Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 21 januari, 2011

Någon i familjen har varit inspirerad nog att uppgradera hallens vägginstallation. Se bara, saxen är kompletterad!


Picasson i hallen är utbytt mot sax OCH grytlapp. Undras om det dyker upp nåt nytt i morgon…

                                                                                                                                                         Kan det bero på nåt vi la i kvällens mat? Mmmmmmm…


Nån la en pizza på en plåt, den gick åt…

Read Full Post »

Åter igen har hon gjort det! Skrivit en helt lysande och rolig krönika i UppsalaTidningen. Hon? Maria Thuré, förstås!

Den här gången handlar det om studenterna, dessa… existenser som i mångt och mycket bland annat tycker sig stå över lagen. Framför allt de cykelburna… Otaliga är de gånger jag har varit på vippen att köra på dem när de kommer cyklande – på enkelriktad gata, i fel riktning, dårå.

Och inte är det många av dem som tillhör nån sorts nykterhetsloge, heller. Det ska man tro på när Maria Thuré skriver, för det är sant. Det VET jag. Jag har nämligen sett dem ringla och ragla utanför dessa fina gamla byggnader som kallas nationer. Själv gjorde jag min första djupundersökning av min nation, Östgöta, när jag som cirka 35-åring var där på gayfest och vimsade runt i de oändliga källargångerna… Då var inte jag heller särskilt nykter, men att jag lyckats ta mig in som student måste ju ändå ha berott på min otroliga talang som…skådespelare??? Ja ja, inte särskilt moget, jag vet.

Maria Thuré kallar studenter för nördar och liknar kåren vid en viss församling i Knutby (eller den SKULLE kunna vara ”Knutbysekten”, som hon kallar den, om de hade sprungit omkring i sina fula overaller i… Knutby) och så kan det vara. Läser man slutklämmen i hennes underbara krönika, är man benägen att instämma:

Tänk bara vilken betydelse de har för vårt näringsliv. Nördarna bara slänger pengar runt sig. De är ju så kapitalstarka. Sedan det faktum att de flesta studenter drar hem efter examen och betalar skatt till hemkommunen skiter vi fullständigt i för det är ju så mysigt att våra trottoarer ockuperas av galna cyklister.

Underbart, Maria Thuré! Hail Mary! Sluta inte skriva krönikor!!!

Read Full Post »

Tonårsbonusbarn om kristen familj i närområdet:

Ja, där är det väl korsdrag…

Read Full Post »

Månpockets nyhetsbrev landade nyss i inboxen. Här kommer några av förlagets febaruarititlar, i urval av mig:

Tre apor av Stephan Mendel-Enk
Samtidigt som den första intifadan utbryter i Israel är den judiska församlingen i Göteborg på väg att splittras. 13-årige Jacob befinner sig i konfliktens mitt. Ett knappt halvår efter hans Bar mitzva har hans föräldrar skijt sig, mammans nya man flyttat in i huset och hans far- och morföräldrar slutat att prata med varandra. Och det värsta är ännu inte över. Det här är en humoristisk och sorglig skildring av tre generationer, skriven av en debutant.


En humoristisk och sorglig bok.

                                                                                                                                                     Flickan under jorden av Elly Griffiths
Denna Elly Griffiths debut som kriminalförfattare är en spännande berättelse med huvudpersoner som stannar hos läsaren långt efter sista sidans slut. I sumpmarken utanför King’s Lynn i Norfolk hittar polisen människoben. Det kan vara kvarlevorna efter Lucy Downey, en flicka som kidnappades för tio år sedan. Polisen kallar in arkeologen och benexperten Ruth Galloway. Detta förändrar hennes liv för alltid.


En brittisk Bones???

                                                                                                                                             Mordet i Eiffeltornet av Claude Izner
Detta är en färgstark fransk deckare – i brittiska Agatha Christies anda. Paris 1889. Den exotiska världsutställningen får staden att sjuda av liv och allas blickar är vända mot det glittrande nya Eiffeltornet. Just där, i folkvimlet på första våningen, faller en kvinna ihop och dör. Polisen misstänker att hon fått ett ödesdigert bistick men den unge bokhandlaren Victor Legris anar att dödsfallet döljer en mörkare sanning.


