Marcus Birro drar

Jag förstår inte vad det är som är så intressant med Marcus Birro, men nu basunerar kvällstidningarna ut att han flyr från Sverige på grund av näthatet. Jag fattar inte riktigt heller vad det är som gör att så många retar sig så på Marcus Birro att de skriver att de hatar honom eller att han är helt jävla sjuk i huvet. Känner de Marcus Birro? Har de ens träffat Marcus Birro?

Så här ser Marcus Birro ut. Bilden är lånad från huvudet i hans blogg i Corren.

                                                                                                                                                         För mig är Marcus Birro en skribent. En skribent vars krönikor och blogginlägg jag läser. Texter som ofta hittar långt in i mig och drar fram starka känslor. För Marcus Birro blottar verkligen sig själv i många texter, han lägger ut sitt hjärta, sina innersta känslor till allmän beskådan. Det är så modigt!

Däremot delar jag inte alla av Marcus Birros åsikter eller intressen. Hans framträdanden i två populära TV-program genererade i en massa påhopp från höger och vänster – och Marcus Birro själv hoppade också på. Men ändå. Var det inte lite avundsjuka? Ärligt? Fotboll, svensk ELLER italiensk, intresserar mig inte heller. Men Marcus Birro är intresserad.

När en recensent i Norrköpings tidningar rackar ner på Marcus Birro som person i stället för på det Marcus Birro skrivit, boken som skulle recenseras… I det läget förstår jag att Marcus Birro slutar blogga för den tidningen. Det finns en gräns för hur mycket skit en man kan ta.

Marcus Birro utsätts för ”en incident” vid Klara kyrka. Han twittrar och skriver krönika om det. Genast blir han den största idioten som går i ett par skor. För rullstolsburna, en del, i alla fall, kan faktiskt gå och fattar inte Marcus Birro det??? Dessutom skriver han rasistiskt om några män som står bredvid. Men hallå! Marcus Birro är väl själv inte svensk? Och varför, VARFÖR skriver/reagerar ingen i stället på att TV3 inte är klok i hela sitt jävla huvud som utsätter Marcus Birro och andra för sin så kallade humor???

Marcus Birro skriver idag i sin blogg i Corren om den kommande flytten (flykten) till Italien. Detta blåser kvällstidningarna upp. Bara det att Marcus Birro skrev redan i början av året i sin blogg i Corren att han och familjen planerade att flytta till Rom i vår i några månader. Detta var alltså FÖRE händelserna vid Klara kyrka och det som därpå följde.

Media har åter tappat ett antal gram av mitt förtroende. Eller säg så här: Tro inte att allt du läser i tidningen/ser på TV är sant. Oavsett om man gillar Marcus Birro eller inte. Jag kan inte uttala mig om huruvida jag gillar honom eller inte för jag känner honom inte. Däremot vet jag att jag har gråtit till mycket av det han har skrivit och att jag INTE delar en del av hans åsikter. Men att säga att han är dum i hela sitt jävla huvud, det är baske mig att gå för långt. Och att utsätta honom för TV3-humor av detta slag, det är bara totalt smaklöst. Totalt smaklöst.

Read Full Post »

Vem tror du att jag är?

Häromdan när jag stod på ICA och skulle till att betala ringer min mobil. En man i andra änden söker Högsta Hönan i Stadens sandlåda.

Men hallå… Vem tror du att jag är?

Mig veterligen har HH aldrig haft mitt mobilnummer och för övrigt är det två år sen jag lämnade sandhögen. Jag skrattade bara (ibland kommer ett tillägg, men det beror på mitt humör) och sa att

Då har du kommit helt fel!

Igår ringde en liten Andreas och började prata siffror och tekniska problem. Väldigt trevlig och behaglig röst. Men…

Vem tror du att jag är?

frågade jag.

Andreas trodde att jag jobbade på ett investmentbolag. Det gör jag inte. Jag jobbar inte alls.

