Lösenordsskyddad: För den som vill veta…

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Augustpriset!

Ryktet säger att Sigrid Combüchens Spill tog hem årets Augustpris!

En damroman fick årets Augustpris! Grattis, Sigrid Combüchen!

                                                                                                                                                         PS Vad var det jag sa..?

PS 2 Här är de tre vinnarna:

Årets svenska skönlitterära bok:
Spill av Sigrid Combüchen

Årets svenska fackbok:
Den röda grevinnan – en europeisk historia av Yvonne Hirdman

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld

Read Full Post »

Och så lite roliga nyheter!

Har just läst ett mejl från Anna Ehn i lokalblaskans Skrivrummet. Hon mejlade för att berätta att statistiken från veckan jag gästbloggade visade ett mer än dubblerat antal besökare! Bland tidningens tio-i-topp-bloggar hamnade Skrivrummet då på en femte plats.

Kul också att få credit i Skrivrummet!

Tusen tack till dig som läste vad jag gästbloggade! Men du… Glöm inte att FORTSÄTTA besöka Skrivrummet för det skrivs mycket intressant där!!! Och tack även till dig som började läsa den här bloggen också! Kommentera gärna mina inlägg!!!

Tack för att du läste mig när jag gästbloggade i Skrivrummet! Men fortsätt gärna läsa där, för där skrivs mycket intressant!!!

Read Full Post »

Ingen bra dag idag

Det är ingen bra dag för mig idag. Idag är det svårt med sociala kontakter, men jag försöker att ”utsätta mig” för det jag tycker är svårt för att jag vet att det är bästa medicinen. Jag har varit med Fästmön och handlat, jag har haft ett vuxet samtal med Frida och jag har fikat med barnen minus Linn men plus deras snälla mormor. Så säg inte att jag inte försöker. Däremot känns det som om jag var tvär mot två vänner via mejl, men det är svårt att förklara varför jag inte orkar mejla, men klarar att blogga – också om trams. Fast glöm aldrig bort att bloggen är min gratisterapi!!!

Det kan vara svårt att förstå att jag klarar att skriva på vissa håll och på andra håll inte.

                                                                                                                                                     Familjen vill jag orka finnas till för mest. Det är också i familjen jag finner kraft att orka en timme eller en dag till. För där är jag så gott som oförställd. När jag bloggar är jag en roll – ÄVEN om jag skriver mycket personligt och absolut inte ljuger.

Idag räckte krafterna knappt till familjen heller. För hur det än är kan man ju inte sätta sig ner och vråltjuta när man har barn och unga omkring sig. Och det är ju på gott och ont! Jag tränar mig i att hålla masken och behärska mig, samtidigt som jag befinner mig i en omgivning som vill mig väl.

Det bara är en sån där dag idag när inte mycket är bra. Jag är orolig för framtiden, orolig för ekonomin. Och även om jag vet att rättvisans kvarnar mal så skänker det mig inte mycket glädje. Möjligen, som sagt, att jag blir nöjd med att kanske få bekräftat att det inte var mig det var fel på. Men det ger mig inte mitt gamla liv tillbaka och ett jobb måste jag ha så att jag kan betala mina räkningar och inte hamnar på den där parkbänken som alla tror att jag skämtar om hela tiden. Du ska veta att det är allt annat än ett skämt.

Jag känner en sån skuld gentemot Anna och min lilla mamma, framför allt. Anna får bära ett sånt tungt lass och min tanke var ju att avlasta henne. I stället får hon bära mig också vissa dar och det var absolut inte meningen.

Anna du, du skulle inte behöva bära mig också…

                                                                                                                                                                   Min lilla mamma drabbas av elakheter på grund av mig och det har jag svårt att acceptera. Jag erkänner, jag kan vara skitförbannad på mamma ibland, men det har jag rätt att vara – precis som hon har rätt att vara skitförbannad på mig. Men ni skvallerkärringar, gå på mig i stället, inte min mamma. Min mamma har ett tungt nog kors att bära ändå. Jag tycker att hon är beundransvärd hon också som har orkat med allt som har hänt sen sommaren 2006 utan att bli totalt snurrig i bollen!

Fast ibland är hon en riktig kladdmaja, mamma! 😀

                                                                                                                                                        Jag hade tänkt lägga det här inlägget bakom lösen, men jag ska blotta mig. Det ingår i projektet att bli mitt nya jag. Ett ödmjukare jag. Ett jag som vet att allting kan gå itu – och inte bara itu utan till och med i tusen bitar…

Nej, idag är det ingen bra dag, men då borde den ju verkligen kunna bli bättre..?

Read Full Post »

Fler skulle sluta, men fler har börjat…

Jag snackar om rökning. Folkhälsoinstitutet har under åren 2008 – 2010 fått 69 miljoner kronor för att försöka få svenskarna att sluta röka. Men nu röker fler än nånsin…

Hur kan man låta sina pengar gå upp i rök?

                                                                                                                                                        För mig är det ofattbart att FLER än nånsin röker i denna upplysta tid vi lever i. Så gott som alla man pratar med vet att det är farligt att röka – att man skadar sig själv men också andra. Till och med andra som inte är födda än. Och så kostar det ju ganska mycket pengar att röka.

Folkhälsoinstitutet vill nu ta i med hårdhandskarna, enligt en artikel i Dagens Nyheter. Följande åtgärder är på förslag

• Höj tobaksskatten med 5 procent årligen.
•  Inför totalt marknadsförings- och exponeringsförbud – tobak ska inte få förvaras inom synhåll för konsumenterna.
• Lagstifta om fler rökfria miljöer.
• Jobba särskilt för att få unga under 18 år att låta bli att röka.

