Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 21 oktober, 2010

Idag talade jag en stund med en vän om vänskap. Detta att man faktiskt ibland kan vara färdig med en vänskap. Att den tar slut. För det händer. Precis som en kärlek kan ta slut kan en vänskap ta slut. Om den inte odlas och vårdas – från båda håll.

Jag har släckt många vänskaper i mitt liv. Ofta för att jag har känt mig sviken, men minst lika ofta därför att de bara avtar, faller sönder, dör, helt enkelt. Och finns det ingen lust eller ork till vårdande från båda håll är det ju liksom ingen idé att hänga kvar.

Via cyberspace och framför allt bloggen har jag fått många nya vänner. Även bland dessa finns det såna som har kommit in en stund i mitt liv och sen passerat ut. Men det finns också vänner som jag har tagit till mitt hjärta, som jag önskar att jag kunde finnas till lite BÄTTRE för. Det gäller emellertid att se att man inte alltid räcker till, att det finns avstånd som är för långa eller liknande. Man gör så gott man kan. Man hörs av. Man ringer, mejlar, messar, kommenterar. Och att veta att nån bryr sig om just mig, hur jag mår och hur jag har det, känns skönt inuti.

Igår kväll klampade jag in hos en vän som hade sorg. Jag visste ingenting om det, men L, som kom med kläder till mig när jag låg på sjukhus, hade mist en familjemedlem. Och så plingade jag på dårå, bara för att be om lite hembevakning under de dagar jag är hos mamma. Jag tror inte att hon grät för att jag klampade in, utan det bara brast. Sen att jag stannade kvar och lyssnade släppte fram fler tårar. Tårar ska ju vara renande, men f*n så ont det gör att gråta ibland.


Tårar ska rena, men f*n vad de gör ont ibland!

                                                                                                                                                               Nu kunde vi konstatera att vissa dar bara är så här. Och jag berättade att jag fortfarande saknar min pappa trots att det har gått fyra år. Det vi emellertid kunde konstatera var att både min pappa och L:s familjemedlem slapp bli grönsaker på grund av att de blev sjuka. En klen tröst, kanske, men ändå. Det gör ju ont när de rycks bort så där hastigt, fast samtidigt är det nog vad man önskar sig själv – en snabb död, så man slipper plågas. Och nu när L fällde sina tårar och jag inte vände mig om och gick, har vår vänskap förstärkts. För riktiga vänner drar inte när det är svårt. De stannar kvar. De finns där för att de bryr sig.

Read Full Post »

Ett år på mentalsjukhus. Detta är tid och plats för Karin Fossums bok De galnas hus, en bok som inte var helt enkel för mig att ta mig igenom.


En roman om ett år på mentalsjukhus.

                                                                                                                                                           Den 24-åriga tjejen Hajna hamnar på Vardens mentalsjukhus, en låst avdelning, efter att hon har kastat sig genom ett skyltfönster. Det enda hon vill är att dö. Hon slutar äta – tills detta upptäcks. Hajna är en betraktare och det är genom hennes ögon vi får följa de olika karaktärerna på avdelningen – såväl patienter som personal. Ett år blir Hajna kvar på sjukhuset. Sjukhuset, som är en isolerad plats, ett ställe dit världen utanför inte når. En tillflykt medan Hajna väntar på döden.

Det har varit otroligt svårt för mig att ta mig igenom den här boken. Jag tror att man kanske ska undvika att läsa den när man bär på en sorg. Samtidigt är jag sån att jag gärna vill möta mina demoner. Dessutom ger jag ogärna upp. Att ge upp att läsa den här boken var otänkbart.

Många tankar passerar genom huvudet under läsningen. Genom Hajnas betraktelser noterar läsaren att det inte är så stor skillnad mellan patienter och personal – alla är de människor. Och döden, döden finns överallt.

Det här är ingen särskilt tjock bok, den är på 326 sidor i inbunden utgåva. Men den är tung. Tänk på det innan du tar den för att läsa. Jag tog den på Återbruket – och betalade tio kronor för den. Det var en väl använd guldpeng!

Karin Fossum har skrivit dikter och noveller, men är säkert mest känd för sina deckare med polisen Konrad Sejer i huvudrollen. Några psykologiska romaner har hon också skrivit – som denna. Hennes deckare är också snarare psykologiska thrillrar.

Högt betyg!

Read Full Post »

Många kalla kårar har gått genom den här gamla ”kröppa” idag… Vi åkte iväg på eftermiddagen och införskaffade vinterjacka till Elias samt middag till oss och Johan. Åkte sen ut i strålande sol till Himlen i Förorten. Där var det inte alls nån bomb som slagit ner, men Anna gick ett varv med dammsugaren ändå. Själv lekte jag kvinnan i vårt förhållande (man MÅSTE ju har roller liksom… NOT!) och lagade mat. Det vill säga värmde potatisgratäng och micrade grillad kyckling.

