Alldeles nyss nämnde jag musikern Ted Gärdestad i ett inlägg om en bok vars titel ursprungligen är en titel på en Ted-låt. Och precis nyss läste jag i lokalblaskan att Teds bror Kenneth kommer till Lötenkyrkan i morgon kväll för att prata om sin bror och om den sjukdom Ted plågades av: schizofreni.
När Ted fick sin diagnos vet jag inte. Men som Kenneth berättar var schizofreni en sån skamlig sjukdom att den inte nämndes av varken läkarna, i familjen eller av Ted. Ted förnekade att han hade schizofreni. Och det är den här skammen som Kenneth menar är livsfarlig. Skammen att ha en psykiatrisk sjukdom. Kan man få bort skammen kanske många sjuka kan få hjälp i tid och lära sig att leva med sin sjukdom – även om den är psykiatrisk. Det är därför Kenneth är ute och pratar om sin bror och schizofrenin. Ted kan nämligen inte själv prata, för han tog livet av sig midsommardagen 1997.
När jag var i tonåren lyssnade jag en hel del på Ted Gärdestad. Jag har ett par av hans skivor, till och med i vinyl. För mig var Ted den evige tonårigen. En ung man med djupa funderingar, men också en sprallig och fräknig rödtott. Men lycklig var han inte. En sökare genom hela livet, snarare.
Ted var alltså sjuk. Han hörde röster från onda makter, ibland också musik som hindrade honom från att komponera. Prestationsångesten blev till scenskräck. Ted blev otroligt rädd för att röra vid föremål som andra hade rört.
I morgon kväll i Lötenkyrkan kan du lyssna på Teds bror Kenneth när han pratar om sin bror, schizofrenin och den livsfarliga skammen. Ted Gärdestad blev bara 41 år. Hur blir man av med den livsfarliga skammen kring psykiatriska sjukdomar???
Ted Gärdestad föddes 1956 – samma år som tennisstjärnan Björn Borg. Och Ted och Björn spelade faktiskt tennis. Men musiken tog över och redan 1971 fick Ted ett skivkontrakt hos Stikkan Andersson. Året därpå debuterade han med skivan Undringar. Sen följer en tid med melodifestivaler, teater, giftermål och barn. På 1980-talet blir han medlem i Bhagwan-rörelsen i USA. När Olof Palme mördas går det rykten om att Ted är mördaren. I slutet av 1980-talet får han en psykos och blir arresterad. Under 1990-talet gör Ted comeback och han gifter sig igen. Men kring mitten av 1990-talet går det utför. Han krockar med sin bil och får svåra skallskador. År 1996 gör Ted sin sista spelning och året därpå tar han livet av sig. Ted Gärdestad blev bara 41 år.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Ja ett tragiskt livsöde..får man alzheimer eller epilepsi så är det helt OK… men vissa diagnoser är inte lika accepterade, och det är skrämmande.
Jag fick en tanke just nu..hur var det för hundra år sen och hur många av diagnoserna fanns och vart fanns människor
då`? dårhus typ ? vet inte… men på nått vis är det ju positivt att han var känd, och kunde visa att även om man är bra på så mycket, så är man inte perfekt,,,och att hans bror nu föreläser om det
ättämiddaskram på däg !
MYCKET tragiskt! Ted ville ju själv inte erkänna att han var sjuk – och då talar vi sent 1900-tal…
Ja man undrar över alla diagnoser… Schizofreni – att höra röster – tror jag är en sjukdom som har varit känd rätt länge, men kanske inte neuropsykiatriska sjukdomar som ADHD, damp, Asperber etc.
Kram tebax! 😀
Jag minns det..vi är ju från samma kommun. Var alldeles i närheten den dag han hoppade . Bara 150 m från stationen .
Kram
Ja, jag insåg det när att jag skrev om boken jag just läst… Fy…… Det är alltid värre när det handlar om en relativt ung människa. En 41-åring ska inte dö så där, bara…
Kram!
Jag har Kenneths bok om Ted och var ganska beklämd över att hela familjen liksom inte låtsades om Teds sjukdom. På något vis är ju allt hyschhysch kring psykisk ohälsa något som ytterligare stigmatiserar. Tycker jag då. Jag äääälskade Ted och kunde vaarenda låt utantill och grät floder efter hans död.
Ja det är för jäkligt! Man kan bara hoppas att detta tigande kring psykisk sjukdom upphör! Jerry hade ett intressant inlägg häromdan med länk till en intervju med Camilla Henemark i TV4. OCKSÅ mycket bra! Fler modiga önskas så att ”vanligt folk” får se att psykisk sjukdom kan drabba vem som helst, även ”kändisar”.
Teds låttexter sitter, ja… Tyvärr låg min TED-vinylskiva i solen och blev bucklig, men jag har den på CD.
alla psykiska sjukdomar verkar folk vilja dölja. det är väl för att de inte vet själva hur de ALLTID kommer att reagera på vissa saker..
kram
Ja jag tror att det handlar mycket om rädsla.
Kram!
Är det ingen som tänkt tanken att det KANSKE är så som den ”schizofrene” säger.
Det kanske INTE är en sjukdom! Det dom upplever kanske är verkligt, men för oss osynligt. Och detta förhållande kanske är en undermedveten visshet, hos oss – därför all denna SKAM.
Av någon anledning har dom förmågan att se och höra sådant som inte hör hemma i denna vår fysiska dimension. Dom uppfattar andra dimensioner … och istället för att lyssna och bistå med eventuell hjälp som behövs … stämplas dom som sjuka och proppas full med beroendeframkallande droger som i princip åstadkommer en kemisk lobotomi.
Jag har inte tänkt så. Jag har bara hört att i Teds fall så kände han sig störd – han hörde t ex musik som hindrade honom från att arbeta (komponera) och röster som sa åt honom att göra mindre bra saker. Jag kan inte se nåt friskt i det..?
Ted kanske hörde musik, som störde komponerandet. Någon kanske uppmanade honom till diverse saker.
Nu för tiden är det inte rutin att låsa in medier på dårhuset – vi vet bättre. Varför då inte även tänka till lite vad gäller andra människors kontakter med ”andra sidan”?!
Du ser inget ”friskt” i det att han hörde det han hörde…. Låt mig då fråga – varifrån har du fått övertygelsen att det är något sjukt? [Att det är ”friskt” att höra vissa saker, men ”sjukt” (sjukdom) att höra andra saker…] 🙂
Ja han tog ju livet av sig och det tycker inte jag känns friskt.
Han kanske tog livet av sig för att tillvaron blev outhärdlig, med kemisk lobotomi och en massa störande musik och andra destruktiva typer som pockade på uppmärksamhet, och ställde till det för honom.
Och inte en endaste människa som öht trodde på vad han sade – inte ens familjen. Då ser jag ingen som helst anledning att INTE ta livet av sig. I ett sånt läge är det kanske det friskaste man kan göra … ett tecken på att man är frisk. (Ett så kallat rationellt självmord.)
Tack för dina synpunkter.