Den senaste tiden har det pågått flera debatter kring så kallade offentliga personers bloggerier. Vi har till exempel Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englunds blogginlägg, ett svar till Björn Ranelid. Lokalt här i Uppsala har väl ingen missat centerpartisten Stefan Hannas bloggerier från Thailand? (Knappast nån annan i Sverige heller, för detta blev en riktig mediasnackis!)
Många tycker att både Peter Englund och Stefan Hanna – med flera – har gjort bort sig via sina bloggar. Men har de det?
Jag hittade en intressant artikel i Svenska Dagbladet där vett och etikett på nätet tas upp. Bland annat konstaterar artikelförfattaren att de nya, sociala medierna ger stora möjligheter – även till klavertramp. Och jag är benägen att hålla med!
[…] Kommunikationskonsulten Brit Stakston ordnade i somras en sociala medier-akut i Almedalen för politiker som sluntit på tangentbordet i valrörelsen. Numera spenderar hon en stor del av sin tid åt att hålla föredrag för företag som ängsligt undrar hur de ska förhålla sig till de anställdas pladder på Twitter, Facebook och bloggar. […]
Jaa, jag förstår att Brit Stakston med flera har fullt upp att göra… Här hoppar det ju grodor ur var mans mun. Men det är ju just det…Kommer grodorna ur VAR MANS mun? Nja, i de två fallen ovan kommer de ur Svenska Akademiens respektive Centerpartiets mun. Kan det verkligen vara så, det är ju ändå två människor, Peter Englund och Stefan Hanna, som har skrivit? Självklart är det så. Men det jag menar är att man nog bör tänka efter både en och två gånger NÄR MAN ÄR EN OFFENTLIG PERSON. ÄVEN om både Peter Englund och Stefan Hanna skrivit i privata bloggar och på sin fritid, så kommer de inte ifrån faktum: de är offentliga personer och det de skriver KAN tolkas som åsikter av den/dem de representerar, nämligen Svenska Akademien respektive Centerpartiet. Och DET var inte helt säkert meningen!
Är vi offentliga personer?
Det blir också vanligt att arbetsgivare ”bevakar” sina anställda genom att kolla vad de skriver på bloggar och i sociala nätverk. Men där tycker jag att skillnaden är att de anställda skriver som privatpersoner, ÄVEN om de skriver att det är skittrist på jobbet eller att det är alldeles för mycket att göra. Detta tycker jag INTE är skäl till nån uppsägning alls. Däremot borde arbetsgivare vara MÅNA OM sina anställda – för på så vis kan det ju hända att de anställda skriver GOTT om sin arbetsplats i stället. Samtidigt var det kanske inte så jättesmart av de som ”fejsbookade” negativt om ett företag där de arbetade – de var ju liksom UTHYRDA av ett bemanningsföretag. I det fallet kan jag tycka att de representerade bemanningsföretaget. Eller..? Inte så smart, kanske.
Arbetsgivarna försöker bevaka sina anställda i stället för att måna om dem.
Men vi har ju yttrandefrihet i Sverige! Ja, det har vi och den ska vi vara jädrigt rädda om! Förbud och avsked från jobbet är inga smarta sätt att tysta personer som vill yttra sig. Däremot tror jag att både arbetsgivare – och bloggare med flera – bör tänka efter vad de skriver. Och hur de skriver! För jag är benägen att hålla med Monica Hortell när hon rasar över mediadrevet mot Stefan Hanna och att han faktiskt använde ironi som stilistiskt grepp. Därmed inte sagt att jag tycker att Stefan Hanna inte borde ha tänkt sig för HUR han formulerade saker och ting. Ironi är svårt, nämligen. Svårt att förstå. Och riktigt, riktigt säker kan man ju inte vara att det var just bara ironi i Stefan Hannas blogginlägg (det var flera stycken inlägg som fick kritik). Och åter igen – representerar han sitt parti eller sig själv? Han är ju liksom förtroendevald av kommuninvånarna…
Men vad tycker du? Är det OK att skriva rakt från hjärtat vad man tycker om saker och ting? Gäller det andra, hårdare men oskrivna regler för så kallade offentliga personer?
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Monica Hortell rasar…hihihi…:-D Men jag tror verkligen att om inte media bestämde sig för att förstärka och förstora vissa saker, om media stod för sans och måtta, så skulle vi ha ett helt annrolunda debattklimat.
Kvinnor ska ha temperament! 😛
Jag tycker att det är ok så länge man inte går till personangrepp eller förtalar.
Vi ska värna yttrandefriheten, men använda omdöme.
Media skulle behöva en kurs i vett och etikett idag, för tabloiderna hetsar tyvärr ganska mycket och får människor att tappa vett och sans.
Men var går gränsen för personangrepp och förtal kontra yttrandefrihet? Är det OK om jag säger att min kompis Petter är tjatig eller måste jag skriva ”jag har en kompis, h*n är tjatig”..? Får man skriva om andra människor ALLS med namn?
Media borde vara ett föredöme, de har ju också ansvariga utgivare. Men såna finns oftast inte för t ex bloggar. Och vad är det som gäller då???