En fransk Agatha Christie?

                                                                                                                                                             I grunden utan skuld av Viveca Sten
En mörk höstkväll försvinner en ung flicka spårlöst på Sandhamn. Kriminalinspektör Thomas Andreasson från Nackapolisen deltar i sökandet, som försvåras av stormar och regn. Efter några dygn ger polisen upp. Det antas att flickan har drunknat, att hon tagit livet av sig.
Viveca Stens första deckare har nyligen visats som TV-serie. Men som alltid, böckerna är bättre!


En Sandhamnsdeckare igen!

                                                                                                                                                          Den föraktade falukorven av Karin Ahlborg
När slutade det handla om mat och började handla om näringsämnen i stället? Vem blir glad och belåten av att äta proteiner, fett och kolhydrater, fibrer, omega-3 och E-vitamin, när vi borde äta kalvstek med små stekta kulpotatisar, gräddsås, pressgurka och gelé? I den här boken – som bland annat handlar om ketchupkrig och fredagsmys – tar författaren strid mot snobbar som tycker att alla ska rulla sina egna köttbullar, mot sektlika dietanhängare och mot en livsmedelsindustri som är skamlös i sina försök att lura oss.


Visst är det väl gött mä körv???

Read Full Post »

Ja jag är ganska matt idag. Jag är lite ledsen. I såna stunder tänker jag ofta tillbaka på hemmet och huset som mamma flyttade ifrån på min födelsedag i slutet av april förra året. Mamma fick ett sånt fint julkort av den lilla familjen som köpte huset och det var så rörande hur de skrev att de ny kände att huset hade blivit DERAS hem.

Jag minns när jag åkte dit med några nycklar som vi glömt att lämna. Det var några dar efter flytten och frun i huset kom ut på trappan med mammas tämligen äckliga, bruna heltäckningsmatta. Den skulle till tippen! Frun i huset hade till och med munskydd – och jag förstår henne!..

Från början var den bruna heltäckningsmattan MIN eftersom det var i mitt gamla flickrum den låg i. Men när jag flyttade hemifrån och så småningom fick en egen lägenhet lovade jag mig själv:

Aldrig mer heltäckningsmattor! (Inga bruna mattor heller, för den delen…)

I mitt nuvarande hem la jag och mitt x nya laminatgolv ovanpå plastgolven efter att ha bott in oss några år. Laminat är visserligen tunna golv som inte går att slipa, men de är också väldigt lätta att städa och hålla rena.

Sen jag blev ensam har jag också regeln att bara ha lättskötta mattor hemma. Det här är min favoritmatta, en äkta kelim:


Min favoritmatta!

                                                                                                                                               Kelimmattan ligger på golvet i mitt arbetsrum där jag vistas varje dag och gläds åt den. Den kommer från farmors och farfars hem och därför känns det extra kul att ha den i min ägo.

Jag kan inte så mycket om mattor, men jag hittade en sida där man säljer mattor online men som också innehåller en hel del information om olika sorters mattor. Där läste jag bland annat att kelimmattor är tidlösa och populära, men också att tekniken bygger på gamla traditioner. Kelim är för övrigt turkiska och betyder ”att sprida omkring”.

Det är roligt att lära sig nåt nytt – om nåt gammalt – varje dag! Och jag känner mig inte lika matt längre… 😀

Read Full Post »

Varning! Detta inlägg är skrivet i affekt!

Som rubriken säger: jag är inte bara ful och fet och vidrig, jag är snygg i håret. Just nu. Kommer precis från frissan och har haft en timma välgörenhet för kropp och själ. Det behövde jag.

Jag har fått ett stort FY mitt inlägg om gårdagens Antikrundan. Jag tycker att det är konstigt om alla gillar precis allt jag skriver, så jag tar emot det där FY:et. Men jag tänker inte göra det tyst och stillasittande. För jag är så urbota TRÖTT på alla som hugger på det jag skriver. Jag kan inte skriva skämtsamt för då är jag elak, jag kan inte skriva om politik för då är jag borgerlig, jag kan inte skriva om Annika Östberg för då är jag en idiot.

