Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 5 november, 2010

Ytterligare en dag går mot sitt slut. Vart tog den vägen? Idag har jag liksom inte hunnit grubbla så mycket på Tiden som rinner ut. Det har varit fullt upp i hjärnan med ord och med det roliga jag har framför mig alldeles nu:

  1. Allhelgona i Stockholm
  2. gästbloggandet den 9 – 15 november

Jag tror att det är alldeles förträffligt att ha saker att se fram emot. Då orkar man under tiden. Man orkar tänka och ta tag i Det Svåra. Man orkar bli arg i stället för ledsen. Jag menar nämligen att ilska är bättre än ledsenhet. När man är ledsen blir man svag och sårbar. När jag är arg blir jag ett lejon. Stark som ett lejon. Min mamma blir en tiger, men jag blir jä***r i mig ett lejon! En lejonKUNG, till och med!..


Jag blir ett lejon!

                                                                                                                                                              Jag har insett också att jag har blivit en samlare. En samlare av upplevelser. Upplevelser av det goda slaget, som jag kan plocka fram och minnas och njuta av när det är mindre goda dagar. I morgon blir det först temys vid lunchtid på hotellet. Spökvandringen börjar inte förrän klockan 18.30 och där emellan kan jag tänka mig att vi myser på hotellrummet, kanske tar en drink. Promenaden bland Gamla stans gastar tar 90 minuter, så därefter blir det lagom med middag, kanske på ”vår” italienare… Dessa upplevelser, som jag ännu inte upplevt, ser jag fram emot. De tränger bort det andra som sticker, hugger och gör ont. I morgon är det bara vi, jag och Anna. Men självklart blir det en rapport med bilder på en blogg nära dig, så småningom…

Read Full Post »

En tur ut till Himlen. Där var det VITT på taken. Och halt…


Vitt på taken i Himlen!

                                                                                                                                                         Vi hämtade en bit ädelost och en halv grön paprika och en soppåse. Sen gick vi igen. På väg nerför trapporna mötte vi en granne till Fästmön, iförd kalasbyxor. Fast det var långkalsonger, hävdade Anna. Skitsamma, det såg inte klokt ut på en vuxen man.

På väg ut genom porten kom Virrp-Anna på en sak. Hon hade glömt det vi åkt till Himlen för – att hämta en varmare jacka. Så arga vi hade blivit om hon inte hade kommit på det förrän vi hade varit tillbaka i stan. Att åka till Himlen bara för att hämta ost och paprika hade inte känts riktigt… bra…

Read Full Post »

Plötsligt befinner jag mig ensam hemma… Fästmön är skjutsad till Stormarknaden för diverse ärenden. Och jag bara skriver och skriver och skriver. Och blir avbruten och blir avbruten och blir avbruten…

Nyss ringde mamma. Det visar sig inte alls säkert att hon får nån riksfärdtjänst med taxi till mig i jul. Det kan bli så att hon får ledsagare på stationerna som hjälper henne upp och ner för tågen (det är liksom flera byten hit). Det lär inte funka. Det lär inte funka alls. En gång åkte jag ner och HÄMTADE mamma och skjutsade hem henne sen efter helgerna i min bil. Det känns inte riktigt… ekonomiskt eller miljövänligt. Från den 1 december är jag livegen, så jag kanske inte kan åka alls… Livet i ett nötskal för oss som inte ligger på samhällets topp…

Fast nu vet ju både mamma och jag att handläggaren som sköter om dessa ärenden är väldigt speciell. Han skämtar, till exempel, på ett sätt som… är tämligen plumpt. När mamma ringde den här gången hade han sagt att

men det blir väl trevligt om du och din dotter får fira jul ensamma på var sitt håll?!

Är det roligt, det? Är det nåt man säger till en gammal och sjuk och handikappad kvinna som ringer och ber om hjälp?


Svart bak till handläggaren som har konstig humor.

                                                                                                                                                         Jag svär så det ryker ur käften på mig. Jag känner hur det kliar i pannan när hornen växer ut 😈 Och så skriver jag om idiotiska byråkrater i Metropolen Byhålan i stället för… att skriva annat… För nu kom jag av mig helt.

