Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 11 januari, 2011

Jorå! Nog for vi iväg till OoooooOff efter att Fästmön hade slutat jobba idag. Och lustigt nog så… fungerade Annas mobil INTE som den skulle igen när säljaren skulle testa den innan han lämnade ut den till henne! Detta föranledde ett NYTT samtal till Nokia och om de inte byter ut mobilen mot en ny den här gången tänker jag göra totalslut med dem och sälja min Nokia N95 till lägstbjudande. BAH! (Dessutom tänker jag ge Nokia en svart bak. Och DET är farliga saker, det!)

 
Tills vidare: en mindre svart bak till Nokia och en ros till Morgan på OnOff för proffsigt och serviceinriktat bemötande.

                                                                                                                                                        Nokia får tills vidare en mindre svart bak och skälen är att Anna köpte sin nya mobil i september, men den har mest varit på lagning hos Nokia sen dess. En sån mobil ska liksom bara bytas ut utan diskussion.

Efter dessa turer blev vi rätt hungriga. Vi hade nog tänkt äta nyttigare idag, men hamnade till sist på XL Grillen där vi åt kycklingburgare och strips. Ja jag VET, men… Jag är ju redan tjock och ful, så…

Hemma igen hade vi återfått våra krafter, så jag tvingade upp Anna på en pall och så baxade vi gemensamt ner megagardinstången i vardagsrummet. Jag tog bort julgardinen och ersatte den med den lilla svarta. Trädde och trädde, det är en lååång stååång… (Det där blev nästan snuskigt. Ja men det blev det ju – om du läste Annas citat nedan!..)

Efter detta tog jag luren och ordnade med ett bidrag till minne av mammas kusin till Läkare utan gränser. Det var inte helt lätt eftersom man bland annat önskade en adress att sända gåvobrevet till. Jag lyckades hitta en adress och chansade på att den är rätt. Annars var det inte mycket som var rätt i annonsen – begravningsbyrån fanns inte ens med där (den kan vara lämplig mottagare av gåvobrevet, nämligen). Pratade senare med kära sysslingen som ringde upp och vi redde ut det som var trassligt. Men så trist det är när det blir fel i den här typen av annons! Mejlade mammas kusin B och gav uppgifterna – som visade sig vara korrekta, tack och lov. Kan ju mycket väl tänkas att kusin B också får frågor, liksom.

Mellan telefonsamtalen intog Anna och jag lite kaffe och kakor. För är man tant så är man och då ska det vara eftermiddagskaffe MED kakor. (Jag mår lite lätt illa nu, kan jag meddela.)

Kvällens TV-program blir Kommissarie Lewis på Kanal 5 klockan 21. Är det lika segt som sist får vi alla fall sova gott en stund.

Read Full Post »

Varning för snusk!

Fästmön begrundar nöjd sitt verk – att äntligen ha fått ”rätta till” min vardagsrumsgardin:

Jaa, jag har suttit här och tittat på en springa.

Tur att det var en springa som gick att ”rätta till” med lite klättring, sax och en viss händighet. Vissa springor kräver grövre verktyg och ingrepp för att kunna ”rättas till”.

Read Full Post »

En grå dag behöver guldkanter. Och inte hjälpte det mycket att olja in två stycken träskärbrädor eller att gå ut med soporna till ett överfullt soprum. Nej då ringer man en kär vän och får sig till livs några varma ord. Tack, du vet själv vem du är, raring!

Sen, när man vittjar postboxen, gör man en grimas av lidande när man öppnar ett fönsterkuvert med hemförsäkringen och bilförsäkringen i. Bara att bita ihop och betala dessa försäkringar vars premier var betydligt lägre förra året. Därför blir det antingen snabb offertinhämtning nu eller en mer långsiktig till nästa år.

MEN… Så hittar man i sin postbox ett bokpaket som man har vunnit från Fritz & Ståhl. Visserligen har man läst 50 procent av innehållet, den till vänster, tillsänd av en zylvazz bloggläzare (som verkar ha problem med sitt webbhotell?), men vad gör det? Hälften har man INTE läst och man tackar glatt de vänliga avsändarna!


 Alice Munro har jag INTE läst och det ska bli spännande att göra denna nya bekantskap.

                                                                                                                                                   Tack, vän och tack, Fritz & Ståhl, för dagens guldkanter!!!

