Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 6 januari, 2011

1960-tal. Gitarrerna i moll. Tuperat hår. Men så… tjejer som kör rally… Mamma och jag såg filmen Rallybrudar (2008), inspelad på DVD:n från TV4 den 2 januari. Och det var en ganska rolig upplevelse att se den här komedin. Men inte mycket mer.


Birgitta och Ulla och en snöig, rosa amazon.

                                                                                                                                                        Ulla jobbar som veterinärassistent i en byhåla i Värmland. Men egentligen vill hon köra rally. Tyvärr passar det sig inte riktigt i 1960-talets Sverige och med dåvarande könsroller. Ullas kille spelar hjärtekrossarmusik i ett band och har inte mycket förståelse för flickvännens förkärlek för rally – trots att han är bilmekaniker i det civila. Birgitta passar inte heller riktigt in i hålan. Hennes pappa tycker att hon ska gå hushållsskola och gifta sig med Arne, men Birgitta målar och drömmer om Frankrike. Så korsas Ullas och Birgittas stigar och med hjälp av bland andra Eivor händer det grejor.

Det här är en ganska rolig och söt film och även om den handlar nååågot lite om könsroller som utvecklats sen 1960-talet (vore lite konstigt annars..?) så är den inte mer än… en ganska rolig och söt film. Man skrattar några gånger och njuter av skådespeleriet – främst Maria Lundqvists. Sen glömmer man nog filmen. Men den är ändå rätt feelgood, så medelbetyg.

Read Full Post »

Bara för att man själv har märkliga matvanor ska inte familjen drabbas. Ryggbiff inköptes till Toffelmamman som med liv och lust bultade den platt, så här:


Ryggbiff bultad med liv och lust av Toffelmamman.

                                                                                                                                                       Tofflan själv ägnade sig åt att skiva Kalle Kon i cirka centimetertjocka skivor. Till detta svingades en starköl – ett måste i Tofflan’s cookalong!


Kalle Kon är skivad och starkölen, ja, den måste intas för… kryddningens skull..?

                                                                                                                                                         Vidare häller man upp klyftorna i en ugnsfast form och sätter ugnen att värmas upp till 225 grader. Sen in med klyftorna i 25 – 30 minuter.


Klyftigt!

                                                                                                                                                            Sen till väsentligheterna. Och jag vet att jag har varit hemlig tidigare, men här är några av kryddorna jag använder till dessa köttbitar. Sherryn ger jag emellertid f*n i att dricka. UFF! Den är en sorts lightvariant och passar enbart till marinader.


En del av de kryddor jag använder.

                                                                                                                                                             Till väsentligheterna hör förstås vitlökssmör och hot béarnaise.


Ja, jag VEEET! Vitlökssmöret är helt fel upplagt i en kinesisk temugg. Men ändå. Det ser… trevligt ut.

                                                                                                                                                         Och visst smakade det bra! Så här såg min välfyllda tallrik ut – och jag lever fortfarande efter maten (kan det vara alkoholen i vinet som dödar ev. farligheter???).


Min tallrik är välfylld som vanligt.

                                                                                                                                                   Mamma tyckte maten var god också.


Mamma äter trettondagsmiddag.

                                                                                                                                                      Efter maten tog jag ytterligare ett glas vin och blev lite trött och behövde sätta mig vid datorn, medan mamma tog disken. Sen blev hon också lite trött och satte sig i soffan och körde igång TV:n.

Read Full Post »

En superseg dag, bara så där rent allmänt. Seg som knäck och andra sötsaker. Hela dan har varit inbäddat i gråhet och vid lunchtid började det snöa. Massor. Jag tog en nypa luft och gick med två soppåsar, annars har jag stannat inomhus hela dan.

Fästmön känner sig sämre idag igen och jag tycker nog att hon ska ringa en doktor. Men det tycker inte riktigt hon. Och det är ju hon som bestämmer.

Mamma har mest suttit och tittat på skidor på TV och jag har läst och läst och läst i Lilla stjärna. Nu har jag mindre än 100 sidor kvar, men måste göra en paus för lite bloggerier samt matlagning. Idag fnissade jag lite åt den otäcka boken när jag noterade att ett par röda dr Martens spelar en viss roll för en av huvudpersonernas… styrka, kan man säga.


Här sitter ett par röda dr Martens på en tjej som är stark!

