I morse var en sån där morgon när jag låg och grubblade. Fram och tillbaka, upp och ner, runt och runt. Jag kommer liksom ingenstans med mitt resonemang, det går verkligen i cirklar. Precis som mitt liv just nu. Cirkelliv. Och tiden drar iväg och snart närmar sig dagen när jag blir livegen. Det känns som om jag inte kan göra nåt åt det. Men NÅT borde jag väl kunna göra???
Skickar iväg ansökningar på jobb som jag borde kunna få med tanke på mina erfarenheter etc, men jag får på sin höjd en bekräftelse att mejlet kommit fram. Sen händer ingenting. Klart jag undrar vad som är fel på mig. Jag undrar till exempel om alla arbetsgivare åldersdiskriminerar? Är det min ålder som ligger mig i fatet? Men jissses, jag borde ju vara eftertraktad! Inga småbarn här, inte, bara det…
Förutom att min f d coach och min f d handläggare – jag har ju varken coach eller handläggare numera – har tittat på mitt CV och några av mina ansökningar låter jag ibland vänner och bekanta titta på. Men ingen hittar nånsin några ”fel” eller nåt att anmärka på. Så vad är problemet?
För varje dag som går sjunker jag i värde, det blev jag grymt påmind om efter sista intervjun när mitt hopp var starkt. Detta är ett konstaterande. Ingen självömkan. Jag konstaterar. Kan du inte förstå det så borde du ha slutat läsa för länge sen.
Jag vill inte ha glada tillrop om att jag ska se ljusare på tillvaron, att jag inte ska vara så negativ. Ibland behöver jag vara negativ och genom att skriva av mig det negativa hör på bloggen belastar jag inte familjen. Jag har aldrig tvingat nån att läsa.
————————
Idag ska jag åka och storhandla med mamma så hon klarar sig ett tag. När man i vanliga fall åker och handlar med färdtjänst är det inte särskilt smidigt att storhandla. Jag tror inte att jag behöver förklara det närmare. Mamma är tacksam över att hon har färdtjänst, men tjänsten i sig är inte särskilt anpassd efter de beviljade resenärernas behov…
Framåt eftermiddagen/kvällen ska vi se upp till graven med ljus och lykta. Jag åker ju hem i morgon, så det här blir det närmaste jag kommer Allhelgona. För färdtjänst till kyrkogården funkar inte heller. Då lämpas man av och sen ska mamma traska ner för flera slänter, på halt gräs eller snö, då, om det är sån säsong. Trappor finns, men det funkar ju inte om man har rollator. Sen ska hon upp igen på tillbakavägen. Och vänta i en halvtimma, typ, på färdtjänst. Hur kul är det på en kyrkogård, ensam? Nej, så nu gör vi så här att vi tänder vår Allhelgonalykta nu. Frid!..
Vi tänder vår lykta i eftermiddag/kväll.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Jag tycker att du har en viktig poäng här. Jag blir ganska trött på människor som börjar tala om självömkan eller offerkofta så fort någon konstaterar att hen är ledsen eller tycker synd om sig själv. Det ÄR synd om en massa människor, det är många som har det födj*’*ligt rent ut sagt av olika skäl men Gud nåde den som yppar ett ljud om något sånt idag. Vi ska vara på topp hela tiden, helst både fysiskt och psykiskt och är vi inte det ska vi hålla tyst om det. Fortsätt du att använda bloggen som ventil, jag tycker att det är skönt att veta att jag inte är ensam om att ha de där känslorna, lite egotrippat sådär. 😦
Hoppas att ni får en fin stund på kyrkogården.
Genom att blogga om det släpper jag förhoppningsvis ut skiten och slipper dessutom belasta familjen. Jag tycker inte synd om mig, jag har bara svårt att se hur jag har kunnat hamna i den här situationen, men jag har säkert nån skuld i det. Skit samma. Jag sjunker i värde, jag behöver försörja mig, behöver kunna betala räkningar, hyra, leva. Det är min verklighet. Jag behöver ett jobb, kort och gott.
Jag fattar att du fattar och det är skönt!!!!!
Jag blir galen på att man alltid ska vara så jävla klämkäck , glad och fan. Nästa person som säger till mig att tänka positivt och gripa dagen river jag fan öronen av.
Ständigt positiva människor är outhärdliga .Typ-Oj, nu fick jag visst parkeringsböter men solen skiner och nu vet jag hur det känns att få böter. Jag vill banka ner dem i marken .
Du har all rätt att vara ledsen och missmodig !
Kram !
TACK! Du fattar också!!!
Kram!