Empatifritt och sympatifullt

Kan det vara så att man måste ha gått en kurs i att bli totalt empatifri när man jobbar som rådgivare/upplysare på a-kassan hos mitt fack? Fan tro’t! På förmiddagen idag pratade jag med en kvinna som var i total avsaknad av känslor. Men det måste man säkerligen vara om man jobbar på ett ställe dit folk ringer och är mest oroliga, ledsna eller arga.

Till a-kassan ringer nog folk som är mest oroliga, ledsna eller arga.

                                                                                                                                                        Jag var nog orolig. Det tar emot att stå med mössan i handen. Men jag gjorde det. Jag ringde. Och nu har jag fått veta vilka sjuhundrafyrtioelva blanketter jag ska fylla i och skicka in för att ansöka om a-kassa. Jag har också fått veta att jag måste ordna arbetsgivarintyg. Min förra arbetsgivare har jag fått tag i och intyg kommer i morgon eller på måndag. Min nuvarande arbetsgivare, som jag gör ett fåtal uppdrag åt, har jag mejlat men inte fått nåt svar ifrån än. Jag har pratat med en före detta kollega och jag har pratat med mitt före detta lönekontor.

Sen blev jag slut. Det är så många känslor av obehag som kommer tillbaka. Jag noterar en arbetsplats som precis som tidigare är gäng-styrd. Inte hade jag nåt med det att göra! Jag stod emot grupptrycket rätt bra. Det var väl därför jag offrades..? Äh, jag vet inte varför jag just kastade ur mig ett frågetecken – jag får ju aldrig några svar.

Några svar får jag aldrig.

                                                                                                                                                            Jag känner mig modig. Jag har ringt samtal jag har bävat för och tagit reda på fakta och information. Inte vet jag om jag fick veta allt jag ville veta, men… Jag FICK veta att jag måste vänta med att skicka in blanketter ett tag till. Och så fick jag veta att blanketterna innebär att jag ANSÖKER om a-kassa. Det är alltså inte säkert att jag får nån. Bara det…

Medan jag slevade i mig fil och müsli pratade jag med Fästmön i telefonen. Fast det var lite svårt för hennes telefon höll på att ladda ur. Men jag fick i alla fall lite sympati från henne. Plus att jag fick veta att hennes läckande badrumsrör inte gick att fixa med ordinarie fastighetsskötare utan att rörmokare är tillkallade. Ibland finns det fördelar med att bo i hyreslägenhet… Dessutom fick hon nu veta hur man får upp kupjävlarna kuporna på de två taklamporna i köket vars glödlampor har varit trasiga i ett år. Så nu varde det ljus där igen. Men nåt SPÅR att peta i var det visst inte, snarare en knapp centimeterlång SKÅRA. Vi var inte så dumma, trots allt, utan hade fått fel information…

Solen skiner fortfarande och jag ska nog traska över till Tokerian för att se om de har nåt som jag kan fixa till mig själv till middag. Har sett ett riktigt surkart dra förbi utanför mitt fönster, det var en FRÖJD att se det slita och släpa lite.