Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 11 november, 2010

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Avund är inte roligt, men ganska vanligt. Fast vad vet du om avund? Kolla dina kunskaper i det här testet!

Mina kunskaper om avund var inte alltför stora. Jag hade bara sex rätt av tio. Men för en gångs skull är jag rätt nöjd med att inte kunna så mycket!

Read Full Post »

Miljön är trivsam, estetisk och välfungerande. Så lyder motiveringen som till att det är Resecentrums utemiljö som får lokalblaskans Stadsmiljöpris i år.

För sjätte gången delas priset ut. Och det som prisas är Centralpassagen, Järnvägsparken och Kungsgatan, det vill säga miljön kring stans Resecentrum. Lokalblaskan har grundat sin motivering på såväl konst som funktion – och så planteringar. Totalt får de tre upphovsmännen 25 000 pix att dela på.


Lustifikt och annorlunda konstverk.

                                                                                                                                                           Själv fick jag en guidad tur av Elias för en dag i maj. Det var riktigt roligt att se hur fint det har blivit. Hela centrumet känns emellertid inte helt färdigställt ännu och jag tror att man kanske ska se över vissa saker så att de till exempel anpassas bättre för personer med funktionshinder. För övrigt tycker jag att vi kan vara stolta över vårt nya Resecentrum. Men när man läser kommentarerna till UNT:s artikel på nätet undrar man om vi är en samling gnällspikar…


Här springer den unge guiden uppför en jättetrappa. Men det ska finnas rulltrappa och hissar också.

Read Full Post »

Så har jag tyvärr lagt Sofi Oksanens bok Utrensning åt sidan och ska strax knuffa in den i en bokhylla. Jag ville inte att den skulle ta slut. Jag ville verkligen inte! Den berättelsen skriven med det språket är snudd på så nära Den Fullkomliga Romanen som man kan tänka sig.


Snudd på Den Fullkomliga Romanen.

                                                                                                                                                         Under andra världskriget ockuperas systrarna Aliides och Ingels land Estland av Sovjet. Själv är Aliide mest förälskad i Ingels man. Den kärleken får henne att begå ett förräderi som följer henne resten av livet. Men trots att hon är förrädare är hon också offer. En dag i början av 1990-talet kommer historien ikapp henne. Aliide hittar en ung kvinna i sin trädgård. Kvinnan visar sig ha rymt från ett traffickingnät. Aliide tar in Zara i sitt hem. Så småningom visar det sig att Zara inte alls är nån främling…

Jag förstår fullt och fast att den här boken har fått fina utmärkelser och att den säkert får flera fina utmärkelser ytterligare! Berättelsen är grym och sorglig och skrivet med ett språk som gör att man inte vill lägga boken ifrån sig. För trots att det bitvis handlar om otäckheter som krig, förräderi, trafficking med mera är språket så poetiskt vackert.

Om du ska läsa EN bok i år, läs Utrensning! Högsta betyg!

Read Full Post »

Tredje dagen och lokalblaskans servrar krånglade lite igår också. Månntro de fått Toffelvirus? Hoppas verkligen inte det…

Här är dagens gästbloggerier i Skrivrummet:

En inneroman

Inkonsekvent språk och retsamma ord

Jag kommer aldrig att!

Läs gärna, men kommentera också, hörru!!!

Read Full Post »

Torsdag, en dag mot slutet av veckan. Och jag är trött! Jag var jättetrött i morse! Ändå blev det inte särskilt sent igår kväll.

Elias och jag satt vid var sin dator vid köksbordet efter middagen igår. Elias tittade på en massa recept och om jag har förtstått saken rätt planerar han bakning i helgen. Undras om hans mamma vet om det..? Anna, för resten, var ju för en gångs skull ute igår kväll utan mig. Träffade sina jobbarkompisar på Katalin. Hon går ut alltför sällan! Men det handlar ju förstås om att man inte direkt prioriterar utgång när man har ebb i kassan. En öl blev det visst för hennes del igår. Och det blir man ju varken uppkäftig eller bakis av.


En bira blir man varken uppkäftig eller bakis av.

                                                                                                                                                          Själv drack jag mjölk till maten som den bääääbis jag är. Barnen drack vatten. Så gör vi hemma hos oss!

