På kvällskvisten ringde en av mina allra käraste vänner. Inte en av de ”näraste” för vi har varken träffats eller haft en regelbunden och tät kontakt. Bara en av dessa som man känner att man är tvillingsjäl med. Eller som idag, lite olyckssyster med. Det blev ett underbart skönt och upplyftande samtal där jag kunde vara mig själv med de fel och brister jag har och samtidigt lyssna och oroas undra
Baske mig om inte hon har det jävligare än jag!
Snarare är det nog inte så att våra ”helveten” går att jämföra utan var och en har sitt, liksom. Och nånstans tar det stopp. Plan B är att göra slut på alltihop, men jag har åtminstone en familj som jag inte vill göra så illa. Min olyckssyster har inte riktigt det, men hon är så jäkla tuff och stark och har ännu större integritet än jag har så jag är fullkomligt övertygad om att Eländet faktiskt blir bättre. Eventually… Det gäller att stå ut till dess…
Ibland, när Anna letar skavanker på mig, brukar hon smeka mig över ryggen – ja, nu blir det riktigt intimt – blunda, den som inte pallar! Hon har flera gånger stannat med fingrarna på två gropar jag har högt upp på revbenen.
Det är som ärr där!
säger hon och jag har ingen aning om vad det skulle vara för ärr. Kanske har jag haft två pucklar? Eller så föddes jag med änglavingar. Och eftersom jag är en fallen ängel tog nån och kapade av mina vingar. Meningen med mitt liv är därför enkel: jag ska göra nåt så att jag förtjänar att få vingarna tillbaka. Jag ska åstadkomma, jag ska hjälpa, jag ska bli lite jävla ödmjuk. Snäll. Hjälpsam. Vänlig. Omtänksam. Och sluta svära så förbannat… Men magen har rasat ihop totalt några gånger idag och det gör mig inte orolig utan arg. För jag vill vara frisk nu. NU!
Se upp! Ett tu tre har jag fått tillbaka mina vingar och flyger utan tanke på högerregler och annat i lufttrafiken!
Gå till Toffelprofilen
det var ett möte en gång där alla ombads ´lägga sina problem i en korg för att sedan byta när de gick hem. det visade sig att INGEN ville byta. så hur som helst är nog ens egna problem mer lätthanterliga för en annan
Vilken historia! Ja men så är det ju! Vem vill ha nån annans problem?!
Kramen, kloka Kloppa! 😀
Jag blev så rörd utav det du skrev, vet faktiskt inte varför, men jag känner väldigt starkt det där med ärr och änglavingar och ”fallen ängel”…
Tack för att du finns och att du delar med dig utav dig själv, dina tankar och känslor..
Ha dé!/Kram
(Ps: Modemet funkar ”sådär”)
Å TACK för dina fina ord! Nu blir JAG rörd – trots att jag är en fallen ängel… 😉
Hoppas modemet bestämmer sig för att funka, men om inte, har ni nån plan B?
Kramen!
Plan B.??
Ja, det skulle väl vara att kasta skiten i Runn (den stora sjön här) alla andra kastar ju allt skit i just den sjön så….
MEN…jag vill ju att det ska bli bättre och det här är absolut sista chansen för Tele-2, annars blir det mobilt bredband hos någon annan!
God Natt!
Ha dé!/Kram
Ja nånting måste ju göras! Blogga om dem och beskriv all hjälp du INTE har fått. Sen mejlar du en länk till dem. Det brukar göra susen…
Lycka till!
Kramen!
Anna har antagligen några gropar hon också, på ryggen, du måste sätta igång och leta, du skulle väl beställa nya linser?? Ibland kan ett samtal bli ett möte och betyda mer än någon annan än de inblandade kan förstå, jag vet för jag har varit med om det!
Kram
He he, men det är verkligen riktiga ärr. Jag ska fråga mamma.
Jorå, linserna kom igår och jag har t o m betalat dem, men jag skulle nog att tagit ett par starkare… (På riktigt, alltså.)
Var rädd om sig, kära Frun, och ge mig livstecken då och då!!
Kram!
God morgon Tofflan!
Enligt mig är Du redan en ängel, visserligen kanske en fallen sådan och med svarta vingar. Men vad spelar det för roll när man har egenskaperna som krävs för det. Förutom Din empati har Du en härlig humor – och med det kommer man långt.
Kramar till Dig och Din Anna!
Biba
Ärligt talat tycker jag att jag står och stampar på samma fläck sen januari 2009, så särskilt långt har jag inte kommit. Och nästa stopp är parkbänken. MEN… som människa hoppas jag att all den här skiten har gjort nåt bra för mig som person, trots allt.
Kramar!