Drottningoffret – igen!

Jag har skrivit här på bloggen tidigare om såväl Drottningoffret boken och Drottningoffret på TV. Alltför ofta är det ju så att boken är bättre än filmen, eller tvärtom. Tycker jag. Men i det här fallet är de baske mig lika bra! SvT har i kväll visat den tredje och sista delen av en totalt fantastisk miniserie baserad på en lika fantastisk bok.

Suzanne Reuter och Alexandra Rapaport RULE!

                                                                                                                                                      Som jag skrev i mitt första inlägg om Drottningoffret på TV är både Suzanne Reuter och Alexandra Rapaport så bra i sina skådespelarprestationer. Suzanne Reuter spelar partiledaren Elizabeth Meyer som blir allt mer sjuk, Alexandra Rapaport gestaltar hennes kronprinsessa Charlotte Ekeblad. Suzanne Reuter får fram nyanserna mellan den kyliga och intelligenta partiledaren som ändå har en värme som glimtar till – för den som ser med de rätta ögonen. Och hon gör det ultimata offret som drottning i slutet, by the way!

Alexandra Rapaport skildrar på ett alldeles utmärkt sätt konflikterna mellan att vara en kvinna som gör politisk karriär och en kvinna som är maka och mor. Om inte dessa tu får nån sorts pris för dessa prestationer, då blir jag jädrigt sur – och delar ut en svart bak. Till dem som INTE gav dem nåt pris, förstås!

Read Full Post »

Leva livet

Under en timma och knappt 20 minuter sitter jag blickstilla och glor på TV-skärmen. Jag stålsätter mig, men efter en kvart kommer tårarna. Och ändå är det en helt främmande människa jag tittar på. En människa som har haft en resa genom livet som är tusen, miljoner gånger värre än min. Jag ser på Pia, i Tom Alandhs dokumentär Leva livet. Det är den tredje och sista filmen om Pia, som mot alla odds överlevde.

Pia, tio år senare än i den första filmen om hennes liv.

                                                                                                                                                        Pia börjar nämligen med droger redan som fjortonåring. Det tar 35 år av tunga droger, misshandel, kriminalitet, hemlöshet och en massa annat skit innan hon blir fri. Då har hon för länge sen förlorat vårdnaden om sina två barn, Jenny och Jonas. Barnen, som Pias mamma Ann-Marie ville ta hand om men inte fick, växte upp i fosterhem. Trots det har Pia alltid genom åren haft kontakt med barnen.

Tom Alandh träffade Pia första gången 2001. Då stod hon och sålde Situation Stockholm. Hon var hemlös. Tre filmer har det blivit om Pia. I denna den tredje och sista har hon både bostad och jobb. Tårarna trillar när Pia har tagit körkort och ringer till sin mamma för att berätta. Då är hon 50+ år. Rakt in i kameran säger hon:

[…] Det är som att i bilen, som att vidden av min resa… Det går upp för mig, känslomässigt, att jag faktiskt sitter här, bakom ratten. […] Det blir det ultimata kvittot att jag är nån. […]

Det har gått bra för Pia, men det trodde nog ingen – allra minst hon själv. Tom Alandh har också lyckats. Han har varit en del av Pias liv genom tio år och serverat oss, mer lyckligt lottade än Pia, portioner ur verkligheten.

Det känns nästan skamligt att betygsätta den här dokumentären, för fem tofflor, högsta betyg, räcker inte. TACK!

                                                                                                                                                      Missade du filmen går den i repris på SvT2 i natt den 10 januari klockan 23.40 och på SvT2 på lördag den 15 januari klockan 12.30. Eller titta på SvT Play.

Read Full Post »

Så här ska man svara!

Så här ska man svara en person som har skickat in en jobbansökan om man är en trevlig arbetsgivare som vill ha nöjda anställda (jag har avkodat lite just in case):

Hej Tofflan,
Tack för din ansökan, vad roligt att du är intresserad av vår tjänst!
Du finns nu registrerad i vår kandidatbank och vi kontaktar inom kort de personer vi vill träffa för intervju angående den här tjänsten.
Om du har frågor under tiden är du välkommen att kontakta mig.
Återigen, tack för ditt intresse!

Med vänlig hälsning

AR
Företagets namn

Read Full Post »

En ljusblå dag

Jag inser att jag har vaknat till en ljusare dag än igår. Betydligt ljusare. Tänk så konstigt det är, men just idag insåg jag att det har vänt – även om det var länge sen det gjorde det. Med vänt menar jag alltså solens synliga närvaro och dagens längd.

Dagen idag är riktigt ljusblå och det är två plusgrader och blåsigt. Som en vårdag, nästan. Men jag gissar att det kommer mer snö och kyla – i alla fall om man får tro väderprognoserna för senare delen av veckan.

Men idag är dagen ljusblå. Och full av ljus. Och istappar…

Istappar från förra vintern.

                                                                                                                                                       Det är naturligtvis fruktansvärt halt ute. Det har töat, snön har smält och så var det kallt i natt. Snorhalt, med andra ord. Så nu gäller det att akta lårbenshalsar och handleder så man inte hamnar på Sjukstugan i Backen. Dess akutmottagning har ju… vissa problem, kan man läsa om då och då. Eller uppleva själv om man råkar hamna där. Då gäller det att ha tid.

