Närmare

När jag är låg finns Anna ofta där med sin kärlek eller sina ord som lyfter mig. Och hon har fått mig att inse att tiden, krisens nachspiel, är en tid som har varit – och är – vår. Den tiden hade vi inte fått annars. Då hade det varit vardagsgrått tämligen bums – eller kanske bara helger. Nu får vi allt i ett. (Därmed säger jag dock INTE  tack till den som gjorde mig illa, det får h*n mig aldrig till trots att h*n hävdade det vid ett tillfälle!)

Inte är jag ledsen, arg eller bitter heller. Det var jag för ett år sen. Däremot har jag blivit mer misstänksam mot människor, ja – eller snarare deras motiv till att ”integrera” och interagera med mig. Det handlar till stor del om att jag aldrig får några svar på vissa frågor, men troligen är jag  också påverkad av boken jag läser nu, Ann Heberleins En liten bok om ondska. I boken diskuteras nämligen hämnd som en sorts ondska. I denna stund känner jag att hämnd inte skulle ge mig nåt. Hur skulle det hjälpa mig i mitt liv om A straffades för sitt beteende eller B blev av med tryggheten i tillvaron på samma sätt som jag själv? Inte ett smack! Det skulle inte hjälpa mig, inte glädja mig, inte ge mig ekonomisk vinning.

Tid har vi fått.

                                                                                                                                                       Det som driver mig obönhörligt framåt, det som får människor att verkligen hata mig, är mitt rättstänkande, tror jag. För jag tycker inte att det är fel att tala om när människor har agerat moraliskt fel eller kanske till och med brottsligt. Eller bara mobbigt och elakt. Jag vill nämligen bekämpa det onda genom att lyfta upp det till ytan, inte tiga, inte skydda – även om det skulle handla om en nära vän eller en kär anhörig. Eller mig själv. Jag är inte utan skuld. Inte alls. Jag har begått många fel. Man ska inte göra andra människor orätt – och om man gör det får man finna sig i att det finns såna som berättar om det.

Just nu är jag väldigt sårbar och känner mig lätt påhoppad. Men kommentera gärna det här inlägget för jag vill veta din syn på rättstänkande, sanning, ondska, hämnd och att lyfta fram det inte riktigt ärliga till ytan.

Read Full Post »

Kritisk röst på Fejan blev hemskickad från jobbet

Får man skriva vad som helst om sitt jobb på Facebook? Eller snarare: får man likna sitt jobb vid ett dårhus? Nja, inte om man jobbar på Volvo i Skövde. Då blir man nämligen av med jobbet. Eller man blir hemskickad, i alla fall. Nu har fallet blivit en fråga för facket.

Är det illojalt att kalla sitt jobb för dårhus? Kanske om man i samma veva talar om exakt var man jobbar. Men samtidigt, får man inte ha dåliga dagar alls på sitt jobb? Är det fullkomligt omöjligt att nån gång få känna att jobbet är just ett dårhus?

Att likna jobbet vid ett dårhus var vad en person gjorde. Två andra hade skrivit andra inlägg om Volvo, oklart om vad, men negativa. De blev av med jobben.

Har arbetsgivaren rätt att bestämma över dina åsikter?

                                                                                                                                                       Jag kan tycka att man kanske inte ska jobba på ett ställe som man liknar vid ett dårhus. MEN… ALLA jobb kan vara dårhus vissa dar. Däremot bör man naturligtvis inte skriva om företagshemligheter eller sekretessbelagda saker. Jag tycker det är värre när man ägnar sig åt privata affärer och mystiska kurser på arbetstid i stället för sitt jobb. DÅ är man VERKLIGEN ute och cyklar. På arbetstid, som sagt.

Och så kan man ju fråga sig om den som upptäckte inläggen på Facebook var nån som gjorde det på arbetstid och som arbetsgivarrepresentant. Det har ju blivit tämligen oklara roller på Fejan numera, eftersom såväl företag som privatpersoner kan ha konton där.

Hoppas nu att facket inte viker sig för arbetsgivaren. Detta handlar om yttrandefrihet – om det enda misstaget var att jobbet liknats vid dårhus och man inte yppat några hemligheter om jobbet som sådant. Jag tycker INTE det föreligger skäl till att ge skribenten sparken. Jag tror att Volvo i Skövde har bitit sig i svansen och visat att man är en arbetsgivare som inte har särskilt högt i tak. För hade man haft högt i tak så hade man som arbetsgivare uppmuntrat till diskussion, till och med internt.

Vad tycker du? Ska man få skriva vad/hur man vill om sitt jobb på Fejan och i bloggar???

