på ”min” sköterska. När vi sitter där hör vi en annan patient få sin information om vad som ska hända härnäst.
Sköterskan som kommer in till mig talar om för mig att jag ska duscha med skrubbmedel på kvällen och morgonen därpå, det vill säga operationsdagen. Innan jag kommer upp till avdelningen ska jag emellertid till Samariterhemmet för en indikering av den lilla knölen. Jag frågar då hur jag ska ta mig därifrån till Akademiska. Sköterskan svarar med en motfråga och undrar om det finns någon som kan skjutsa mig.
– Nej, svarar jag, men däremot har jag precis hört här bredvid att den patienten också ska göra samma sak men inte behöver bry sig, eftersom det kommer en bil och hämtar henne. Sköterskan ser ut som ett frågeteckenoch lovar att ta reda på vad som gäller.
Halvvägs till stan kommer jag på att jag inte har något skrubbmedel med mig. Tillbaka på avdelningen får jag medlet och då säger sköterskan att jag kan ta dusch nummer två på avdelningen eftersom jag ska opereras först på eftermiddagen.
Operationsdagen
Operationsdagen åker jag till Samariterhemmet och läkaren indikerar. Hon ställer sig frågande till att jag bär min klocka, har ingen sagt att man inte få ha smycken?– Nej, svarar jag, jag ska ju duscha senare på avdelningen.
Hon ruskar på huvudet och säger att hon inte fattar någonting.
När jag kommer till avdelningen visas jag till en säng. En manlig sköterska håller på med en annan patient och ber vänligt att jag ska sätta mig på sängen så kommer han strax och sätter dropp. Jag frågar då om inte jag ska duscha innan han sätter dropp på mig.
– Duscha? Du kan inte duscha med den där, säger han och pekar på såret från indikeringen. Här brister den första, kvinnliga sköterskans kompetens grovt, jag ska alltså opereras ”oren”!
Efter operationen
Väl tillbaka på avdelningen efter operationen kommer kirurgen Kosmas Daskalakis in och berättar vad han har gjort och vad som händer nu. Han säger att jag kan åka hem, sköterskan ska lämna sjukintyg och en broschyr med anvisningar om hur jag ska sköta såret efter hemkomsten.Intyget kommer men ingen broschyr och när jag frågar efter den säger sköterskan att några broschyrer inte finns. När jag då påtalar att hon ju faktiskt stod bredvid kirurgen när han pratade om sjukintyg och broschyr, säger sköterskan:
– Jo, vi kanske har någon liten, jag ska gå och se efter.
Behöver jag säga att jag lämnar avdelningen tämligen missnöjd med sköterskans bemötande???
Eftersom jag fortfarande inte vet om jag har cancer eller inte blir nästa väntan om möjligt ännu jobbigare. Tre veckor ska jag nu gå i ovisshet.
To be continued…
Gå till Toffelprofilen
Ja, jag bara häpnar. Nog hade jag en föreställning av att det inte står rätt till i vården men att det mer berodde på tidsbrist. Inte inkompetens och nonchalans. Faktum är att jag skäms, både å andras vägnar med också för att var sjuksköterska. Nu väntar jag med spänning på fortsättningen. 😦
Denna berättelse ur verkliga livet har nyligen landat på ansvarigas bord. Vi får hoppas att de tar sitt ansvar och åtgärdare bristerna.
Alla sköterskor är inte inkompetenta och nonchalanta, det finns alla sorter. Vänta bara så ska du få se i kommande avsnitt.
Tisbrist är naturligtvis också nånting som förekommer allt som oftast i vården. Det måste ansvariga ta tag i OCKSÅ!
Tråkig läsning, men sanningen måste komma fram till ansvariga, bra att ni sett till det och hoppas rippe mår bra numera !
Rippe är modig och har skickat sin historia till de ansvariga samt bett mig publicera den på min blogg. Rippe mår bra, men när det gäller cancer är man ju inte friskförklarad förrän efter fem år. Det har gått ett år.
Jag fick gå i oviss väntan i EN vecka när jag opererade bort mina tumörer i halsen … det räckte gott för mig. Tre veckor låter på tok för länge
Väntan och ovissheten känns oändliga. Jag har varit närstående till en person med cancer och det var nog det värsta. Att inte veta…
Det är helt sanslöst att människor blir behandlade så här.
Bra och modigt av Rippe som skriver om sin upplevelse.
Ut med det i dagsljus!
Rippe är mycket modig. Denna berättelse har också gått till ansvariga läkare, landstingspolitiker med flera. Det är viktigt att alla ser var det behövs förändras.