Det är tidig lördagsmorgon. Ute är det mörkt och ungefär fyra grader kallt. Nånting faller försiktigt genom luften. Jag har skjusat Fästmön till jobbet – hon började klockan sju och ska vara där ända till klockan 16 – och idag var det INTE roligt att gå upp. Vi var jättetrötta båda två och sov som bäst när mobilalarmet jazzade loss.
Ibland brukar jag gå och lägga mig igen, dessa lördags- eller söndagsmorgnar när jag har skjutsat Anna till jobbet tidigt. Men idag har jag lite att fixa, för nånstans vid 13-14-tiden kommer mamma idag. Fast först blir det en stund vid datorn och så lite softning med java och lokalblaskan.
En stunds softning med… läskiga nyheter, som det verkar…
Mina tre blåa hyacinter har ännu inte börjat dofta jul och jag längtar. Men kanske blir juldoften mer påtaglig när jag har införskaffat Årets Gröngöling, det vill säga en gran. För en sån måste man ju bara ha. En ÄKTA gran. Slaktar-Pojken var så snäll och har lovat att gå till ICA Solen idag och köpa en gran till familjen i Himlen. Det är gott att veta att han är en snäll och hjälpsam son till sin mamma – när han orkar och vill. Men jag har märkt att han oftast orkar och vill om man ber honom.
Jag ska poppa över till Tokerian och inhandla frukt och fikabröd, annars blir jag väl hemma och väntar. Kanske tar ett snabbvarv med dammsugaren. Så här års drar man in så mycket grus och skräp – även om vi bara är två försiktiga vuxna här just nu.
När mamma kommer tänkte jag bjuda på kaffe och nåt gott till det och i samband med detta måste jag ju berätta om kusin M:s frånfälle. Det gör mig ont, för jag vet att mamma blir ledsen, men jag kan ju inte undvika att berätta det. Fast jag bävar, jag vill ju att hennes vistelse här ska vara trevlig och mysig. Igår när jag ringde runt till några av Kusinerna – och även en syssling till mig själv – insåg jag att de blev rätt tagna. Till och med de två som jag alltid upplever som starka och positiva och pigga blev ledsna. Och går jag till mig själv så tänker jag förstås på mitt eget liv och leverne och hur det kan ända bara så där, POFF!
Jag träffade inte kusin M så mycket, för hon hade för länge sen flyttat från Metropolen Byhålan med sin familj när jag växte upp. Men mamma har berättat att hon och jag var där några dar när kusinen och maken var i Paris. Syftet med vår vistelse var att passa de tre barnen, mina sysslingar, som då var mellan fem år och tonåringar. Jag var så liten och minns ingenting av detta, men mamma sa att syssling C var så snäll och skjutsade runt mig i deras vagn – min egen hade ju blivit stulen så jag fick lära mig att gå rätt snabbt – och lekte med mig. Syssling M minns jag får nåt av hans roliga uttryck och så hans intensiva blick – en blick som jag tror att han har kvar även idag. När kusin M och maken återvände från Paris fick jag en docka som jag kallade för Marie. Marie var den enda docka jag lekte med som barn, för som pojkflicka var det bilar, garage och LEGO som gällde.
Liten Toffla drar dockvagn troligen innehållande dockan Marie.
För några år sen träffade jag kusin M i samband med en mosters/fasters begravning i Byhålan. Vi kom att sitta bredvid varandra under minnesstunden efteråt och pratade en hel del. Jag upptäckte att hon var en mycket underhållande bordsdam och skämdes väl lite för att jag tyckte det var så trevligt – det var ju faktiskt begravningskaffe… Kusin M tyckte att jag hade min morfars snälla ögon och jag blev smickrad för min morfar, han var den snällaste som har gått på denna jord…
Annars har vår släkt en hel del mörka historier och jag och syssling M har skojat om att att skriva en bok om detta tillsammans i sann Stephen King-anda. Vi kan säkert få god hjälp av kusin B som släktforskar och som har, vad jag förstår, hittat ett och annat lik i garderoben..! 😀
Gå till Toffelprofilen
Nä va sööt !! jag noterar den chicá handväskan också 🙂
Bilden är en favorit i repris. Tror jag la ut den första gången i somras när jag var hos mamma. Jaaa du, idag äger jag inte ens en handväska, har inte gjort det sen jag var 15 – och då hade jag en mycket kort handväskeperiod! 😛
Din [mammas] kusin M, som för övrigt tyckte väldigt mycket om dej ( kanske för att du helt enkelt bara är värd att tycka om i största allmänhet, eller också för att hon alltid tyckt om människor som följer sitt hjärta, visar stolthet och mod) kom hem efter en begravning för länge sedan och suckade ”Tänk att man alltid ska ha det som roligast på begravnigar”).
Å andra sidan hade hon nästan alltid roligt vad det än gällde, så länge sällskapet var det rätta. Vilket det oftast var. (Undantaget kan ha varit mötet med prins Bertil.)
Jag hoppas att du ursäktade att jag la till, in brackets, att det är mammas kusin M. Jag har ju inga kusiner, bara en massa sysslingar.
En del av dessa sysslingar skulle jag också vilja träffa snart och lära känna på nytt – andra sysslingar har jag knappt ens träffat som barn.
Jag önskar så att jag hade träffat kusin M oftare! Men det är ju försent nu. Jag hoppas emellertid att hennes son och jag kan ses framöver, inte bara för begravning, utan bara för att det vore trevligt.
Hör av dig om du behöver mig/oss! Mamma stannar två veckor till!