Betraktelse över barn

Ibland sitter jag i bilen och väntar utanför ett hus. Det är en ganska stor villa, lite gammeldags, med hyfsat stor trädgård till. Där finns gräs, fruktträd, blommor och buskar. Ibland ser jag barnen som bor där. De leker i trädgården. Grinden står oftast öppen.

Barnen har en mamma och en pappa. Mamman har en bred bak och ett lika brett leende. Hon tycks ALLTID ha tid att lyssna till sina två barn. Hon lyssnar AKTIVT, har jag sett på munrörelserna. Det vill säga, barnen berättar nåt, hon frågar och barnen svarar. Pappan är inte hemma lika ofta och hans bak är inte lika bred, men han ler också alltid. Alltid. Och klappar. Klappar på barnens huvuden med mjuka händer. Händer som håller händer, inte höjs för att… slå.

Händer som håller händer.

                                                                                                                                                     Utan ett bekymmer i världen ser jag barnen skratta och stoja och springa omkring i sin trädgård, utanför sitt hus inne i vilket mamma och kanske också pappa finns. Trygga barn. Inte en tanke på att nåt kan slå sönder bilden. Inte en fundering över att glasets ram kan krascha genom att bilden far i golvet – med vilje eller utan.

Jag önskar dessa barn en lång barndom. En lång och trygg barndom med oändliga berättelser för sina leende föräldrar.  Och en öppen grind. Alltid en öppen grind.

Alltid en öppen grind.