En omtumlande dag går mot sitt slut. Jag har gjort bra saker idag, jag känner mig stärkt och gladare, betydligt gladare än jag var när jag skrev dagens första inlägg. Ändå är läget samma som i morse – men snart handlar det om 27 dar kvar till den totala förnedringen. Det är inte kul att tänka på detta. Det är INTE kul alls.
Framåt kvällen kom jag på att jag inte köpt onsdagens obligatoriska kvällsblaska med vidhängande TV-edition. Stegade därför över till Tokerian i rondellen. Inget roligt hände där mer än att en gubbe gick fram till scannerpistolerna och tänkte ta ut pengarna – bankomaten är belägen till HÖGER om pistolerna. (Jag fnissade för mig själv.) Jag behövde aldrig gå in utan kunde handla i kiosken utanför. Kiosken, eller förbutiken, som den kallas, har nyligen infört nummerlappar. Det fungerar… sisådär. En del folk tar lappar, andra bara köar som vanligt. Vi svenskar kan verkligen inte köa! Vi skulle behöva gå kurs i England. DÄR kan man köa! Kolla bara vid busshållplatserna!
Så här köar engelsmän.
Framåt kvällningen ringde Anna. Det kändes som om vi inte fick prata så mycket idag på dan när vi lunchade. Som vanligt höll jag låda med Jerry, Elias pratade mellan tuggorna och Anna fick som vanligt inte en syl i vädret men småskrattade då och då. En typisk ”familjelunch”, alltså.
Satt också och skrev ner utkast på åtta (8) gästbloggsinlägg – vad ger du mig för det?! Inledningsinlägget är klart och schemalagt för publicering tisdagen den 9 november klockan 06.03. Länk kommer när inlägget är publicerat!
I kväll hade jag beslutat mig för att glo på Efterlyst, men alltså jag tappade lusten för flera år sen när Brynolf Wendt försvann. Inte blev det roligare för att Leif GW Persson dök upp i programmet och kliade sig i huvet och pratade nasalt. Och inte har det blivit roligare för att Leffe nu är ersatt med Tommy Lindström med sin… intressanta frisyr à la överkammad flint, misstänker jag. Jag hade precis svalt en tugga Marabou Polka – det knastrar så härligt mellan tänderna och bitarna i chokladen ser ut som… tänder – när telefonen ringde. Det var mamma som ville veta lite mer om läkarbesöket och provtagningarna, jag hann ju bara ringa henne en snabbis mellan doktorn och lunchen.
Gotti, gotti!
När samtalet avslutades var det plötsligt reklam IGEN och då började jag läsa Utrensning. Jag måste säga att Sofi Oksanen lyckas! Hon lyckas skriva ordet ”toffel” i lite olika former fyra (4) gånger på de första 13 sidorna. Bara det…
Gå till Toffelprofilen
ja föräldrar ringer aldrig när man är Oupptagen
kram
Går ju inte att äta knastrig Polka när man pratar i telefonen; mamma är en fena på att ringa när jag är ”upptagen” 😉
Kramen!
Robin Hood frisyr kallas det (Tommy Lindströms)
Man tar från de rika och ger till de mindre välbeställda områdena på skalpen. 😉
Ha ha haaaa, det uttrycket hade jag aldrig hört tidigare! 😆
Språket i Oksanens bok är ett av de mest fantastiska jag läst, det var nästan en religiös upplevelse att få ta del av ett så rikt språk och en ”hemskt” bra historia. En del av äran måste givetvis gå till den som översatt texten till svenska, översättare glöms alltför ofta bort. Jag gratulerar dig som har kvar den att läsa.
Absolut måste en del av äran gå till övesättaren! Vilket fantastiskt jobb av båda! Jag hade lite svårt att sova i natt så det blev några sidor Utrensning i stället. Så bra!