Jag känner en sån oro…

Idag känner jag sån oro inuti. Jag är fullt på det klara med vad den beror på. Man tror inte att vissa saker är sanna i dagens samhälle. Man vill så gärna tro att det som framförs i media är sanningen och åter sanningen. Men det man då glömmer bort är att det media återger är ett urval. Mycket är säkert sant av det urvalet, men genom att man gör ett urval har man redan där valt bort vilken sanning som ska serveras.

Det gör mig ont när två av tre hängs ut, när det är den tredje som bevisligen har gjort fel. Och det är mycket oroande att pressen inte står emot pressen (!) och påtryckningarna från en verksamhet som vi i samhället utser förtroendevalda till. Vi går till val när det gäller politiker, men inte när det gäller dem som ska utföra. Eller snarare de personer som ska se till att andra utför (du vet det gamla vanliga: min dräng hade också en dräng).

Jag trodde detta bara hände i de gamla öststaterna. Men det händer idag, i Sverige. Här. Det fria ordet är inte alls fritt. Pressen levererar anpassade sanningar och ett alltför snävt urval av dessa. Och jag känner en oro.

Dessutom slår jag vad om att en viss person har återvänt i tjänst den 1 mars  i ett hus där devisen

le slicka uppåt, sparka neråt!

gäller. Om jag lever då får jag se. Om jag INTE lever då, kom ihåg vad jag skrev i detta inlägg från den 2 december 2010.

Vem har makten att bestämma vilket urval som visas för allmänheten?