Tänk om du var i 60-årsåldern och ångrade din könsbytesoperation. För Mikael och Orlando är detta verklighet. De genomgick könsbyten till kvinnor, men har ångrat detta. SvT2 visade i kväll dokumentären Ångrarna.
Könsbytet blev deras livs misstag.
I det här programmet möts Mikael och Orlando för första gången. De är båda i 60-årsåldern och har genomgått könsbyten till kvinnor. Men de har också insett att det inte blev så lyckat som de hade hoppats och att könsbytet blev deras livs misstag.
De två männen möts i en studio under tre dagar. De är två helt skilda personligheter. Det enda de delar är insikten om att könsbytet var fel. Mikael är sjukpensionär. Han lever ensam i en förort till Stockholm. Mikael gjorde sitt byte som 50-åring i mitten av 1990-talet. Han är heterosexuell och har aldrig lyckats hitta någon kvinna som vill ha honom. Mikael trodde att han genom könsbytet kunde fylla saknaden efter en kvinna genom att bli en själv.
Orlando är en före detta prostituerad man. Han är utåtriktad och bor i lägenhet på Östermalm. Han opererade om sig redan 1967 och var därmed en av Sveriges första könsbytare. Orlando är bög. Han bytte kön för att han trodde att det skulle vara lättare att leva som kvinna.
Medan Mikael vill vara, som han säger
konventionell
ser Orlando sig mera som varken eller. Ett tredje kön. Orlando, som vill vara man igen och klär sig i en röd kostym… Ändå är det Orlando som har varit gift – med en man.
Och kanske är det som Orlando säger avslutningsvis:
Det kanske är vi, som är de annorlunda, som egentligen är de rätta!
Filmen har visats på filmfestivaler i världen under året. Den är nominerad till Prix Europa, Europas största tv-pris. Ångrarna fick ett hedersomnämnande i dokumentärfilmsklassen vid Nordisk Panorama 2010.
Missade du filmen? Den går i repris. Och den finns på SvT Play.
Gå till Toffelprofilen
Jag såg den som pjäs på Stadsteatern . Oerhört bra . Jag och en äldre herre i 60 årsåldern bölade och delade kamratligt på ett paket pappersnäsdukar .
Den var jättestark, dokumentären!
Den ska vi visa på skolan om en månad, för alla elever.
Var beredd på en dokumentär om två väldigt annorlunda människor. Mycket sympatiska, lika, men ändå olika.
Marcus har gjort en utmärkt dokumentär, med stor känslighet och respekt för huvudpersonernas berättelse. På det sättet är filmen fantastisk.
Men med en avsaknad av analys och kontext är jag rädd att resultatet ofta blir fördomar om transsexuella.
Den bild filmen ger är att transsexuella ska tyckas synd om. Något har gått fel och även om huvudpersonerna inte ska klandras är det uppenbart att det är de som begått felet. Transsexuella är inte längre freaks i media, men vi är fortfarande inte tillräkneliga eller tillåts tala för oss själva.
Frågor som borde ställas i samtal kring filmen ställs aldrig, frågor om kontext och analys. Som varför filmen ger intryck av att säga något om transsexuella, när alla som kan något om ämnet inser att det finns en stor risk att fallen som skildras kanske inte hade diagnotiserats som transsexuella av en kompetent läkare. Eller vad det beror på att huvudpersonerna, och därmed filmen, lägger skulden på sig själva. Eller hur kontexten kring deras läkarkontakter såg ut, hur läkarna agerade?
Eller den rimligaste frågan:
Varför termen Ångerfall, termen Ångrare?
Jag tror många människor känner att det människor kan ångra är handlingar de hade fullt inflytande över. Man ångrar sådant man kunde ha påverkat, gjort annorlunda. Men mer sällan anses man kunna ångra sådant som drabbat en oförskyllt.
Det händer förmodligen att bröstcancerpatienter ibland ”ångrar” att de opererade bort brösten. De kan säkert, precis som transsexuella, råka ut för att bli feldiagnotiserade, känna att de genomgick större ingrepp än vad de hade mått bra av eller må dåligt av dåligt utförda ingrepp eller omvärldens taskiga bemötande av kvinnor utan bröst.
