Kom det snö eller kom det snö..?

Ja just det. Vem fick så hon teg..? Man ska INTE utmana naturen och dess makter, det är ett som är säkert. Det kom liksom inte lite snö… Vännen i stan, som jag skrev om, slutade sitt jobb vid 17-tiden och var hemma runt 21. För det gick inga bussar och snöröjarna were nowhere to be seen…

I morse hade vi bestämt oss för att skutta upp tidigare än vanligt för att kolla läget. Frida är den som i vanliga fall måste gå upp först – och den som i vanliga fall gillar mest att ligga kvar. Jag trodde hon skulle ta snön som en bra ursäkt att få stanna i goa sängen, men se hon var uppe före mig! Fästmön, som håller oss alla samman och ser till att vi kommer upp, var naturligtvis först på plan.

Slängde i mig lite java efter morgontoaletten. Klädde mig rejält, som den praktiska tant jag är: stor-kängor, tjocktröja, dunjacka, handskar. Och med lilla Snö-Skotte i handen pulsade jag ut till Clark Kent*. Jag ljuger inte när jag skriver att han var TOTALT översnöad. Två decimeter, som sagts, GLÖM DET! Det var baske mig EN HALVMETER på hela bilen. Jag skottade och skottade och skottade, på och runt. Sopade rutor. Anna och Elias kom ut och Anna hjälpte till att skotta bakom bilen. Men, för första gången i världshistorien – körde jag fast. Helt. Jag backade ut från parkeringsplatsen, svängde runt bilen i rätt riktning – och fastnade. Anna skuttade ur och försökte knuffa på, men vi satt fast. Som tur var uppenbarade sig då ett exemplar ur det manliga släktet, ställde vänligt ner sin matlåda och knuffade. Efter några turer och diverse gnäll från Clark (alltså jag FÖRSTÅR honom!) lyckades den vänlige kille och Anna med gemensamma krafter få loss oss och vi kom ut på gatan. DAGENS SUGARSNAPS TILL DIG, MANNEN!

Om jag hade kunnat så skulle jag ha bjudit Den Vänlige Knuffaren på en sugarsnaps!

                                                                                                                                                          Vid Elias skola var det plogat – och snorhalt! Man hade kunnat roa sig idag – om man var elak och sysslolös – med att stå där och glo på alla mammor och pappor och mormödrar som drattade omkull. Snorhalt var ordet, sa Bull.

Motorvägen var som tur var i bra skick och ett fint regn gjorde sitt för att få bort snön. Men det var verkligen halt – hela vägen in till stan. Anna ringde sitt jobb och meddelade att vi var på väg men att hon skulle bli försenad. Jag tror hon blev fem, tio minuter sen bara.

Här hemma brukar det vara uruselt plogat. Personen/personerna som sköter gräsklippning brukar ta en vecka på sig att klippa allt gräs på området. Jag hoppas att det inte tar lika lång tid med snöröjningen, men det var lite så förra vintern. På infarten var det emellertid plogat NÅN GÅNG under tidiga morgonen/sena natten och efter lite manuell skottning fick Clark äntligen komma inomhus!

Tjejerna i lägenheten mitt emot brukar alltid göra så fina snögubbar ute på gården på framsidan så fort det kommer snö. Men i år såg den första gubben lite märklig ut och jag UNDRAR vad de har haft för förlaga…

Snögubbe eller vad?  

                                                                                                                                                               Nu ska jag hälla upp en mugg rykande nyperkolerat java och sätta mig en stund och läsa lokalblaskan. Idag tror jag INTE att det står nåt om mig, så jag kanske vågar ta en tur över till Tokerian senare. Förhoppningsvis har vår lokale snöröjare skottat framför ytterdörren till dess. Där var det nämligen PULSNING som gällde. Å, vad jag är glad att jag gick till skomakaren som lagade stor-kängorna I TID före vintern!

*Clark Kent = min bilpojke