Frakturer i apostlahästarna* är faktiskt inte de vanligaste frakturerna så här års utan det är handledsbrott. Och råkar man illa ut behöver man faktiskt inte ta sig till Sjukstugan i Backen utan till Uppsala centrum. På Dragarbrunnsgatan 70 finns nämligen närakuten som har öppet mellan klockan 7 och klockan 23 alla dar i veckan. Mottagningen drivs av Proxima. Först får man träffa en sköterska som gör en bedömning och sen får man eventuellt tid hos en doktor på mottagningen eller på dess ortopedakut.

Björn här på bilden har råkat riktigt illa ut i halkan.

                                                                                                                                                              Idag ska jag halka ut till Fästmön och barnena i Himlen. Det känns som om det var evigheter sen vi sågs! Och trion O ska skjutsas till sin pappa idag på eftermiddagen eftersom mamma ska göra ett nytt försök efter alla sjukdagar att jobba. Så i kväll blir jag ensam igen. Men jag tänker ägna timmarna åt att titta på Tom Alandhs dokumentär Leva livet, som jag spelade in på DVD:n från SvT2 igår. Och så ska jag ringa några samtal och boka in lite möten.

I morgon är mina planer att lämna blodprover efter att jag har skjutsat Anna till jobbet och efter jobbet ska vi åka och hämta hennes mobil som dog men som det inte är nåt fel på, enligt Nokia. (Mobilen har mest varit på lagning sen hon köpte den i höstas – detta var tredje inlämningen.) Affären där hon köpte mobilen har gjort sitt bästa för att hjälpa henne. Personalen har hittills varit väldigt hjälpsam och tillmötesgående. Att Nokia nu skickar tillbaka mobilen efter flera veckor och påstår att det inte är nåt fel på den är emellertid det dummaste jag har hört! Så nu vete 17 om det blir en Nokia om jag ska inhandla ny mobiltelefon… Och om Annas mobil krånglar igen blir det helt klart en svart bak utdelad till Nokia!

                                                                                                                                           *apostlahästar = ben

Read Full Post »

Den där första muggen kaffe…

Nyss uppstigen, eftersom det plogades utanför vid sjutiden, sitter jag och väntar på den där första muggen kaffe. Du vet den där dagens allra första som åtminstone inte jag kan vara utan. Perkolatorn snörvlar i köket och medan jag har fixat med diverse – disk och lite annat – hoppas jag att tiden går snabbt. Jag kan verkligen inte leva utan kaffe.

Det här är MIN kaffemugg. Bara MIN. Ingen annan får dricka ur den!

                                                                                                                                                           Jag blev förvånad igår kväll när Fästmön berättade att hon inte har druckit kaffe sen hon var här i nyår. Det har varit te som har gällt för hennes del. Och det är väl lite så jag tänker på te – te är nåt man dricker när man är sjuk. Med mjölk och honung. Och jag gillar verkligen INTE honung…

Trots året i England blev jag aldrig nån tedrickare av format. Jag inhandlade en kaffebryggare i en välsorterad elaffär vid Churchill square. Den var verkligen svindyr! Mitt kaffe köpte jag sen på en liten tvärgata. Nymalet Colombia… Den doften kan jag fortfarande drömma om…

Nåt som emellertid fick mig att ändra uppfattning och inse att te inte är nåt man dricker när man är sjuk var afternoon tea som jag och Inna intog  hos Lady Hamilton på valdagen förra året. Då fattade jag att te är nåt gott – och framför allt kan man äta en massa gott TILL teet. Anna och jag gjorde om tedrickningen hos Ladyn när vi firade tvåårig förlovning i början av november förra året. Och med lite tillbehör kan jag verkligen älska te, särskilt champagne-och-grädde-te – som jag också fick i ett av julklappspaketen från Anna!

Men på morgonen är det kaffe som gäller och NU har jag hällt upp de första dropparna i min gamla senapsmugg från Höganäs – funkar hur bra som helst för kaffe! Kaffet ska för övrigt drickas utan tillsatser av socker eller mjölk – det ska vara svart som natten så att hjärnan vaknar!

Read Full Post »

BH-storlek på namnbrickan – service eller förnedring?

Alltså ibland undrar man. Det är ändå 2011. Men när jag läser i Dagens Nyheter att Change, en underklädeskedja, tvingar sin personal att visa upp BH-storlek på sina nambrickor kan jag inte låta bli att ta mig för min panna. VAD ÄR DETTA FÖR JÄDRA DUMHETER???

Företaget menar att det är service till kunderna, men personalen anser att det är förnedrande. Och facket har förstås inte reagerat än. Nåt ombud har varit inne och kollat på namnskyltarna och tycker att de är kränkande, men det har inte blivit nåt fackligt ärende än.

Personligen ger jag INTE ut min BH-storlek, men en stor, fet svart bak för denna kolossala förnedring av personal. Dock anger jag INTE storlek på baken mer än ”stor”.

En svart bak, utan att ange annan storlek än ”stor”, till underklädeskedjan Change för att företaget tvingar personalen att skylta med sina BH-storlekar.

Read Full Post »