Debutförfattare ska man läsa med små förhoppningar, hävdar jag alltid. Men ibland blir man glatt och trevligt överraskad. Det blev jag av Ingrid Elfbergs debutdeckare Gud som haver (2009), en bok som Inna-vännen gav mig i Stockholm. (Ingrid Elfberg bloggar också, för den som hellre klickar på såna länkar!)
Pocketutgåvan kom i april i år.
Sebastian, två år, försvinner i ett obevakat ögonblick från sin mamma ute på gården. En pedofil har slagit till. Sebastian hittas av barnskötaren Mattias som blir misstänkt och senare döms för brottet. Men är han egentligen skyldig? När Sebastians mamma Eva får ett brev från Mattias inifrån fängelset börjar hon tvivla ordentligt. Mattias bedyrar sin oskuld. Detta skulle innebära att den verkligt skyldige fortfarande finns där ute, kanske alldeles helt inpå familjen…
Att läsa om pedofili är inte roande, det kan jag försäkra. Men att läsa en bra skriven deckare om ämnet ger mycket nöje. Karaktärerna är mycket trovärdigt skildrade – från den lille pojken och hans föräldrar till den dementa grannfrun och den märkliga alkoholiserade konstnärinnan Fleur. Historien som byggs upp är spännande – hela tiden.
Mina enda invändningar är att berättelsen mot slutet känns lite för snabbt ihopsnörd. Jag har svårt att se varför den kallblodige pedofilen inte tar livet av Eva när h*n har chansen – h*n har ju mördat tidigare i boken. Några små stav- och/eller korrekturfel irriterar också denna annars briljanta deckare. Inte högsta betyg, men snudd på!
Gå till Toffelprofilen
*lol* jag stod och tittade på den i dag och undrade om du hade läst den (jag råkade gå förbi Myrorna igen… får smyga hem fem böcker utan att K ser dem i em ;)). Jag tyckte också att den var väldigt bra och ser fram emot fler böcker.
He he, jo jag fick den av Inna när vi sågs i Stockholm på valsöndagen! Tror författaren har en ny på utgivning!