Sen kom ett mejl med ett jobbtips. Ett jobb på Företaget-som-är-onämnbart-utan-att-jag-ser-rött. Hur skulle jag vilja jobba på ett ställe där ingen lyfte finger till mitt försvar? Det företag som nu i april skulle ha skänkt mig en guldklocka för lång och trogen tjänst? Ett företag som jag var lojal mot och jobbade hårt i under över 20 år?

Vem tror du att jag är??? VEM?

Read Full Post »

Först var det homosexuella… Döva får inte lämna blod

Läser och blir skitilsken för att döva Johanna Kankkonen i Dalarna inte får lämna blod trots att det är stor blodbrist där. Orsaken: hon är döv och blodcentralen har inga rutiner för att ta emot döva.

MEN HALLÅ!

Vad jag vet har väl landstinget i Dalarna teckenspråkstolkar anställda precis som andra landsting? Tolkar som anlitas i alla möjliga situationer där döva och hörande behöver hjälp att kommunicera – i domstol, vid läkarbesök, i skolan, på sammanträden, i föreningslivet, på begravningar… tja, listan är lång. Men på blodcentralen blir det kalla handen, alltså.

Emellertid pågår ett projekt i Uppsala som KAN leda till att det blir ändring i blodcentralens regler så att döva får lämna blod.

Förut var det homosexuella som inte fick lämna blod, nu är det döva… Och när det blir tillåtet… Vem vill, liksom?..

Detta kan ju inte bli annat än en svart bak!

En svart bak för alla blodcentraler vars regler inte tillåter att döva lämnar blod.

Read Full Post »

Nöden har lagFARITS!

I Östergyllen går det hett till! Skithett, så att säga. En bajsnödig 45-årig man blev så förbannad på en butiksägare i Finspång för att han inte fick låna personaltoan att han bajsade ändå. I affären. Mitt på golvet. Sen gick mannen och på vägen ut norpade han med sig lite godis också.

Händelsen utspelade sig i november förra året och mannen är nu dömd till skadestånd och till fängelse för bajseriet och lite annat. Åtta månader ska han sitta. Hoppas det finns toalett i cellen.

Man ska nog inte bajsa på väggen heller…

Read Full Post »

Lyckas med bokutgivning

Över 200 sidor handfasta råd från framgångsrika egenutgivare utlovas redan på omslaget till Lyckas med bokutgivning, en bok av Lars Rambe, Sölve Dahlgren och Ann Ljungberg.

Hela 200 sidor handfasta råd för den som vill ge ut en bok på egen hand.

                                                                                                                                                           Boken inleds lite ”säljigt” med tio exempel på framgångsrika egenutgivare – jag kände till två (2) av författarna – men kommer strax igång med verkligen hanfasta och konkreta råd. Bland annat får läsaren en presentation av olika typer av ”egenföretag”, nåt som är ett måste om man vill ge ut en bok egen hand, enligt författarna. Där är jag emellertid tveksam – måste man verkligen det??? Hur som helst, presentationen av olika bolagsformer är utmärkt även om den ger författarnas ganska subjektiva åsikter om fördelar och nackdelar.

Viktiga aspekter som syftet med det hela och planering tas upp i första kapitlet. En författare är ju sitt eget bästa varumärke, medan en agent arbetar på provision. Vidare bör författaren genrebestämma sin bok och göra en målgruppsanalys. Några sidor kring utgivningsplan och tidsplanering får en att inse att detta med att skriva och ge ut en bok på egen hand minsann inte är nåt man gör på en kaffekvart…

Kapitel två tar upp färdigställandet av boken, vikten av att göra synopsis – och sånt som kanske är riktigt svårt: att förbereda sig för kritik. Och kanske är det så att man ska lägga ut vissa saker som korrekturläsning på nån utomstående – det är otroligt lätt att bli hemmablind på sin text. Här tas också upp formgivning, framför allt av det viktiga omslaget, olika trycktekniker, ”personnummer” för böcker, pliktexemplar, distribution och andra format än papper. Numera finns ju till exempel e-böcker, ljudböcker och liknande. Det jag saknar här är omnämnadet av talböcker, som är en variant av ljudböcker för främst synskadade.