Men vi talar inte vitt och brett om ”ångerfallen” hos bröstcancerpatienter. Vi bör inte göra det vad gäller transsexuella heller, inte på det sätt det görs idag. För så länge inte motbilder ges mer utrymme skadar det transsexuella. Det sprider fördomar om transsexuella som misslyckade, förvirrade och ansvarslösa människor som mest ska tyckas synd om. Den bilden stämmer inte, och det vore trevligt om media började respektera oss tillräckligt för att låta oss själva kommentera filmen nån gång.
Jag håller med dig om att filmen är gjord med mycket känslighet, men också att det saknas en del analys. Men när du skriver ”Transsexuella är inte längre freaks i media, men vi är fortfarande inte tillräkneliga eller tillåts tala för oss själva.” förstår jag inte riktigt – här är ju två personer som åtminstone har levt i detta!
Min spontana reaktion är, precis som du också skriver i din kommentar, att dessa två kan ju inte ha blivit ordentligt utredda! Extra skrämmande är det ju vad gäller Mikael, som opererades så sent som 1994.
Jag upplever emellertid inte, som du skriver ”Den bild filmen ger är att transsexuella ska tyckas synd om.” Orlando säger sig tillhöra ett tredje kön och jag får ändå känslan av att han inte ångrar sig. Att få tillbaka snoppen gjorde ju ingen skillnad för honom. Jag tycker i stället att han lyfter fram det att kan man inte älska sig själv som man är så spelar det ingen roll hur många operationer man gör – fram och tillbaks etc. Men jag kanske analyserar för djupt..?
Dokumentären rörde mig på ett annat sätt än vad som har med kön att göra. Jag är född med läppspalt, eller harmynt som det kallas och just det där om att kan man inte älska sig själv spelar det ingen roll hur många operationer man gör kan jag verkligen relatera till. Jag är också en ångrare, det blev ett par operationer för mycket för min del och jag hade önskat att någon hade sagt redan när jag var liten att jag dög som jag var. Lite kan man väl få tycka synd om Mikael och Orlando, det är ju synd om dem på ett sätt. De ville ha kärlek och tog till kniven för att få uppleva den, men de är också två individer med mycket styrka som har fått stora insikter om livet. Just det där som de sa flera gånger, att det inte blir som förut även om de opererar tillbaka sitt kön hoppas jag kan öppna ögonen på en och annan plastikkirurg som sätter kniven i folk. Många blir säkert nöjda med ingreppen de gör, men jag tycker att de ska föregås med mycket terapi och information, nu är det kanske så när det gäller just könsbyte eftersom det är en sån stor grej, men jag tycker det borde vara så med alla plastikingrepp. Det svåraste som finns kan vara att älska sig själv.
Jo visst kan man få tycka synd om dem lite! Men jag upplevde INTE filmen som Lukas, att det var en ”tycka-synd-om-film” i första hand. Orlando tyckte jag tydligt sa, precis som du skriver, att det handlar om att älska sig sådan som man är. Det som jag ser som sorgligt är att de båda ju inte kan ha blivit ordentligt uredda FÖRE sina operationer! Mikael ångrade sig ju redan när han vaknade upp ur narkosen… Jag hoppas att det är mycket bättre ”förebyggeri” nu.
Att genomgå en behandling där man byter kön, en behandling som avslutas med en eller flera operationer, är ingen enkel sak. Jag hoppas att det är bättre idag, att man utreder ordentligt.
Nu har jag sett filmen och jag håller med Anna här ovanför. Kanske är det så att Mikael inte blev tillräckligt utredd men det kan också handla om det där allmänmänskliga; om jag bara får ”det” så blir jag lycklig, om jag ser ut ”så” blir mitt liv fulländat o.s.v. Och så måste jag säga att det var en fröjd att lyssna på Orlando. En otroligt klok människa som jag gärna skulle se och höra mer av.