Det som gäller på nätet är PUL. Man får inte publicera personuppgifter såsom bilder, personnummer, adress och telefonnummer utan tillåtelse. Däremot anses mailadresser eller namn harmlösa uppgifter.
Gränser är inte glasklar. Jag tror att man får följa sin egen moral.
Man får alltså skriva om andra människor så länge man inte publicerar personuppgifter eller förtalar.
Rent lagligt får du alltså skriva att min kompis Inna är en himla tjatig människa, som jag blir sååå trött på ibland.
Men frågan är om du vill göra det, för skriver du elaka saker kan det slå tillbaka på dig, även om du inte brutit mot någon lag. Samma sak gäller när man pratar skit om någon bakom ryggen.
Rent lagligt ska jag be dig om tillstånd när jag publicerar en bild på dig i min blogg. Det räcker med muntligt tillstånd och det räcker första gången , så länge de andra bilderna har samma syfte som den första.
Hur många följer den lagen?
Ibland låter jag inlägg vila över natten innan jag publicerar. Men jag står för allt jag skrivit och hoppas att jag enbart hänger ut mig själv. Och det är också en avvägning, hur mycket ska man lämna ut av sig själv. Men det är ju upp till var och en.
Jag kan inte lagarna på djupet. Det är en intressant och komplex fråga.
Å, tack min kompis för detta klara och tydliga svar på mina frågor. Föredömligt! (Du är för övrigt inte ett dugg tjatig 😉 ) Man får alltså skriva namn… Intressant…
Närå, jag har ingen lust att skriva elakt om nån just nu – jag tycker att om jag skriver öppet elakt om nån så pratar jag INTE bakom ryggen (det senare borde rendera i en högre grad av ilska hos den drabbade) och det borde uppfattas som ärligare. Men som sagt, jag är inte ute efter att vara elak mot nån just nu. Däremot har jag varit mycket sårad och arg och ledsen på ett antal personer, som därför har fått sin släng av sleven här på bloggen. Jag står fortfarande för mina åsikter även om jag idag skulle ha hanterat det hela på ett helt annat sätt – och kanske inte dragit med precis alla. Barn, till exempel, är ju rätt oskyldiga, det är ju föräldrarna som… tja, etc etc Kanske hade jag också konfronterat öga mot öga i stället för på bloggen. Men det är svårt när man är ensam mot ett gäng/många. Tur att det finns vänliga och välvilliga människor här i världen också!
Tusen tack, jag tycker du har klartgjort en hel del! 😀
KRAM, du icke-tjatiga!
Att skriva om företaget man jobbar på offentligt tror jag sällan är bra. Vare sig det är positivt eller negativt. Det kan komma kommentarer också på det som kan ge det en motsatt effekt än man tänkt sig.
Att skriva om personer utan att namnge dem, tycker jag ofta är ett rätt trist sätt att skriva på, framför allt att fel personer kan ta åt sig.
Som med de flesta ettikettsregler så får man själv känna efter var gränsen går och vad som känns rätt.
Jag är för att i stort sett allt ska få skrivas, men att bemötande av det också ska vara självklart.
Jag tror inte heller att det är så smart att skriva om sitt jobb. Man måste nog tänka sig för VAD man skriver. En del saker är ju faktiskt inte offentliga. MEN jag tycker att det är OK om man skriver att man har en dålig dag eller att det är trist på jobbet, typ. Det är tillfälliga saker och sånt måste en arbetsgivare tåla.
När det gäller personer och namn skulle jag önska att jag vågade skriva ut namn många gånger. Men jag har stuckit ut hakan tillräckligt så den är både blå och svart av alla käftsmällar. 😉 Fast OM man namnger nån tycker jag att denna/e självklart ska få bemöta! Så jag funderar på att lägga ut ett par brev, mejl och sms som jag har fått. ”Trevlig” läsning som säkert roar en del.
Sen tror jag också att man kanske själv måste använda sunda förnuftet och inse/se var gränserna går.
ett intressant ämne som det inte finns ngt entydigt svar på
Nej, jag har liksom kommit fram till att det inte gör det!
De flesta offentliga personer har tvingats inse att jounalister inte längre är intresserade av att förstå, utan av att missförstå. Det är liksom det som skapar rubriker. Därför är det också få som vågar vara allt för tydliga.
På nätet verkar det vara särskilt lätt att missförstås. Kanske för att man uttrycker sig så kortfattat. Ett frikostigt nyttjande av smileys och andra emoticons rekommenderas därför.
Vad gäller Hanna så tycker jag ändå kritik är befogad. Visserligen har det spetsas till i pressen, men att många av hans formuleringar bottnar i en märklig människosyn tycker jag står klart.
Själv säger jag vad jag tycker lite för ofta, vilket jag säkert kommer att få ångra den dag jag räknas som en offentlig person… 😉
Tror tyvärr du har rätt vad gäller kändisar och journalister. Likaså håller jag med om att Stefan Hannas bloggerier har spetsats till. Hans människosyn blir svårbedömd men att han ändå skrev så som han gjorde måste ju innebära att han ändå tycker lite så som han skrev. Eller?
Jag är som du! 😉 (Tycker lite för ofta.)