Det tredje kapitlet tar upp vad den egenutgivande författaren kan göra själv när det gäller PR och marknadsföring. Att använda sociala medier tas upp och läsaren får många konkreta tips på hur man ganska enkelt bygger upp ett kontaktnät med läsare – och presumtiva bokköpare –  via en blogg. Bloggskribenterna kan dessutom fungera som recensenter i särskilda inlägg om boken – precis som det inlägg du läser just nu. Att skicka recensionsexemplar till bokbloggare och tidningar kan vara aningen kostsamt, men också självfallet i långa loppet bli lönsamt.

Ett antal andra PR-aktiviteter behandlas också i kapitlet, till exempel lanseringsfest, signeringar, föredrag med mera. Vidare glider författarna in på hur man faktiskt säljer sin bok och genom vilka kanaler. Idag finns ju inte enbart vanliga bokhandlare utan bokklubbar och näthandel för att nämna några exempel. Och så kan man ju faktiskt sälja sin bok själv. Annonser tas upp – annonser i lite olika kanaler. Där saknar jag att man berättar om att man, förutom att köpa banners på bloggar, också kan köpa inlägg genom till exempel företag som Blogvertiser. (Varsågod, arbetsgivare, den bjuder jag på! 😛 )

I fjärde och sista kapitlet delger författarna läsaren hur de själva lyckades bli egenutgivare. Dessutom är det en sorts sammanfattning av boken, lästips, länktips med mera.

Den här boken ger en väldigt omfattande och komplett bild av arbetet med att ge ut en bok på egen hand. Läsaren får inte bara goda råd utan författarna delar också med sig av sina egna erfarenheter. Det jag emellertid frågar mig under läsningens gång är VARFÖR. VARFÖR ska man ge sig på att ge ut en bok själv, utan att få den antagen på ett förlag? Det egentliga svaret kommer inte förrän i slutet på boken. Pengar har så klart en viss betydelse, men genom att ge ut boken på egen hand har man den totala kontrollen. Om man nu vill ha den. Om man nu klarar av det hela.

Jag gillar den här boken och jag störs bara lite av de få korrekturfel jag hittar. Boken har en snygg form och är väldigt lättläst – jag läste den på några timmar (med blyertspenna i handen). Detta är helt klart en handbok jag rekommenderar en blivande författare med planer på egenutgivning! Själv står jag kvar och trampar på min lilla fläck…

Högt betyg, fast inte högsta, dock.

Read Full Post »

En listjävel/en utmaning om bloggerier

Hittade en spännande listjävel utmaning hos vännen Inna, som i sin tur blivit utmanad av sin vän Majsan, och jag antar den härmed!

1. Hur länge har du bloggat?
   Sen i maj 2009. Det blir knappt två år, det.
2. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
   Mellan 30 och 40 som jag besöker minst en gång om dan – om jag inte är sjuk…
3. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar?
   Många av bloggarna är en blandning av dagbok och annat. De flesta är personliga, några är rena bokbloggar.
4. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
   Det har jag ingen aning om! Det borde de få svara på, inte jag.
5. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
   Jag vill vara personlig och ärlig, men jag skriver inte om ALLT i mitt liv. Svåra och de privataste sakerna håller jag för mig själv. Men jag vill också skriva om angelägna saker och sånt som är på tapeten. Jag skriver en del om fenomen i verkligheten som upprör mig – och då blir jag ganska… affekterad… 😉 Jag tänker ibland att jag inte ska bjussa så mycket på mig själv, för sticker man ut hakan får man garanterat smällar på den, men…
6. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
   Jag skriver för att överleva – och jag överlever så länge jag skriver. Dialog med läsarna är viktigt, men ganska ofta blir jag sårad för jag känner mig påhoppad för mina åsikter eller vad det nu är.
7. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
   Ja, flera stycken och i de flesta fall har det varit jättekul att lära känna människorna även i verkliga livet!
8. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
   Kanske om man lämnar ut sig själv för mycket eller är för ärlig med vad man tycker. Då kommer garanterat gamarna och en och annan stalker.
9. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
   Jag vill skriva ofta och mycket, för jag vill ha en levande blogg, inte en blogg som uppdateras en gång i veckan, eller så. Det kräver sin lilla tid. Men tid är det enda jag har gott om just nu, så för tillfället ser jag inga nackdelar mer än när jag INTE har tid att skriva nån gång…
10. Tror du att du fortfarande bloggar om två år?
    Nej.

