Morgonbestyr

Läste idag om vännen som inte kunde sova i morse och som verkade ha slagit upp sina… (tja, vad är det för färg..?) ögon för flera timmar sen. Själv blev jag väckt, som vanligt, av morgonbestyr, strax efter klockan åtta. Ja, inte av mina egna, dårå. Jag brukar inte starta tvättmaskinen före klockan nio. Jag brukar heller inte skrika och kasta saker omkring mig tidigt på morgonen eller smälla i ytterdörren femton miljoner gånger. Och jag brukar inte ploga snö. En del av ovanstående ägnar jag mig inte alls åt, men visst händer det att jag skriker. Kasta saker är onödigt dumt, ytterdörren går alldeles utmärkt att stänga mjukt och snö plogar vaktmästaren så duktigt bort.

Det går bra att smälla i en dörr från Daloc, men dörrarna stänger inte alls, som utlovat, ute alla ljud.

                                                                                                                                                      Min morgon försöker jag ägna åt tysta bestyr, eftersom min gäst (mamma) gillar att sova till klockan elva. Jag läser miljontals mejl från bemanningsföretag som envisas att skicka mig tips på säljarjobb – jag ÄR ingen säljare!!! Ett och annat trevligt mejl från nån vän får svar också. Ibland skickar jag dagens första sms till Fästmön – om jag vet att hon är uppe och på jobbet. Ofta sitter jag vid leksaksdatorn, i en för ryggen fruktansvärd arbetssställning, och bloggar och surfar runt. Och så läser jag, förstås. Just nu en märklig historia om ett hittebarn som ger hals med rena toner. Så brukar jag putsa glasögonen, DET är ett ganska tyst morgonbestyr. Ja, jag blev redan som barn expert på att ägna mig åt tysta saker på morgonen, så jag har lång och gedigen erfarenhet av det.

Dessa putsas på morgonen. Noga.

                                                                                                                                                       Svårt att komma till ro i natt, trots rena lakan som doftade sköljmedel. Jag släcker sällan före klockan halv två och redan klockan tre öppnar jag mina ljusblå igen. Av nån anledning. Har jag tur somnar jag om strax, annars ligger jag och vänder och vrider på mig tills jag väcks av att nån smäller i en ytterdörr från Daloc eller en tvättmaskin som centrifugerar. Man blir inte så go’ och gla’, kexchokla’ när nätter och morgnar är på detta viset. Men man finner sig i det och klagar bara lite i sin blogg. För några arbetskamrater har jag ju inte att ventilera irritationsmoment med. Med detta ville jag säga att ett jobb skulle göra mig… snällare och fogligare.