Livet en onsdagskväll

En omtumlande dag går mot sitt slut. Jag har gjort bra saker idag, jag känner mig stärkt och gladare, betydligt gladare än jag var när jag skrev dagens första inlägg. Ändå är läget samma som i morse – men snart handlar det om 27 dar kvar till den totala förnedringen. Det är inte kul att tänka på detta. Det är INTE kul alls.

Framåt kvällen kom jag på att jag inte köpt onsdagens obligatoriska kvällsblaska med vidhängande TV-edition. Stegade därför över till Tokerian i rondellen. Inget roligt hände där mer än att en gubbe gick fram till scannerpistolerna och tänkte ta ut pengarna – bankomaten är belägen till HÖGER om pistolerna. (Jag fnissade för mig själv.) Jag behövde aldrig gå in utan kunde handla i kiosken utanför. Kiosken, eller förbutiken, som den kallas, har nyligen infört nummerlappar. Det fungerar… sisådär. En del folk tar lappar, andra bara köar som vanligt. Vi svenskar kan verkligen inte köa! Vi skulle behöva gå kurs i England. DÄR kan man köa! Kolla bara vid busshållplatserna!

Så här köar engelsmän.

                                                                                                                                                      Framåt kvällningen ringde Anna. Det kändes som om vi inte fick prata så mycket idag på dan när vi lunchade. Som vanligt höll jag låda med Jerry, Elias pratade mellan tuggorna och Anna fick som vanligt inte en syl i vädret men småskrattade då och då. En typisk ”familjelunch”, alltså.

Satt också och skrev ner utkast på åtta (8) gästbloggsinlägg – vad ger du mig för det?! Inledningsinlägget är klart och schemalagt för publicering tisdagen den 9 november klockan 06.03. Länk kommer när inlägget är publicerat!

I kväll hade jag beslutat mig för att glo på Efterlyst, men alltså jag tappade lusten för flera år sen när Brynolf Wendt försvann. Inte blev det roligare för att Leif GW Persson dök upp i programmet och kliade sig i huvet och pratade nasalt. Och inte har det blivit roligare för att Leffe nu är ersatt med Tommy Lindström med sin… intressanta frisyr à la överkammad flint, misstänker jag. Jag hade precis svalt en tugga Marabou Polka – det knastrar så härligt mellan tänderna och bitarna i chokladen ser ut som… tänder – när telefonen ringde. Det var mamma som ville veta lite mer om läkarbesöket och provtagningarna, jag hann ju bara ringa henne en snabbis mellan doktorn och lunchen.

Gotti, gotti!

                                                                                                                                                       När samtalet avslutades var det plötsligt reklam IGEN och då började jag läsa Utrensning. Jag måste säga att Sofi Oksanen lyckas! Hon lyckas skriva ordet ”toffel” i lite olika former fyra (4) gånger på de första 13 sidorna. Bara det…

Read Full Post »

Dagens citat den 3 november 2010

Jag spelar in Brottet som går ikväll på TV. Anledningen är att jag och Fästmön inte har hunnit se FÖRRA veckans avsnitt. Så jag tänkte glo lite på Efterlyst. Därav detta citat, som jag själv uttalade högt, alldeles nyss, i min ensamhet:

Efterlyst blev aldrig detsamma utan Brynolf Wendt…

Read Full Post »

Stucken, lunchad och klurande…

Så där ja! Nu är jag som en nåldyna igen. Stucken två gånger idag och tömd på jag vet inte hur många rör blod. Men jag ska säga att jag var riktigt, riktigt tuff vid senaste provtagningen. Jag PEP inte ens. Jag led. Men PEP INTE. Hon stack så bra, den biomedicinska analytikern, eller lab.assen, som man så ”förr i tia”. Hon har stuckit mig en gång tidigare. Då kom det så mycket blod att jag höll på att svimma på den efterföljande lunchen. Jag blir nämligen rätt och lätt svimfärdig av blod. Men idag hade jag nogsamt grundat med en lunch på China Garden – notera den skitsnygga och uttömmande hemsidan KAN INGEN FÖRBARMA SIG??? – tillsammans med Anna, Elias och Jerry. Och nu sitter jag och klurar på vad jag ska skriva…

Penna och blod – en lämplig kombo???

                                                                                                                                                                 … när jag då ska gästblogga i nästa vecka på en lokalblaska nära dig. (Oroa dig inte, det kommer en direktlänk dit från den här bloggen.) Dessutom bestämdes det alldeles nyssens att jag ska bli fotograferad om måndag. DET är inte kul, men jag inser ju det nödvändiga. De foton på mig själv som finns att knycka här på bloggen är ju inte direkt… normala…

Jag har fått vissa riktlinjer och ämnen att hålla mig till, men du som läser min blogg vet ju att jag har en tendens att flyta ut… Mininmum tre inlägg på en vecka – tror du att jag klarar det??? (Vännen Jerry frågade vid lunchen om de inte hade nåt TAK för antalet inlägg… Undras om han tycker att jag är… pladdrig..?)