Jag utmanar… Stattinskan, Reb och Fru Hatt!

Read Full Post »

Guldbaggade!

Igår kväll satt Fästmön och jag och slöglodde lite på Guldbaggegalan på SvT. Inga stora överraskningar – som vanligt var det knappt några filmer jag sett, bara ett par jag hört talas om och en programledare som hela tiden skulle vara rolig. Nej, jag gillar inte Petra Mede som programledare eller som stå-upp-komiker, men det handlar inte om att jag inte gillar Petra Mede SOM PERSON. Jag känner henne inte för att kunna uttala mig om henne. Jag gillar inte det hon GÖR. Jag gillar inte stå-upp-komedi över huvud taget. Jag slutade skratta och gilla stå-upp-komedi när Jonas Gardell bar sig åt som en diva i en gammal säsong av en favorit-TV-serie. 

Inte så vacker, men åtråvärd.

                                                                                                                                                              Åter till Guldbaggarna. De prisade filmer jag kände igen var Svinalängorna (jag har läst boken) och Ångrarna (jag har sett dokumentären). Och så har jag förstått inte missat att höra/blogga om Änglagård – tredje gången gillt. Nu sist läste jag om Helena Bergströms utspel om att hennes make Colin Nutley är mobbad av filmsverige. Men så bra då att biopubliken inte mobbar maken, för Änlgagård – tredje gången gillt fick biopublikens pris! Tur att hotet om att bojkotta galan bara var ett hot, annars hade nog biopubliken tagit tämligen illa vid sig.

Snopet blev det för duktiga Pernilla August vars film Svinalängorna var nominerad i ett antal klasser, men knep tyvärr bara tre baggar – för regi, för särskilda insatser (klipparen Åsa Mossberg) och för bästa kvinnliga biroll Outi Mäenpää). Jag gillar Pernilla August som skådespelare och jag tror att hon är minst lika duktig som regissör!

Här är hela listan med vinnare!

Vad tycker du? Gick baggarna till rätt personer/filmer???

Read Full Post »

En barnlig längtansblå dag

En barnslig blå längtansdag idag. Varför är längtan just blå? Men den ÄR blå. Blå. Och barnslig. Är det barnsligt att längta? Kanske. Det är i vart fall inte manligt. Inte heller är det tantigt. Jag längtar. Jag längtar efter dem som inte längre finns här idag. Jag längtar till exempel efter min pappa. Det är fyra och ett halvt år sen, men jag saknar fortfarande. Att mista en förälder som vuxen kan göra en lika ledsen som ett barn. Det finns ingen åldersgräns för sorg. Bara det att som vuxen förväntas man klara sig ändå. Det gör man, på nåt sätt. Även om det obegripliga tog min pappa ifrån mig.  Det blåa vattnet han simmade i – som tonåring när han först kom till Sverige. Och nu är han uppe i den blåa himlen.

Det blåa vattnet tog min pappa och nu är han uppe i den blåa himlen.

                                                                                                                                                       Mina tankar går också till Sysslingen som snart ska begrava en älskad förälder och som nu står föräldralös. Det är sorgligt. Det är sorgligt även om man har en familj själv och även om man har syskon.  När min pappa dog fanns mamma och jag. Förts året därpå träffade jag Den Mest Älskade. Hon som har stått vid min sida sen dess trots alla motgångar och trots att krisen fortfarande är en kris. Varje stund vi är ifrån varandra längtar jag. För jag tar aldrig Anna för given. En dag kan allt gå i tusen bitar.

Read Full Post »