Jag kan inte hjälpa det, men jag känner att detta är lite för luddigt formulerade åtgärder. Jag saknar konkreta åtgärder i lagstiftningen. Vad menas till exempel med

fler rökfria miljöer

och HUR vill man

jobba särskilt för att få unga att låta bli att röka?

De senaste fem åren har 200 000 svenskar slutat röka. Det är bra. Men samtidigt röker tolv procent av alla män och lika många kvinnor. Bland männen är det en ökning med en procent jämfört med förra året. Statistiken visar också att över 40 procent av alla tjejer i gymnasiet röker, bland killarna ligger siffran runt 36 procent. Det är klara och tydliga ökningar i alla siffror – utom för kvinnorna där siffran är oförändrad.

Trycket är hårt på rökavvänjarna i primärvården. Och vissa arbetsplatser inför total rökfrihet. Men hur är det på skolorna? Enligt eleverna själva röks det på 80 procent av våra skolgårdar.

Jag har själv rökt, men slutade för över sex år sen. Jag tycker att rök och rökare luktar vidrigt illa, så illa att jag börjar få svårt att umgås med rökare och i rökiga miljöer. Att sluta röka är bland det bästa jag har gjort. Det var naturligtvis inte lätt och det var en lång process som ledde fram till beslutet. Jag tror att jag ”tänkte” i över ett år. Sen sökte jag och fick hjälp av min dåvarande husläkare. Jag har tagit ETT enda bloss sen jag slutade. Det var skitäckligt.

Det jag ville säga med den här slutklämmen på inlägget är att det går att sluta röka, även om man har rökt länge och mycket som jag. Men man behöver hjälp. Och vilken sorts hjälp är högst individuellt. Främst av allt, emellertid, behöver man viljan att sluta. Utan den går det inte.

Folkhälsoinstitutet och samhället i övrigt kan inte ge folk viljan att sluta röka. Men de kan göra allt för att underlätta för den som vill sluta att få hjälp genom att mer aktivit stödja rökavvänjare och rökavvänjningsaktiviteter. Och se till att rökavvänjningsläkemedel blir ÄNNU mer subventionerade än de är idag. Totalt rökförbud på skolgårdar är för övrigt en självklarhet.

Read Full Post »

Avlida i misär…

Jag läser förstummad en kort artikel på lokalblaskans hemsida, en artikel full av korrekturfel (har skribenten varit oerhört rörd när h*n skrev artikeln?), om en ung kvinna som avlidit i misär. Det står inte så mycket mer än att kvinnan haft en kronisk sjukdom och en funktionsnedsättning. Endast 22 år gammal ung avled hon i början av året. I misär. I MISÄR! FÖR H*****E! År 2010!.. Kvinnans mamma larmade ” redan för några år sen”, och nu har hon gjort en JO-anmälan. Bland annat tycks det vara brister vad gäller kvinnans kontaktperson.

Man tror inte att detta är sant. Inte här och inte nu. Men en 22-årig kvinna har avlidit i misär. JO ska utreda Uppsala kommuns ansvar. Ansvar. En ung kvinna som avlidit i misär.

Utredningar ger inte liv tillbaka. Jag ger en svart bak, som inte heller ger liv tillbaka. Kan inte tilldela Uppsala kommun den eftersom ärendet ska utredas. Men tills vidare får de inblandade en svart bak och framför allt kommunen och kontaktpersonen. Såg ingen nåt i tid? Varför gjorde ingen nåt? Varför fick inte mamman gehör för sitt larm ” redan för några år sen”?

En svart bak till alla som var med och lät en 22-årig kvinna dö i misär.

                                                                                                                                                              För den unga kvinnan är det egentligen oväsentligt vems skulden är. Men det får inte hända igen. Det får inte ske att en 22-årig kvinna dör i misär. Inte igen.

Read Full Post »

Nio dar kvar (till den totala förnedringen)

I morse när jag låg vaken och vände och vred på mig och försökte vara tyst (eftersom Fästmön behövde sin sovmorgon) låg jag och tänkte på alla konstellationer av redaktionsråd jag varit sammankallande i genom åren. Jag minns särskilt det från Primärvården. Vi hade så högt i tak i det rådet och jag tror att vi alla som deltog i det var där för att vi ville göra inte bara en personaltidning utan en tidning FÖR personalen. En tidning som engagerade, roade och lyfte fram

verksamhetens främsta resurs, personalen.

Det sades och skrevs alltid just

verksamhetens främsta resurs, personalen

i alla möjliga sammanhang utan att man egentligen menade så mycket med det. För när det kom till kritan och då främst löneförhandlingar var personalen

den största kostnaden i verksamhetens budget

Vilken underbar människosyn…

Men det jag ville komma fram till i det här inlägget är att jag genom alla konstellationer redaktionsråd och i olika sammanhang och i olika verksamheter innebar dessa råd att jag fick träffa så många intressanta och engagerade människor!

Det slog mig i morse att jag hade lovat att försöka dra ihop det senaste redaktionsrådet jag var sammankallande i. Så nu har skickat iväg tre sms till tre intressanta damer med förslag på träffpunkt och dag. Jag väntar ivrigt på svar!

Annars inväntar jag den totala förnedringen. Ytterligare en dag går mot nedräkningen. På mitt skrivbord ligger alla blanketter ifyllda, förutom dateringar, i ett brunt kuvert. Det ska postas i morgon. Sen blir jag en tärande. Jag gråter inuti.

Read Full Post »