                                                                                                                                                 Godisskålen har varit flitigt påhälsad under läsningen och jag börjar faktiskt bli lite trött på det söta – och framför allt… illamående. Det ska bli gott med mat, faktiskt! I afton serverar köket ryggbiff till mamma och kalkon till mig, potatisklyftor, hot béarnaisesås och vitlökssmör. I glasen hälls det upp alkoholfri cider till mamma, hemtrampat rött vin till mig.

Mamma skriver en handlingslista till i morgon, för då bär det av till Stormarknaden för diverse ärenden innan hennes hemfärd. Hon har ju liksom ingenting hemma efter att ha varit här i tre veckor.

I afton blir det troligen nån film som jag har spelat in på DVD:n. Men nu är det snart dags att ställa sig vid spisen och försöka få till nåt ätbart – inte bara snackerier/bloggerier, alltså!

Read Full Post »

Jag tänkte inte skriva nåt först. Ingenting alls om kvinnan som tog sitt liv men innan dess talade om det på Facebook. Jag tycker att det är så hemskt! Jag tycker att det är så vedervärdigt hemskt att INGEN reagerade – därför att man ansåg att hon hade ”ropat på vargen” alltför många gånger tidigare. Fy te rackarns sicken dålig ursäkt, säger jag bara.

Jorå, vi har alla eget ansvar för våra liv – och till viss del för vår död. Men aldrig, aldrig, ALDRIG att jag skulle ignorera en människa som så uppenbarligen ropade på hjälp – till sina över tusen ”vänner” på Fejan… Särskilt ironiskt blir det hela när man klickar på länken ovan (ordet Facebook) och får veta att Facebook är

[…] Ett sätt att umgås… […] med riktiga vänner.

Jorå, tack så mycket. Såna riktiga vänner var det verkligen tal om för kvinnan som tog livet av sig.

Vännen Jerry har skrivit ett mycket bra inlägg om såväl kvinnan som detta att ropa förtvivlat. Han skriver bland annat:

[…] För några år sedan när jag mådde riktigt dåligt då höll jag på att skriva om att jag inte ville leva längre och att jag skulle göra si och så för att göra slut på allting. Det var ju ett rop på hjälp, helt klart. Facebook var inte aktuellt då utan det var chatt som gällde. En vän reagerade starkt och helt plötsligt så stod det två poliser utanför min dörr. Detta lärde mig en läxa. Att aldrig hota om något sådant allvarligt igen och vara försiktig med vad jag skriver gällande mitt eget mående. […]

Helt klart hade Jerry tur och det var en riktig vän som reagerade – och reagerade på rätt sätt. Personligen skulle jag aldrig, ALDRIG ignorera nån som meddelar att h*n tänker ta livet av sig. Aldrig! För även om det är miljonte gången kan det vara allvar just den här miljonte gången.

Det får mig att tänka på det jag skrev till min handläggare på ett visst ställe när jag för nån månad sen blev ombedd att fylla i ett formulär. En fråga handlade om mina planer framöver och jag skrev:

[…] Ta livet av mig. […]

När en färdig handlingsplan sen damp ner i min brevlåda – en plan som är bland det torftigaste jag har sett, för övrigt – berördes inte min kommentar på nåt sätt. Inte med ett enda ord. Då är man byråkrat ut i fingerspetsarna, eller hur, och inte ett dugg människa. Det var det kallaste.

Det är inte så många på nätet som skriver om kvinnan som skrev till sina ”vänner” på Facebook att hon stoppat i sig en massa piller – mer än kvällsblaskorna, förstås. Aftonbladet skriver att kvinnans avsked startade ett ordkrig. Expressen skriver att vännerna kallade kvinnan för lögnare och ansåg att det var hennes val. Svensk media är uppenbarligen inte intresserad, annat än i form av våra två kvällsblaskor, med betoning på sista ordet i dubbelordet…

För mig skulle det vara otänkbart att INTE reagera om jag såg, läste eller hörde att nån höll på att ta sitt liv. Jag skrev ett inlägg om detta tidigare här på bloggen, när en ung kille filmade sitt självmord live och ingen ingrep i tid. Och jag vidhåller att vi måste våga titta och inte titta bort. Spelar ingen roll hur många gånger en person har ropat på vargar. Den här gången kan det vara ett förtvivlat rop på hjälp.