Read Full Post »

En grå dag igen. Det är liksom bara grått. Igengrått. Jag har skjutsat Fästmön till jobbet och tog sen svängen om labbet för att bli stucken. Det var skönt att traska från parkeringen vid järnvägen in till stan så här tidigt, för även om folk var på väg till sina arbeten så var det ingen trängsel nånstans. Jag fick könummer tio och behövde inte vänta särskilt länge. Men idag gjorde det ont att bli stucken och jag ville ogärna lämna ifrån mig nåt blod. Dessutom satte den biomedicinska analytikern på plåstret så att det stramade oskönt i skinnet. Se själv så ont och svårt det ser ut 😉


Plåstret stramade så nu har jag förstås slitit bort det.

                                                                                                                                                         Jag tycker ärligt talat inte att vitaminerna hjälper så särskilt bra. Det är fortfarande så att jag är mycket trött – men DET kan i och för sig bero på knasiga sovvanor under alla helger. Däremot är det jobbigt att inte ens kunna gå nerför två trappor hos Anna . Då känns det nämligen som om jag har åkt karusell i tre timmar. Non stop. Dessutom tycker jag att jag tappar ganska mycket hår, men det kan ju vara vinterpälsen jag fäller. Men det jobbigaste är nog glömskan. Om jag inte skriver upp i mobilkalendern eller nån annanstans vad jag ska göra, så faller det lätt bort.  Och så hittar jag inte ord ibland när jag ska skriva, precis som det var för två år sen.

Ja just det. Det är två år sen idag. Just idag. Det var en tisdag. Inte konstigt att jag tycker att dagen är grå. För två år sen slogs min tillvaro i spillror. Jag hade säkert varit med på nåt sätt och hjälpt till med detta, men jag har aldrig fått veta vad jag har gjort för fel. Det kanske helt enkelt bara var en liten ynklig människas nyck den här dan. Men nej, jag har fått veta i efterhand att det var planerat sen några månader. Hur som helst var det grymt gjort. Och så länge jag inte har svaren är det svårt att gå vidare.

Men jag går naturligtvis vidare och försöker att tänka på nuet. För det mesta går det bra – till stor del tack vare familjen. För vännerna de svek ju, en efter en. Jag hade knappt stängt min dörr så var skvallret igång. Nu har jag nya vänner – och även återupptagit kontakten med en del gamla vänner, även några av dem som sa upp vänskapen efter att jag talat om för dem och världen vad jag tyckte om dem. Vänner, som ser mig för den jag verkligen är – med mina fel och brister. (För det är faktiskt så att mina vitaminbrister påverkar mitt humör så att jag inte är lika glättig som ”alla andra”. Var detta skälet, månntro? Tja, jag kan inte låta bli att spekulera.) Jag känner mig som om nånting tynger mig, nånting jag bara vill kunna skaka av mig för att kunna gå vidare. Med mitt förnuft vet jag att jag inte får några svar. Frågorna blir inte fler heller, men de finns kvar där i bakhuvudet.


Jag känner mig som det här gamla trädet som har en massa snö i toppen och som ser ut att längta efter att få skaka av sig snön.

                                                                                                                                                            Igår åkte jag ut till Himlen och fick träffa barnen en stund tillsammans med Anna. Ja alla utom Slaktar-Pojken som sov. Han har totalt vänt på dygnet och det är ju kanske inte det smartaste när han behöver vara alert och söka jobb. Man får inget jobb genom att sitta hemma vid datorn eller sova, tro mig, jag vet. Jag tycker att det är tufft ibland att vara ute i verkligheten efter allt som hänt. Men jag vill tro att det blir lite bättre med det också och att jag vågar ta för mig lite mer. Jag har inga problem att möta nya människor. Däremot kanske jag är något tystare än tidigare och bjuder inte lika mycket på mig själv längre. Ingen större förlust, så det är OK. Tilltryckt självförtroende och självkänsla, bara.

I Himlen hittade jag emllertid en konstfik installation som fick mig att skratta lite. Nån som förstår sig på detta konstverk och som vill försöka ge en tolkning???


En tomatstake. Men varför? Hur ska man tolka den?

                                                                                                                                                            I eftermiddag åker vi och hämtar Annas olagade mobil på OnOff. Vi får se hur länge den håller denna gång. Nokia och Anna har uppenbarligen helt skilda åsikter om hur en mobiltelefon ska fungera. Anna tycker att den liksom SKA fungera när den är laddad, men Nokia tycker tydligen att det är OK att mobilen bara dör rätt som det är och inte går att starta om trots att den är fulladdad.

Read Full Post »