En solig och kall dag idag. Vi borde vara ute och promenera och fota. Men det är lite för många måsten idag och promenera ska vi göra i morgon. Vi måste åka en tur ut till Himlen och hämta en varmare jacka till Anna. Det måste vi. Men just nu är jag ensam. Sitter och skriver…

Read Full Post »

Fredag. Igår eftermiddag åkte jag ut tidigare än planerat till Himlen, för det bestämdes att det skulle bli pizza till middag där. Och DET kunde jag ju inte missa… (Fast först gjorde jag världens miss när jag ringde fru Hatt – och förväxlade henne med hennes son. Jag småskrattar åt det och skäms fortfarande…)


Jag älskar pizza, men det är ju inte så bra mat för figuren…

                                                                                                                                                           Efter maten skjutsade jag Linn till tåget och Elias till sin pappa. Anna tog jag med hem till mig. Vi kollade på två avsnitt av Brottet som jag hade spelat in. Det är sååå spännande nu och man börjar gissa vem som är mördaren och varför. Men ändå. Att tro är att icke veta…

I morgon drar vi till Stockholm för ett lite förtida firande av vår tvååriga förlovningsdag. Eftersom vistelsen där inbegriper en kvällspromenad bland spöken har vi blivit anmodade att klä oss varmt. Men EFTER promenaden vill man ju gå och äta gott och flott. Diskussionen som pågår gäller därför

varmt, men trist vardagsklätt eller snygg tröja, men inte så varm???

Vi tänkte nämligen bara ta var sin liten ryggsäck. Det BORDE räcka för en natt på hotell, eller hur? Anna glömde sin varma jacka hemma i Himlen, så vi lär ta en tur ditut idag igen.

Annars ägnar vi nog dagen mest åt att läsa, skriva – och packa, då…

Read Full Post »

I morse när jag vaknade vid 6-tiden och inte kunde somna om kom jag att tänka på min mormor. Egentligen är det väl rätt naturligt att vi i dessa Allhelgonatider minns våra nära och kära lite extra. Men ändå. Det var ett tag sen jag tänkte på mormor.

Mormor var bara tio år äldre än jag när hon gick bort. Hon hade alltid haft ett dåligt hjärta – trots att det var väldigt gott – och mot slutet av hennes liv blev diabetesen mycket svår också. Hon började se väldigt illa.

Jag var inte så gammal när mormor gick bort, nio år, så mina minnen är ganska svaga. Men jag har några bilder och situationer som jag plockar fram då och då. Mormor, som stod i köket och lagade mat i sitt prickiga förkläde. Eller mormor, som bredde alltför mycket smör på mackorna till mig och la tjocka skivor kokt medwurst ovantpå. Och mormor, vars nitroglycerintabletter jag ålade på golvet för att hitta. Mormor och jag på promenad, i kakaffären, i saluhallen…

Mormor och morfar var ett strävsamt par. Eftersom mormor var sjuklig hade morfar tre jobb/uppdrag för att klara tillvaron: han var snickare, han var fastighetsskötare och han var förbundsordförande i ett av landets nykterhetsförbund. (Det är inte utan att jag skäms idag, jag som inte har ett enda jobb…) Trots detta hade mormor och morfar alltid tid för sitt barnbarn, den ganska intensiva lilla Tofflan, som då och då kom på besök.

Det sägs att mormor var en rolig en – och det kan jag mycket väl tänka mig! Som den gången hon i vuxen ålder blev åthutad av sin lillasyster när de båda samt deras små döttrar skulle bort på kaffekalas bevisar detta. Lillasyster Margit sa då till storasyster Svea, min mormor:

Och så mycket du vet det, Svea, så sköter du dig nu!

Jag kan ju bara föreställa mig att mormor var en spelevinka, men för mig var hon ju liksom ”bara” mormor.

Hon hade så roliga uttryck. Hon sa till exemel att djävulen satt under bordet när morfar lärde mig som femåring att spela poker. Och så sa hon ”kaffi” och ”henni” i stället för ”kaffe” och ”henne”, för mormor var småländska. Hon växte upp utanför Vimmerby på sina föräldrars gård tillsammans med två bröder och en syster, tror jag. Och en av grannarna var Astrid Lindgren. Om henne pratade mormor nästan aldrig, men jag fick ofta Astrids böcker i julklapp eller födelsedagspresent. Vid nåt tillfälle dristade sig mormor till att säga:

Ja, hon var ju lite egensinnig, den där Astrid…

Mormor hade alltid en mjuk och varm famn och jag var alltid välkommen att sitta i hennes knä. Annars var jag som liten inte mycket för tanter. Jag tyckte att tanter var så otroligt… tramsiga. Men mormor var inte tramsig som jag minns, bara väldigt, väldigt snäll.

Den här bilden fann jag i ett fotoalbum som min pappa gav mig i 30-årspresent. Visst är den underbar?!


Mormor och jag.

Read Full Post »