Slutligen, jag finns inte på Facebook, så sluta leta efter mig där. Jag har inget intresse av att umgås med ”riktiga vänner” där. Men jag blir varm inuti när Facebook visar sig försöka ta ansvar – visserligen i efterskott, men ändå – genom detta uttalande med viktig information till ”riktiga vänner”:

We were deeply saddened to hear of the recent suicide of Simone Back. We have a close working relationship with the Samaritans and have a process in place whereby friends and family who are concerned about someone can report it to us through the Help Centre. A team of trained professionals are then able to review the case and the Samaritans will make contact with the person at risk. The safety of people who use Facebook is of paramount importance to us and this system is just one of number of tools we have in place to help them stay safe.

Det finns hopp, alltså, även för Facebook. Men för Simone Back är det för sent.

 

Read Full Post »

Trettondag jul och röd dag igen. För mig har de senaste veckornas dagar mest flutit ihop. Mamma och jag har kommit in i nån sorts lunk som passar rätt bra, men jag börjar känna mig lat och rastlös. Så i helgen åker julen ut och jag ska fara fram som ett jehu med dammsugare, dammvippa och trasor.


Dessa åker fram i helgen.

                                                                                                                                                           Nästa vecka ska jag kolla ett par jobbidéer, kanske nån av dem ger nåt. Annars har det inte varit mycket intressant utannonserat som ledigt nu under helgerna. För jag har kollat även om jag inte har sökt så många. I början av december sökte jag massor av jobb, men sen stängdes väl allt ner för helgerna.

Trettondagen, för resten… Visste du att vissa kyrkor firar Kristi dop den här dan? Men för de flesta andra är det de tre vise männens dag., det vill säga den dan de kom fram till  krubban i Betlehem. På en del håll, i Spanien, till exempel, får barnen gåvor den här dan. Jag kanske ska ställa till en stor fest för dem – jag har ju SEX vise män vid min krubba! Ja, ja, jag vet att en del av er inte tror att det finns så många vise män överhuvudtaget, men av nån anledning finns det sex stycken hos mig. Se själv:


Räkna nu: Tre till vänster i bild och tre till höger i bild på kameler = sex vise män.

                                                                                                                                                      Men åter till trettondagen. I Sverige firas då Guds uppenbarelse bland människor. Och dan markerar slutet på julen. Förr i tiden var det vanligt med stjärngossespel den här dan. Ett katolskt inslag, faktiskt, men som ändå finns kvar på enstaka håll i det numera sen länge mest protestantiska Sverige.

Men vi ska nog inte fira idag. Jag skulle vilja hämta Fästmön från jobbet när hon slutar i eftermiddag, för jag uppfattade hur tufft det var för henne att jobba igår. Tror nog att jag kan lämna mamma ensam en stund för att göra det.

I morgon ska mamma och jag ut på en massa ärenden, för sen på lördag förmiddag blir det hemfärd med riksfärdtjänst för mamma. Då har tre veckor gått sen hon kom hit – och vi har inte varit osams en enda gång! Jag tror att mina mediciner, som har till uppgift att få upp tre olika värden, har gjort susen – jag har fått större tålamod och jag har blivit snällare. Tro det eller ej!.. Nåja, totalt snäll och full av tålamod är jag inte, för jag höll på att ge upp ett gallskrik när jag blev väckt av just ett sådant i morse. Varför måste barn skrika när jag sover? Skrika så jag flyger i taket. Men jag behöll mitt skrik inuti – och det får väl anses som en sorts uppvisande av tålamod och snällhet..?

Read Full Post »

Dags för årets första Topp respektive Tipp så här på trettondan. Inte svårare än så:

Topp

  • Flera vettiga lagar (som sorgepeng och sänkt skatt till pensionärer)
  • Snobbar som jobbar-boxen (å så bra!)
  • Fästmön (som är den jag bara älskar mest!)
  • Julklappsböckerna (TACK alla givare!) och Fritz & Ståhl (TACK på förhand!)
  • Bliwa (tack, tack, TACK!)     

                                                                                                                                                   Tipp

  • Postkodlotteriet (som jag har bloggat om några gånger under 2010)
  • Alla trista typer som INTE hälsar
  • Snö (nej, inte mer nu…)
  • Personer som inte kan stänga en dörr utan att slänga igen den (är ni alltid osams, eller vadå???)
  • Hatmejl till fru Hatt (Skäms på dig, avsändare!)

Read Full Post »