Framåt 21-tiden borstade jag gaddarna på Elias och smorde in hans eksem-ben. Sen la vi oss i hans säng och pratade lite om allt möjligt. Gossens ögonlock var tunga, så även mina. Jag låg och njöt av det behagliga skenet från hans lampa över sängen, en blå stjärna. En kvart över tog Anna i ytterdörren och Elias hann säga

Hej och God natt!

till sin mamma innan han slocknade.

Vi hoppade väl i säng runt 22.30-tiden. Läste en stund och jag måste säga att Utrensning, som jag inte haft så mycket tid för, är bitvis rätt jobbig. Inte språkligt utan innehållsmässigt. Man blir starkt berörd!

I natt kom det ingen mer snö, tack och lov, men tyvärr regnade det lite idag på morgonen. Sen kom det några flingor snö för säkerhets skull. Och så frös det lite. Detta gör att det naturligtvis blir… snorhalt på vägarna. I morse glömde vi dessutom Elias överdragsbyxor hemma, så jag fick slänga av Elias och Anna i farten vid skolan och järna hem och hämta brallorna. Det går ju inte att vara utan överdragsbyxor när man är åtta år och vill vara ute och leka på rasterna…


Här vilar Elias i en snöhög förra vintern.

                                                                                                                                                      Hemma nu tills Anna slutar jobba 13.30. Ska ägna lokalblaskan en stund och därpå hoppa in i duschen och låta den massera min ömma nacke. Känner mig rätt yr, så jag ska försöka att sänka min takt idag. Igår var jag till Tokerian tre (3) gånger, så idag stannar jag nog inne. Eller möjligen går jag med sopor. Konstigt att det blir fullt i hinkarna även de veckor jag mest är i Himlen…

Read Full Post »

Jag kämpar på, kan jag meddela! Jag kämpar så in i h-e. Det är roligt att för en stund ha nåt meningsfullt att göra, att känna sig behövd för sina kunskaper. Och det är en stor ära och ynnest att få gästblogga på lokalblaskan. Denna vecka, den 9 – 15 november, måste nog bli höstens bästa vecka när jag gör bokslut vid årsskiftet! Ibland känns det som en stunds REVANSCH för alla belackare och alla som indirekt och direkt har meddelat att jag är värdelös.


En gång bar jag också en svart väska. Jag tillhörde.

                                                                                                                                                            Men det är bara ibland. Sen kommer de där mörka stunderna på och lägger sig som en tung, fuktig filt som luktar hund över axlarna. Känslan av att inte tillhöra längre, att inte få vara en av dem som bär en svart väska.

Jag har som sagt fått alla papper jag behöver och jag har skrivit ut alla blanketter jag ska fylla i. Nästa vecka ska jag ägna mig åt det mindre roliga ”hantverket” att fylla i skiten och skicka in. Den totala förnedringen startar den 1 december, den dan jag blir beroende av samhällets HJÄLP på grund av att jag inte har nåt jobb. Det lite lustiga i kråksången är emellertid att det inte alls är SÄKERT att jag får nån hjälp. Jag ska ANSÖKA om hjälp ungefär en vecka innan. Varje tvåveckorsperiod ska jag sen kryssa i ett kort som visar hur mycket – eller snarare hur lite – jag har jobbat.

Hur ska jag kunna gå vidare när jag inte har fast mark under fötterna? Hur ska det bli när man inte förstår att även arbetslösa behöver toalettpapper och kaffe. För trots att de är så värdelösa att de inte jobbar så behöver de både gå på toa och bli uppiggade av koffein så de orkar ta sig upp ur sängen.

Misstänker starkt att jag inte får några pengar före jul. Det blir därför färre julklappar i år till alla barnen och till den blivande 18-åringen lär vi vuxna ”gå ihop” om present. För ÄVEN om det inte är mina barn så drabbas de. Det suger verkligen! Och Fästmön, som jag skulle vilja ge allt… Jag gråter inuti när jag tänker på det. Ingen får se tårarna utanpå, det tänker jag inte ge belackarna!


Hur ska jag komma vidare om jag inte har fast mark under fötterna?

                                                                                                                                                       Det känns som om jag närmar mig en kant. Jag lär stanna farligt nära och säkert blicka ner. Men det är först när jag står där som jag fattar Beslutet.

Read Full Post »

Older Posts »