Det är ju ingen enkel fråga… Både Mikael och Orlando upplevde jag som väldigt sympatiska, men Orlando kändes mera trygg i sig själv, medan jag uppfattade Mikael som en sökare…
Tofflan, det jag menar är att media inte låter alla de transsexuella som INTE ”ångrar sig” komma till tals, när man diskuterar filmen. Vi utgör ju trots allt mer än 99% av gruppen, om vi ser till andelen sk ”ångerfall” sedan -91.
En liknande film om kvinnor som ångrar sina aborter skulle inte kunna visas utan folkstorm, det är jag övertygad om.
Jag är också tveksam kring titeln, bland annat för att Orlando som du säger inte verkar ångra sig, utan verkar ganska nöjd ändå. Titeln Ångrarna lägger också fokus just på huvudpersonerna, det är bara dem och deras ”val” som media är intresserade av. Ingen verkar fundera kring den omvärld som medverkade till att försätta Michael och Orlando i den situation de hamnade i.
Jag ser ju väldigt mycket av medelsvenssons åsikter om transsexuella, och den här filmen tycks spä på fördomar.
Det är redan mycket omständligt att få tillgång till könskorrigerande kirurgi i Sverige, minimitiden från första kontakt med specialist till att operationer är avslutade är 2,5 – 3 år , beroende på ev. vårdköer. Och som sagt, sedan -91 är det mindre än 1 % där operationen på något sätt visat sig vara fel behandling. Det bör ställas mot det faktum att man har forskning på att 20% försöker ta livet av sig innan de får behandling.
Samtidigt svämmar internetforum över av medelsvenssons som tycker att samhället inte ska betala för könsorrigerande behandling, med hänvisning till att transsexuella ju ändå ångrar sig. Det förekommer också att folk tycker könskorrigerande behandling ska vara förbjudet, med hänvisning till att transsexuella har fel, och bör ges terapi för sina villfarelser.
Filmen, helt okommenterad, kan mycket väl späda på dessa fördomar. Då skadar den transsexuella.
Ja det var ju som sagt ingen analys i filemn och jag skulle välkomna en film som, precis som du skriver, visar nöjda opererade. Vi får hoppas att det kommer FLERA såna filmer, för jag tycker att det är viktigt att det positiva uppmärksammas också.
Kan hålla med om att titeln var missvisande.
Trist om filmen ska slå tillbaka och skada transsexuella! Jag kan bara hoppas att tittarna insåg att det var LÄNGE sen de båda personerna genomgick sina operationer och att det faktiskt är BÄTTRE idag. Att det är lång tid inte bara till könskorrigerande operationer utan att alla ”fall” utreds noggrant innan nån som helst behandling ges. För det handlar ju inte bara om operationer…
Jag håller med Lukas, och just därför tänker jag inte se filmen. Bara titeln och det jag läst om innehållet skriker fördomar av okunniga cispersoner, så jag skulle nog bli mer arg än få ut något gott av filmen. Det är positivt att det görs en film om trans* överhuvudtaget, men för guds skull – gör rätt i så fall och visa en rättvis bild av transsexuella och ingergenders och blanda inte ihop det med att ”transsexuella” ångrar sin könsidentitet. Då är man ju inte transsexuell…
Å, det känns som om hundra år sen jag såg filmen och skrev inlägget – men det är knappt fyra år…
Men inte minns jag att den SKREK ut fördomar av okunniga. Jag tycker att det är viktigt att båda sidor får komma till tals och visas upp.
Samtidigt vore det intressant att få se dokumentärer om transsexuella som har det gott och som det har gått bra för. Var finns de filmerna?
Idag är så många saker så mycket lättare än när jag var ung. Om det hade varit annorlunda då hade jag själv, troligen, varit en könsbytare. Idag lever jag som homosexuell. Det blev den möjlighet som fanns för mig – av olika skäl.
Det är aldrig för sent, Tofflan… Det viktiga är att du mår bra. Gör det som är bäst för dig.
Nej, det är sant… Vad gäller den delen är mitt liv ganska bra idag. Jag har på nåt sätt lärt mig att leva med det.