PS Twitter har nobbat ett bud från Fejan och tackat nej till 500 miljoner. Dollar. I aktier. Twitter vill utveckla affärsverksamheten på egen hand och Fejan hade inget intressant att bidra med. Så kan det gå.

Read Full Post »

Händer – för möten och avsked

När jag var barn minns jag att mormor och morfar alltid stod i fönstret och vinkade adjö när vi tuffade ner till Småland i familjens ”Bubbla”. Det är dem jag tänker på varje gång jag lämnar Fästmön – för hon står precis som de gamla gjorde i sitt fönster och vinkar adjö. Alltid. Om hon inte är sängliggande eller så, förstås. Det har blivit som en lyckogrej, det där att jag alltid tittar upp och ser min älskade stå där och vinka när jag lämnar henne.

Våra händer.

                                                                                                                                                  Likaså vänder Anna sig alltid om på väg in till jobbet när jag har skjutsat henne och hon har hoppat ur bilen. Hon vänder sig alltid snabbt om och vinkar. Som om det kunde vara sista gången. Den hugger till i hjärtat och kramar om detsamma, den tanken. Tänk om det är sista gången…

Att handhälsa tycks vara nån sorts popularitetsgrej, för vissa år är det inne, andra år inte. För mig är det en självklarhet att handhälsa och presentera mig första gången jag träffar nån som jag ska umgås med ett tag – om så bara på gatan i fem minuter därför att det är nån som Anna känner. Jag hade ett X som hade en otrevlig vana att förekomma mig när vi mötte några av hennes bekanta på det mest fläppa sätt:

Och det här är min nya.

Min nya… Min nya vad? Slav? Käpp? Kaffekopp? Jag kände mig förminskad till en sak. En sak som inte kan tala själv och berätta att hon faktiskt har ett namn, också.

Vissa människor har det känts extra bra att skaka hand med. Jag minns första gången jag handhälsade på Annas ex-man. Det var en inte helt enkel situation för oss nån av oss. Jag var visserligen förvarnad, men naturligtvis fruktansvärt nervös. Och Jerry var skittuff som vågade, särskilt som det fanns personer som informerade honom om vilken otäck människa jag var.  Många tycker nog att det är konstigt att Jerry och jag blev så goda vänner som vi faktiskt är idag, men tänk efter lite, så inser du kanske att det inte är det. Dessutom är det väldigt praktiskt att vi har en fungerande relation eftersom Anna och Jerry har tre barn tillsammans som vi ”samarbetar” kring – de som föräldrar, jag som extra vuxen. Därmed inte sagt att resan fram till vänskapen var enkel. Det var den inte. Jag tyckte många gånger att han var en idiot och vad han tyckte om mig vågar jag inte ens tänka på. Idag är jag glad att vi tog varandra i handen den där gången på MacDonald’s. Att ta varandra i handen och hälsa var ett stort steg för oss och, inbillar jag mig, inledningen till en djup vänskap.

Read Full Post »

Frisk luft – och lite fadd

Innan jag tog min efterlängtade dusch och tvättade håret idag fick jag svar från a-kassan igen. Du minns kanske att jag undrade om inte kassan kunde ändra beloppet på räkningen till mig från sitt håll så att det inte dras för mycket från mitt konto till a-kassan varje månad. För hur konstigt det än låter så måste jag betala för att vara med i a-kassan samtidigt som jag ”utnyttjar” min försäkring och får ersättning därifrån. Men jag ska betala 21 kronor MINDRE i månaden eftersom jag ju får ersättning. Mja, det visade sig att det inte blir några avgifter om de skickar fakturor, så jag stoppade helt enkelt autogireringen idag. Sen får vi se om det funkar nästa månad. Men tänk om de kunde ha upplyst om detta från början i stället för att skriva att jag får 21 kronor ”till godo” varje månad. Jag menar, vad är det som säger att jag vill vara med i det här facket och den här a-kassan i evigheters evigheter? Och så tycker jag att det är konstigt att den som skickar räkningen inte kan ändra summan utan att den som ska betala får styra med det. Känns ju bara urfläppt…

 +
Tjugoen kronor – är det nåt att tjafsa om? Ja, för MIG är det pengar varje månad, för a-kassan är det tydligen omöjligt att ändra på sina räkningar till mig…

                                                                                                                                                     Åkte och hämtade Fästmön efter jobbet. I stället för att styra kosan mot Förorten, tuffade Clark Kent* och jag in med henne till stan där hon hade ett angeläget ärende. Sen skulle hon ta bussen hem själv. Jag messade nyss för att höra om hon hade kommit hem och om allt hade gått bra. Det var nämligen en ganska mör Anna som jag hämtade upp efter arbetsdan, nämligen. Tur att hon är ledig i morgon och kan gå hemma och skrota. De tre stora barnen är hemma och hjälper säkert sin halvkrassliga mamma.