Efter middagen åkte vi så småningom över till Jerry för att prova jacka på Liten Pojke. (Den passade, för övrigt!) Världens goaste kramar fick man sig till livs också! Av den mindre pojken, alltså. Jerry och jag kramas bara med ord. Tjejerna dök upp till middagen som herr O svängde till så världsvant i köket så jag blev alldeles matt. Jag hade liksom aldrig klarat att fixa potatis, fisk, grönsaker och Liten Pojke som hade viktiga frågor – samtidigt…

Nu är vi återkomna till stan och väntar på att kaffe ska bli klart i perkolatorn. Det ska bli java och pepparhavrekakor, för jag har fyllt på förrådet igen. Till det blir det förra lördagens avsnitt av Mördare okänd som jag spelat in på DVD:n. Det ska fyllas på med kalla kårar, tänkte vi. Ute är det nämligen Så Kallt…


Snart blir träden så här vackra. Och kalla…

Read Full Post »

Jepp! För den är faktiskt solig! Och jädrigt kall, men DET är ju en annan sak. Samtidigt ångrar jag att jag bokade service på bilen så sent – för då skulle ju däcken bytas till vinterdäck också. Får se om jag inte fixar däcken innan på nån annan verkstad. Idag är det ett par, tre minusgrader och eftersom det har regnat de senaste dagarna kan jag tänka mig att det är gott om hala fläckar.

Idag är min älskling ledig, men eftersom hon är mamma är hon ju i princip aldrig ledig. På agendan idag står därför att inhandla vinterjacka till Lilleman samt mat till Storeman. Och så ska vi åka ut till Förorten med mat och jacka och även äta tillsammans med Johan. Lite lugnt tar vi det i alla fall idag på förmiddagen.


Två tramsmajor. Anna tog bilden en gång i slutet av april.

                                                                                                                                                              För min del började dan med irritation. Jag hade ont i magen som 17 och min magsårsmedicin börjar ta slut. Mejlade doktor Anders om detta i början på veckan, men jag har inte fått nåt svar om att ett e-receptet är utskrivet. Som det känns nu måste jag nästan öka dosen och då räcker pillren ännu kortare tid. Suck… Jag undrar om doktor Anders har gjort slut med mig eftersom han två gånger har låtit en av sina pladdrigaste sköterskor ringa mig. Och båda gångerna har hon ringt mycket olämpligt. Första gången var jag på väg hem i bilen från min sjukhusvistelse, jag satt alltså och körde, vilket jag påtalade, men hon bara fortsatte. Andra gången stod jag i en hiss med Anna, Lilleman, matkassar och allt möjligt omkring mig – vem vill prata om bajsprover då???

Nästa irritationsmoment skedde i badrummet. Jag skulle tvätta mig och sätta på mig linser, för säkerhets skull, innan jag gjorde frukost. Om jag inte ser kan det bli så tokigt, så… Naturligtvis krånglade en av linserna och det slutade med att jag tappade den och inte hittade den. Tyck nu inte att jag är skitsnål – och visserligen levererades mina internetbeställda linser för tre månader i postboxen igår – MEN… Det är DYRT att tappa en lins. OCH fruktansvärt irriterande… Jag har liksom haft linser i snart 20 år, så jag borde klara av att hantera dem.

Och… Det värsta av allt, vilket påminner om katastrofen i Kisa*:

KAKERA ÄR SLUT!

Här en bild från katastrofområdet:


En bild från katastrofområdet i Kisa.

                                                                                                                                                                 * Katastrofen i Kisa är en katastrof som kan drabba ALLA platser i landet!

Read Full Post »

Dags för veckans höjdpunkter (Kul) respektive riktiga sänken (Ful). Inte är det svårare än så här:

Kul

  • Några roliga saker att se fram emot (som Allhelgona i Stockholm, en tripp till mamma på söndag och att träffa FEM).
  • Fästmön (som vann ett fint smycke i en bloggtävling! Hon är GULD värd!).
  • Havreflarn med pepparkakssmak (goda men livsfarliga för vikten…)
  • Skrivuppdrag (FLER SÅNA!)
  • Att vännen CL fått igång sin mobil så att man kan messa!

Ful

  • Folk som envisas med att ringa på mobilen fast de VET att man är hemma. Min mobil är TRASIG och det är JÄTTEJOBBIGT att prata i den!
  • Att det inte går att twittra från mobilen per sms.
  • Att jag missar Bokens Dag i Uppsala på söndag.
  • Grått och trist väder.
  • Folk som inte visar hänsyn (ingen nämnd, ingen glömd, typ…).

Read Full Post »