Var ju tvungen också att fråga hur elak jag får vara och fick lite riktmärken även där. Jag får till exempel gärna vara elak mot redaktörerna och mig själv. Höll på att säga nåt riktigt bitskt om den bloggmanual jag fick mig tillsänd via mejl och som då innehöll ett (1) korr.fel. Fast jag bet mig i tungan – HÅRT – när den uppringande redaktören i min mobil väste fram (ja, det var inget fel på redaktörens röst, det är min mobil som är gammal och alla låter som om de har rökt 40 ciggar alldeles nyss, de VÄSER ) att jag minsann hade skrivit en siffra fel i mitt hemtelefonnummer. Jag! Skrivit fel?! Det var det värsta! Men det var sant… Även en Toffla kan fela… Skämt åsido, jag är en jäkel på att hitta korr.fel i andras texter, men i mina egna hittar jag aldrig några fel. Så du kan ju alltid roa dig med att i nästa vecka leta fel i det jag skriver, på EN ANNAN BLOGG nära dig! Men jag ska naturligtvis blogga även här. Du hittar mig alltid.

Read Full Post »

När djävulen håller ljuset

Karin Fossum skriver läskiga böcker. Verkligen. Och ofta med en psykologisk ”twist” – även om de är deckare. När djävulen håller ljuset är inget undantag – den är både deckare och psykologisk. Rejält!

En yttepyttebild på en läskig bok!

                                                                                                                                                        Titeln kommer av ett talesätt som den något förvirrade Irma Funder tolkar som att människor blir onda när djävulen håller ljuset. Två tonårskillar, lite allmänt bus, rånar kvinnor i brist på annan sysselsättning. Men när de ska råna Irma Funder går nånting snett. En av killarna försvinner. Kommissarie Konrad Sejer jobbar på fallet och får förvirrade budskap och kryptiska antydningar.

Det här är en mycket typisk Karin Fossum-bok. Den är läskig. Riktigt läskig. Och en deckare. Här får läsaren möta onda människor. Eller människor som blir onda, för att… Djävulen håller ljuset? Tja, jag vet inte. Påverkan av miljö och kanske lite arv, skulle jag väl säga.

Högt betyg!

Read Full Post »

Det kom ett mejl…

Tack, tack, TACK kära avsändare av mejlet jag fick med bland annat detta innehåll (svar finns på vändande mejl):

Tofflan – du är en stjärna på Uppsalas blogghimmel och nu undrar jag och X om du vill vara gästbloggare i Y under en vecka? Du kanske har följt Y lite, och vet att där handlar det om skrivandet, läsandet och språket, och det vore jättekul om du ville blogga om hur det är att blogga, om vad du läser och varför och så vidare.

Å vad jag blir glad och stolt! (Och jag bryr mig inte om att jag inte får betalt, äran att få gästblogga är tillräcklig!)

To be continued…

Read Full Post »

Onsdagsgöra

Skuttade som sagt upp rätt tidigt idag. Tanken var att sova till klockan åtta, men det gick inte. Idag har jag en tid hos doktor Anders klockan 10.10 (lustig tid, men…) för att prata om min yrsel, som har kommit tillbaka, och om mina värden och lite provsvar. Jag mår ganska bra just nu. I helgen var det yrsligt värre, men det är faktiskt bättre nu. Samtidigt vill jag diskutera detta med min doktor eftersom jag ännu inte fått nån förklaring på varför mina värden är så konstiga som de är. Normalvärdet för ett av proven jag tog var 10 – 130. Jag hade 23 – för ungefär en månad sen. Då mår man inte så där jättebra. Och nu känner jag mig klenare igen. Men vad beror det på?

Jag vill få svar.

                                                                                                                                                             För övrigt känner jag mig frisk och pigg och jag orkade betydligt mer än sist när jag var hos mamma – med allt vad det innebär… Ibland handlar det om rent praktisk hjälp mamma behöver, som att bära saker. Men ibland handlar det om att lilla mamma börjar bli gammal och lite, lite snurrig och inte hittar saker. Det är nog värre.

Bära saker får man ofta göra hos mamma.

                                                                                                                                                                Igår stod det väl inte på förrän regnet kom och piskade mina nyputsade fönster. Det regnade liksom inte måttligt heller. Det fullkomligt öste ner. Det var faktiskt lite läskigt att köra bil igår kväll, för vattenplaningens skull…

Nu blir det en stund med lokalblaskan och lite mer java i muggen innan jag fräschar till mig inför läkarbesöket. Kanske, kanske ska jag träffa Anna och Elias senare idag – eller i morgon – för att att Kina-lunch.

Har också börjat fundera över vad jag ska ha med mig i klädväg till Stockholm i helgen. Eftersom vi ska gå spökvandring på kvällen har vi blivit anmodade att ta med oss varma kläder. Frågan är bara HUR varma… Igår morse var det liksom två minusgrader, idag, vid samma tid, är det nästa åtta plusgrader… Tål att tänka på…

Read Full Post »

28 dar kvar (till den totala förnedringen)

Det gick inte att sova i morse. Trots att jag kände mig tämligen mörbultad efter gårdagens övningar och var rejält fysiskt trött, blev sömnen kort. Men säkert tillräcklig. Tyvärr satte ältandet igång i morse och min enda lösning blev att stiga upp ur sängen, fixa java och slänga på datorn för att skriva av mig på den här gnällbloggen.

