Dagens filosofiska fundering gäller… bemötande. Bemötande är nåt som vi alla gör och som vi alla råkar ut för. Den här veckan har jag funderat lite extra på det. Skälet är att jag har haft massor att göra, känt mig stressad, men ändå har humöret varit på topp. Jag har verkligen försökt bemöta andra människor – kända som okända – på ett trevligt sätt.
Surkärring!..
Senast i morse bestämde jag mig för att hälsa på ALLA föräldrar och ALL personal jag mötte på fritids/skolan när jag lämnade Elias. Ett litet leende och ett ”Hej!”. Inte mer. Men det var fantastiskt att se hur alla trötta mammor och pappor och fröknar och övrig personal sprack upp i ansiktet! Av bara detta lilla… Fast det var EN person som jag INTE log åt eller hejade på – även en Toffla har sina gränser. Det är en sån där människa som jag inser ser ner på mig för att jag är den jag är. En sån som vänder sig bort i avsmak när h*n ser mig. Så det var inte svårt att låta bli. Jag tror för resten varken ett leende eller en hälsning skulle göra några under för inställningen där. (Dessutom har jag konstaterat att h*n kör som en biltjyv, bara det, alltså…)
Glad kärring!
Sen jag började blogga på en viss annan blogg lokalt har jag också noterat ett annat bemötande av andra gentemot mig själv. Det inte bara hålls upp dörrar, det kommer fina sms, mejl och telefonsamtal. Bara det att främlingar har börjat hälsa är… underligt. Och mitt uppe i allt sitter jag och rodnar… För när det kommer till kritan är det BASKE MIG svårare att ta emot positiv kritik än negativ! Jag – och säkert många med mig – är så himla VAN att bara få höra det negativa.
I ett liv före detta, på den tiden jag hade ett arbete, fick man så gott som alltid höra det negativa. Det var bara så. Man var slav och slavar ska inte uppmuntras på något som helst sätt. Min chef kunde sträcka sig till att säga
Jag tror på dig!
Ha! Min chef är nu nån annanstans och tror på andra/annat. Jag ger inte mycket, för övrigt, för den tron på mig. Den visade sig vara tämligen… ihålig, när det kom till kritan. Det kändes som om orden blev ett mantra chefen upprepade i stället för att ta tag i problemen på arbetsplatsen. Problemen som i allra högsta grad finns kvar. Alltså var det inte mitt fel! (Alltid något!)
Om jag fick önska skulle vilja att folk bemötte mig med respekt. Ett leende och ett ”Hej!” kostade inte heller på särskilt mycket kraft i morse, så det rekommenderar jag som en början. För det ligger en massa sanning i orden
Som man vill bli bemött, så bemöter man andra.
Kanske nåt för biltjyvar och chefer och andra som dissar/har dissat mig och alla goa människor som har rosat mig så att jag vet inte vart jag ska ta vägen!.. TACK till de senare! 😳
Ja ett hej eller god morgon till dom man möter på en gemensam plats, tycker jag hör till allmänt hyft. I Fors jobbar över 700, och här på byn hälsar alla, oavsett om man känner varandra eller inte, det har kommit in nån ny från storstan nån gång, som gått med näsan i vädret, det ser inte trevligt ut !
Gomorron förresten 😉
Håller med! Det är ju så ENKELT att bara säga hej! När jag började arbeta på min förra arbetsplats var klimatet sånt att alla hälsade på alla i huset – men sista tiden var det definitivt INTE så! Folk vågade inte öppna käften – även ett hej till fel person eller vid fel tillfälle kunde få ödesdigra konsekvenser, tycktes det som… 😉
GOD MORGON! 😛
Jag har fullt sjå varje morgon med att hälsa på alla jag möter på jobbet. Är jag solig och glad ser jag att det smittar av sig.
Nu kämpar jag med att vara glad på utsidan, men gör mitt bästa. och det är skönt att de flesta på jobbet, både kollegor och mina elever, vet hur jag mår. Jag får extra kramar och uppmuntrande ord.
När det gäller bemötande av personal inom skola och barnomsorg, så ska man stå på sig. Personalen är där för barnen och föräldrarna, och då ska man kräva ett respektfullt bemötande.
Dessutom har vi en skollag att följa och det betyder att både homofober och invandrarhatare inte följer lagen.
KRAM
Du är ett föredöme – både som människa och som ”personal”. Man ska inte slå knut på sig och LÅTSAS vara glad, men genom att enkelt hälsa på nån man möter i miljön gör man för det mesta den mötande lite gladare.
Kramen till dig!
Ja tänk när jag (gud förbjude) någon gång tar bussen ner på stan.
Tycker det hör till ” notmalt hyffs” å morsa på folk som kommer å ställer sig i kuren.
En del skiner upp å hakar på å snackar, en del ser ut som om dom tror jag är antingen en rånare, knall, eller också mindre vetande.
För å inte tala om den dödgrävarstämmning som råder på bussen. Har alla sålt smöret å tappat pengarna eller?
Ha ha ha, jag hoppas innerligt att du har en blogg nånstans och skriver ett bitsk inlägg om detta! Själv åker jag undantagsvis med buss, om jag MÅSTE eller om jag ska dricka alkohol. Fyyy… 😈
Nää Tofflis, ja e ingen bloggbrud.
Jag läser bara bloggar, eller rättare sagt så läste jag först Jerrys blogg å kom sedan in på din å Annas.
Lite lustigt va de för min historia liknade eran lite.
Gift (med en man), barn , skild, flickvän (sambo)
osv.
Kanske kan va kul för dig att veta lite om mig som skriver till din blogg ibland. 🙂 Ha de Tofflis..
OK, jaa, klart jag är nyfikis på en som kommenterar! 😀 Vi är ännu inte sambor, men hoppas bli det så snart jag får jobb, typ…
Hare du också! 😀