Jisses anoga, om jag skulle skriva så det passar alla då vore jag nog inte en simpel bloggare. Jag vore en Übermenschschriftställerin oder was det nu heter. Ett tips är ju att inte läsa det jag skriver om det upprör så. Det senaste som var upprörande för en person var att En Bekant var med i programmet jag bloggade om. Då måste man kommentera och skriva ett stort FY.

Detta får mig att undra lite. Vad är det för människor som läser min blogg, som följer mitt liv så inpå, så nära? Det liv som jag verkligen fläker ut här. En del av er känner jag, andra har jag lärt känna. Men alla ni som läser varje dag och kanske kommenterar HÖGST en gång om året… Vad är ni för människor som följer mig? Gottar ni er åt mitt pissiga liv eller vad? För upprörda tycks ni ju inte bli så länge en bekant inte skymtar förbi… Jag menar, ni tar er ju inte tid att kommentera när jag skriver att jag planerar att ta livet av mig (en enda person hörde av sig på annat sätt och det DIREKT), men när jag har skrivit ett inlägg, med ett bearbetat och avkodat referat av en sms-dialog om ett TV-program DÅ reagerar NÅN. DÅ är det viktigt att reagera.

För varje gång jag skrattar och fnissar och tramsar som jag gjorde den där timman igår kväll, gråter jag tusen miljoner gånger. Jag vill bara göra det klart så att inte nån ska gå omkring och tro att jag skrattar åt folk hela dagarna. Jag gråter och häcklar och hatar mig själv större delen av tiden för att jag befinner mig i den situation jag är i.

Ingen behöver förnedra mig. Jag gör det så bra själv. Och jag gör det här på min blogg. Men jag är snygg i håret i alla fall.


Sniggt rufs!

Read Full Post »

Fast dagens färg, denna illande, lite åt limehållet, gröna, är inte en av mina favoriter. Men den syns. Den syns VÄLDIGT MYCKET! (Och jag kanske söker uppmärksamhet just nu???) Färgen kommer av att jag både igår och idag råkade se djur som sprang över gatan – igår en hare, idag en ekorre. Jag körde naturligtvis INTE över nåt av djuren, men fick en tanke på naturen, det levande, det som SKA bli grönt. Snart, hoppas jag…


En vårbild från förra året att njuta av så länge.

                                                                                                                                                             Det har snöat i natt, men bara ett väldigt lätt täcke hade lagt sig över bilen. Temperaturen ligger på ett par minusgrader och det är skönt. Det räckte med att borsta i morse. Elias slapp sitta i bilen och frysa eftersom jag inte behövde ägna en kvart, 20 minuter åt att skrapa rutor – att borsta tog fem minuter. Grabben följde med mig ut eftersom han och jag skulle åka ensamma idag. Annars brukar han och eventuellt övriga passagerare komma ut lite senare så att bilen hunnit bli både uppvärmd och skrapad. Vi tänkte att lilla mamma/Fästmön skulle få sovmorgon idag eftersom hon är ledig från jobbet och jag måste ändå in till stan. 

Jag har hunnit betala en räkning och kolla posten – bland annat hade jag fått ett väldigt fint brev av Sysslingen! Det gjorde mig lugn och lite ledsen, men det var bra för jag blev himla irriterad när jag såg min nummerpresentatör. Igår kväll hade nämligen Synovate Sweden, ett företag som sysslar med marknadsföring, ringt  mig fem gånger. Bara det att man är så DUM att man ringer mig så många gånger med korta tidsintervall en och samma kväll får mig att bli obstinat och vägra svara om jag skulle råka vara hemma nästa gång de ringer. En sökning på numret ger bara företagets namn, ingen adress, hemsida eller nåt. Nej tack, för såna! (En annan sökning hittade en hemsida!)


Jag blir arg!

                                                                                                                                                               Nu ska jag slänga i mig nåt ätbart innan jag borstar tänderna och åker in till M för att låta henne ta hand om mitt huvud. Eller snarare kalufsen ovanpå det…

Read Full Post »