Idag är det 28 dar kvar tills den totala förnedringen drabbar mig. Till dess att jag måste gå till Arbetsförnedringen igen och stå med mössan i handen och be om hjälp – som jag inte får. Det första halvåret jag var arbetssökande struntade de i mig totalt. Jag hade ju min försörjning och eftersom jag varken var funktionshindrad eller ungdom så var jag väl inte särskilt intressant att hjälpa.(Jag ska förklara det där med funktionshindrad strax.) Min första handläggare träffade jag aldrig. Jag blev ombedd att rapportera till henne var åttonde vecka. Via e-post.

Men när jag fick en ny handläggare ville JAG ha kontakt och efter några vändor konversation via e-post även med DENNA handläggare fick jag så en tid – efter hennes sommarsemester. Vi träffades några gånger och jag fick också träffa en psykolog där tre gånger eftersom jag var mitt uppe i en kris på grund av det som inträffat. Varje gång jag gick från både psykologen och handläggaren grinade jag. I en vecka. Jag fick höra såna idiotiska saker att jag trodde mina öron skulle trilla av och mina ögon ramla ut med alla tårar. Till exempel: Jag hade ont i en axel. Då tyckte en av dem – minns inte om det var psykologen eller handläggaren – att jag skulle be min läkare skriva ett INTYG att jag hade ett funktionshinder. DÅ skulle de lättare kunna hjälpa mig till ett jobb…

Vid ett annat tillfälle frågade jag min handläggare om de förmedlar några jobb eftersom det korrekta namnet är Arbetsförmedlingen. På detta svarade hon nekande, det är inte så de jobbar, sa hon. Ett ärligt svar, men…

Men droppen var nog när min handläggare skulle ha flera veckor på sig att leta fram ett test. Jag bad nämligen om hjälp att titta på mina erfarenehter utöver dem som jag valt ut till mitt CV för att se om jag kunde bredda mina jobbsökningar. Så småningom fick jag ett test som jag skulle göra hemma. Därefter skulle jag gå igenom testet med en annan person på Förnedringen. Testet skulle ta rätt lång tid att göra. HA! Det tog mig högst fem minuter. Och redan efter fråga två slog jag bakut: allting handlade om mina intressen och vad jag skulle kunna kunna tänka mig att skaffa mig för utbildning. Testet var nämligen utformat till att gälla för en 20-åring. Inte för en tant som då nästan var 48… Vid genomgången av testet fick jag åter igen försvara mig varför jag inte vill starta eget. Och så fick jag höra om DEN handläggarens framgångsrika barn i USA. VARFÖR ÄLSKAR HANDLÄGGARE OCH COACHER ATT PRATA OM SINA FRAMGÅNGSRIKA BARN?

Efter detta hade jag åter en tid hos min ordinarie handläggare. Denna tid fick jag avboka eftersom jag blev sjuk. Magsjuk. Då KAN man inte gå ut, allra minst till Arbetsförnedringen. Jag ringde och lämnade ett meddelande på min handläggares telefonsvarare och jag tror också att jag mejlade. Fick senare mejlsvar där det stod att jag skulle höra av mig när jag blev frisk. Det gjorde jag. Jag mejlade och bad att få slippa komma om det nu inte var så att jag måste. Skälet jag angav var att jag inte ville gråta i en vecka efter varje möte. Det var helt OK, svarade hon och avslutade sitt svarsmejl med att jag ju kunde höra av mig om jag behövde hjälp igen.

Och nu är jag snart framme vid den dan när jag MÅSTE kontakta Förnedringen igen. Jag behöver hjälp, men ärligt talat tror jag inte att jag får nån. Men jag gissar att jag måste gå dit om jag ska få nån a-kassa.

Idag har jag valt att skriva ett öppet inlägg om det här. Jag har tidigare skrivit mest låsta inlägg – av olika skäl. Bland annat har jag blivit rådd att lösenskydda dessa inlägg ifall presumtiva arbetsgivare läser min blogg. Det har inte hänt ett skit. Jag är lika arbetssökande som tidigare. Så nu skriver jag öppet.

Jag behöver ett arbete den 1 december. Jag vill inte gå till Arbetsförnedringen och göra förnedrande tester och gråta i en vecka. Jag vill arbeta. Jag har en lång och gedigen erfarenhet som informatör och redaktör. Jag har inga småbarn. Jag vill inget hellre än att arbeta. Mitt CV finns i huvudet på denna blogg.

Varje dag från och med nu ska jag räkna ner dagarna till förnedringens datum. Jag hoppas att alla DLF:ar i hela världen känner sig mycket nöjda nu med det de har åstadkommit. (Och jag orkar inte förklara vad DLF står för, den som vet det vet därför att h*n är smart – eller skyldig.)

Read Full Post »