Reflexioner över olyckssyster och ärr eller Meningen med livet

På kvällskvisten ringde en av mina allra käraste vänner. Inte en av de ”näraste” för vi har varken träffats eller haft en regelbunden och tät kontakt. Bara en av dessa som man känner att man är tvillingsjäl med. Eller som idag, lite olyckssyster med. Det blev ett underbart skönt och upplyftande samtal där jag kunde vara mig själv med de fel och brister jag har och samtidigt lyssna och oroas undra

Baske mig om inte hon har det jävligare än jag!

Snarare är det nog inte så att våra ”helveten” går att jämföra utan var och en har sitt, liksom. Och nånstans tar det stopp. Plan B är att göra slut på alltihop, men jag har åtminstone en familj som jag inte vill göra så illa. Min olyckssyster har inte riktigt det, men hon är så jäkla tuff och stark och har ännu större integritet än jag har så jag är fullkomligt övertygad om att Eländet faktiskt blir bättre. Eventually… Det gäller att stå ut till dess…

Ibland, när Anna letar skavanker på mig, brukar hon smeka mig över ryggen – ja, nu blir det riktigt intimt – blunda, den som inte pallar! Hon har flera gånger stannat med fingrarna på två gropar jag har högt upp på revbenen.

Det är som ärr där!

säger hon och jag har ingen aning om vad det skulle vara för ärr. Kanske har jag haft två pucklar? Eller så föddes jag med änglavingar. Och eftersom jag är en fallen ängel tog nån och kapade av mina vingar. Meningen med mitt liv är därför enkel: jag ska göra nåt så att jag förtjänar att få vingarna tillbaka. Jag ska åstadkomma, jag ska hjälpa, jag ska bli lite jävla ödmjuk. Snäll. Hjälpsam. Vänlig. Omtänksam. Och sluta svära så förbannat… Men magen har rasat ihop totalt några gånger idag och det gör mig inte orolig utan arg. För jag vill vara frisk nu. NU!

Se upp! Ett tu tre har jag fått tillbaka mina vingar och flyger utan tanke på högerregler och annat i lufttrafiken!