I år är det 40 år sen John Lennon spelade in Imagine-albumet. Med anledning av detta visade SvT 2 i kväll dokumentären John Lennons Imagine. Frida och jag satt och kollade tillsammans.
John Lennon vid inspelningsmikrofonen. Bilden är lånad från SvT:s hemsida.
Slående genom denna timslånga dokumentär är att Yoko Ono var allt annat än en tyst åskådare. Hon finns och syns och hörs och tycker. Och så gott som hela tiden är John Lennon och hon överens. Det blir så slående i den här fyrtioåriga filmen att de verkligen var ett – redan då.
Lite kan man skratta åt klädmodet, men annars är det förstås en väldigt vacker film – även om det röks otroligt mycket. Lite rörig är den, men det är väl så att man (läs: Yoko Ono) har val ut det man tyker är bäst.
Och det är oslagbart när man ser John och Yoko sitta tillsammans vid pianot när han spelar och sjunger titelspåret Imagine. Det är… magiskt.
Vi hade den på min pappas begravning och vi sjunger den i kören..och jag får kämpa för att inte börja tokböla 😦
Kram
Men raring… Den är så fin och var förstås jättepopulär när jag bodde i England. Det var nämligen samma år som John Lennon gjorde come back – och blev mördad.
Kram!
ja he was one of a ´kind
Men jag undrar om man fortfarande hade tyckt det om han hade levt vidare och gjort musik. Fast sånt får vi ju aldrig veta…
Kramen!