Hemma igen drog jag ut min egen mamma på en promenad till Tokerian. Det var nämligen lite sol idag mitt på dan och då tyckte jag att vi skulle ta oss en nypa frisk luft. Jag passade på att fota säsongens Mount Nyby** också. Det börjar bli enormt…

Notera att det står ett arbetsfordon på toppen och gör nåt…

                                                                                                                                                          Enormt fadd blev emellertid luften när vi närmade oss Tokerian eftersom vi mötte ett sånt kompakt paket av avsky. Men sånt ska man ju inte bry sig om, så vi traskade på.

Åter hemma blev det kaffe och struva  för mamma, kaffe och två rader schweizernöt för mig som var kvar från julgodiset. Krafterna har därmed återvänt och jag ska ta itu med lite säkerhetskopiering av filer innan middagen. Till kvällen ska jag sen ställa mig med en icke föraktfull strykhög. Belöningen blir Drottningoffret del två klockan 21 på SvT1.

                                                                                                                                                       *Clark Kent = min lille bil-man
**Mount Nyby = snötippen utanför

Read Full Post »

Vi slänger mat

Nästan en tredjedel av all mat vi köper i Sverige slänger vi. De svenska hushållen slänger mer mat än butikerna som ”bara” slänger knappt fem procent. Detta visar studier som gjorts av Lunds tekniska högskola.

Det går åt energi och resurser att producera mat som slängs och detta står för ungefär sju procent av vår klimatpåverkan, enligt forskare vid SLU i Uppsala.

Jag och mamma ska äta rester idag – stekt potatis och prinskorv respektive kalkonetter (kvar sen jul). Vad blir det för mat hos dig idag?

Prinskorv till middag idag, rester från julen.

Read Full Post »

Tidig vardagsmorgon igen

Så blev det måndag och vardag igen. Inte för att det gör nån skillnad för mig, men det känns ändå lite skönt. Fast det är väl kanske lätt för mig att säga som inte måste iväg nånstans. Fästmön var uppe tidigt i morse och jag likaså för att skjutsa henne till jobbet. Hon mår fortfarande inte bra, men ska göra ett försök att jobba idag. I morgon får hon vila igen när hon har ledig dag. Jag har sagt att hon får ringa om hon känner sig dålig och vill bli hämtad innan arbetsdagen är slut.

Hela morgonen har det smällts i dörrar här så man undrar om man är med i en fars. Eller om folk bara har vissa svårigheter att stänga sin dörr försiktigt. Vaktmästaren plogade här utanför också så jag trodde att asfalt och allt skulle ryka med, det lät verkligen förfärligt illa. Men det måste göras.

Det var runt sex grader kallt och väldigt halt ute. Jag såg massor av lastbilar som åkte till snötippen här utanför för att tippa snö. Måste gå och ta en bild därifrån senare idag för det börjar bli alperna där ute i år igen.

Den här bilden är tagen i början av mars förra året och jag tror INTE att det är mindre snö i år…

                                                                                                                                                       Idag står inget särskilt på agendan mer än att jag måste tvätta mitt urskitiga hår och så borde jag ta tag i jordens strykhög. En sån där hög som liksom inte försvinner trots alla förbannelser jag uttalar när jag passerar den.

Sen måste jag väl ut och handla nån middag till mamma och mig. Mamma blir ju kvar till lördag, så vi ska väl hitta på nåt mer än att sitta här hemma och glo. Tyvärr har vi inte riktigt samma intressen – mamma gillar att glo på kungligt och sport på TV, jag föredrar deckare och thrillers. I kväll är vi trots detta ense om att se andra avsnittet av Drottningoffret! Man kan ju nästan säga att den serien är en blandning av kungligt och thriller!..

De två lysande spelade huvudkaraktärerna!

                                                                                                                                                       Och så älskar hon att shoppa, medan jag ser till exempel klädshopping som ett nödvändigt ont. Men jag ska väl åka ut med henne nån dag i veckan så att hon får titta på vad det nu är hon vill se.

Dagarna går annars fort, tycker jag. Sanden i timglaset är på väg att rinna ut. Jag står fast vid min plan och följer den med delmål till dess jag når slutmålet. Det är några saker jobbmässigt som jag ska kolla upp, men det blir först när mamma har åkt. Jag känner att jag varken har ron eller koncentrationen att ringa och att sitta vid datorn när hon är här och pratar lite då och då… Några jobb har jag emellertid sökt i nyårsveckan, men sen när Anna kom dan före nyårsafton fick jag ju en sjukling dessutom att pyssla om. Fast det gjorde jag så gärna, för inte ville jag att hon skulle ligga ensam hemma och vara sjuk!

Read Full Post »