Bemötande

Dagens filosofiska fundering gäller… bemötande. Bemötande är nåt som vi alla gör och som vi alla råkar ut för. Den här veckan har jag funderat lite extra på det. Skälet är att jag har haft massor att göra, känt mig stressad, men ändå har humöret varit på topp. Jag har verkligen försökt bemöta andra människor – kända som okända – på ett trevligt sätt.

Surkärring!..

                                                                                                                                                        Senast i morse bestämde jag mig för att hälsa på ALLA föräldrar och ALL personal jag mötte på fritids/skolan när jag lämnade Elias. Ett litet leende och ett ”Hej!”. Inte mer. Men det var fantastiskt att se hur alla trötta mammor och pappor och fröknar och övrig personal sprack upp i ansiktet! Av bara detta lilla… Fast det var EN person som jag INTE log åt eller hejade på – även en Toffla har sina gränser. Det är en sån där människa som jag inser ser ner på mig för att jag är den jag är. En sån som vänder sig bort i avsmak när h*n ser mig. Så det var inte svårt att låta bli. Jag tror för resten varken ett leende eller en hälsning skulle göra några under för inställningen där. (Dessutom har jag konstaterat att h*n kör som en biltjyv, bara det, alltså…)

Glad kärring!

                                                                                                                                                       Sen jag började blogga på en viss annan blogg lokalt har jag också noterat ett annat bemötande av andra gentemot mig själv. Det inte bara hålls upp dörrar, det kommer fina sms, mejl och telefonsamtal. Bara det att främlingar har börjat hälsa är… underligt. Och mitt uppe i allt sitter jag och rodnar… För när det kommer till kritan är det BASKE MIG svårare att ta emot positiv kritik än negativ! Jag – och säkert många med mig – är så himla VAN att bara få höra det negativa.

I ett liv före detta, på den tiden jag hade ett arbete, fick man så gott som alltid höra det negativa. Det var bara så. Man var slav och slavar ska inte uppmuntras på något som helst sätt. Min chef kunde sträcka sig till att säga

Jag tror på dig!

Ha! Min chef är nu nån annanstans och tror på andra/annat. Jag ger inte mycket, för övrigt, för den tron på mig. Den visade sig vara tämligen… ihålig, när det kom till kritan. Det kändes som om orden blev ett mantra chefen upprepade i stället för att ta tag i problemen på arbetsplatsen. Problemen som i allra högsta grad finns kvar. Alltså var det inte mitt fel! (Alltid något!)

Om jag fick önska skulle vilja att folk bemötte mig med respekt. Ett leende och ett ”Hej!” kostade inte heller på särskilt mycket kraft i morse, så det rekommenderar jag som en början. För det ligger en massa sanning i orden

Som man vill bli bemött, så bemöter man andra.

Kanske nåt för biltjyvar och chefer och andra som dissar/har dissat mig och alla goa människor som har rosat mig så att jag vet inte vart jag ska ta vägen!.. TACK till de senare! 😳