”Idag röd, i morgon… död..?”

Idag är uttrycket i rubriken extra kännbart. Jag vet inte varför, det bara ÄR såna dagar ibland. När känslan att vara på topp hastigt byts ut mot att vara nere på botten och kräla (i självömkan, BN, var det inte så du sa? Inte till mig förstås, men till andra.) Det här att en dag vara den lyckosamma favoriten som människor både dras till och är avundsjuka på (jorå, jag fick känna på både och, tack så mycket!) för att nästa dag förlora en del av grunden och bli en loser som man undviker. Egentligen gör det mindre och mindre ont med tiden, men såna här dagar, när känslan av vanmakt tar över, kommer alltid då och då. Och problemet är att jag känner mig för luttrad för att hoppas på ett mirakel… Djupaste förtvivlan är mitt mellannamn just i denna stund.

Idag är rosen röd, i morgon kan den lika gärna vara död…

                                                                                                                                                               Det är i dessa stunder, när jag heter just Djupaste förtvivlan, som jag upptäcker att jag har fått en kommentar här på bloggen som lyfter mig – HÖGT – på sina vingar. När jag strax innan övervägt att inte ens sparka igång datorn idag för att det känns totalt meningslöst… När jag har funderat på hur och när och en massa praktiskt runt omkring jag ska kunna avsluta det hela… TACK, Elisabeth Gräns, för att du lyfte mig!

↔↔↔↔↔↔↔↔

I morse var det inga problem för samtliga som skulle upp tidigt att komma ur sina sängar. Men Elias var så trött att han satt framför TV:ns barnprogram och såg ut som Kalle Anka när han är på husvagnssemester med Musse och Långben och just har blivit väckt. Anna var lite halvt panikslagen över att klockan gick så fort, men å andra sidan hade hon fixat ”allt” som den hundraarmade mamma hon är – utom vad hon själv skulle ha för kläder. Idag är hon på heldagskurs med sitt jobb nånstans ute på landet, så hon behövde bara vara på jobbet prick halv åtta och utan att klä om till jobbkläder. Frida verkade på bättre humör än igår kväll och det är vi alla glada för. Diskussionen den här morgonen handlade om Rolling Stones och deras varumärke…

Vems tunga är det här?

                                                                                                                                                         Vi hann med en stunds mys med tända ljus, men jag vill ta tillfället i akt att berätta att jag BLÅSTE UT de tre ljusen innan jag lämnade köket. (Dessutom stängde jag av kaffebryggaren och drog ur sladden till den!)

Mys på morgonen.

                                                                                                                                                               Så det var liksom ingen dålig start på dagen. Det var inte så att det hände nåt dåligt. Inte heller sov jag illa i natt. Jag sov bra och med nässprejens hjälp kunde jag andas genom näsan OK. Hostan var lite besvärlig när jag precis gått och lagt mig, men jag vaknade inte av att jag hostade i natt eller så…

Jag tror att det var när Anna bara vänligt frågade vad jag skulle göra idag som jag föll. Föll ner. För jag kom bara på en sak: jag har kommit överens med en vän om att vi ska telefonera. Och telefonera kan vi ju liksom inte göra ända till klockan 17 när jag ska hämta Anna på jobbet… Jag fick en insikt om hur tom min dag var. Den berikas enbart av ett telefonsamtal, men sen…

Jag borde gå ut. Gå ut och fota. Men mobilen är numera tejpad på ställen – det är ju dess kamera jag fotar med – och jag är hostig och snorig och har ingen lust.

Kanske blir det bättre i morgon… I vart fall kan jag se ett I morgon nu – tack vare EG:s kommentar.