Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 11 september, 2010

Det blev alldeles perfekt väder för en tur in til stan och årets Kulturnatt! Det hade regnat lite på dan, så jag var lite orolig att det skulle ösa ner till kvällen. Så blev det inte!

Vi tog bussen in vid 17.30-tiden. Det funkar ju liksom inte med parkering en sån här kväll. Både Anna och jag var jättetrötta – Anna hade inte sovit så mycket i natt och dessutom jobbat klockan 7 – 16, jag var bara i mitt vanliga skick av matthet. (Jag överväger starkt att öka medicindosen, men jag tvekar på grund av illamåendet.) Som vanligt var vi lite yra, men vi vimsade ner till Galleri London för att se en fotoutställning med bilder av Jonas Linell. Mycket läckra såna! Det kändes lite dumt att fota foton, så jag försökte i stället fota en text och några bilder från Galleri London. Galleriet var nämligen offentlig toalett på Fyristorg i ett tidigare liv, faktiskt när jag flyttade till stan 1982!.. Och jag kan meddela att det fortfarande luktar… offentlig toalett där… (När man ser min bild nedan förstår man att det bara är såna som Jonas Linell och inte jag som får ställa ut bilder…)


Förargelsens hus – den underjordiska toaletten ”London” byggdes på Fyristorg under 1920-talet. Toaletten kallades London i folkmun för att man associerade till Londons tunnelbanesystem.

                                                                                                                                                       Sen insåg Anna att blodsockernivån var låg och hon bjöd på kycklingcurry med ris från ett thaigatukök. Vi intog vår måltid först ståendes eftersom alla andra hade snott alla sittplatser, men snart fick vi också slå ner våra owövar. Vi hade för övrigt inga käppar i dem, så det gick bra att sitta.


Först fick vi stå och äta, men sen fick vi sitta.

                                                                                                                                                              Efter maten blev jag nödd och tvungen att söka upp en toalett och eftersom London numera är Galleri London gick det ju inte så bra att kissa där. Vi traskade till närbelägna Upplandsmuseet där jag stod i toakö medan Anna snokade lite. På väg ut genom grindarna försökte jag fånga ängeln på Domkyrkans tak, men man ser den knappt på min bild…


Den är omöjlig att fånga på en bra bild, ängeln!

                                                                                                                                                       Uppåt S:t Eriks torg var en del bodar öppna. Där pysslades och sysslades det med slöjd av olika slag, bland annat riddarsömnad. Ja alltså, man sömmade inte riddare utan kläder och accessoarer till desamma. Det luktade inte gott i bodarna. Det luktade… otvättade riddare, tror jag. Och så var det nån bod med växter och örter och en kudde av vide och UJ! ETT BRUNÖGA!


Ett brunöga mitt bland videkuddar och annat slöjdaktigt.

                                                                                                                                                           När skrämselhickan upphört strosade vi bort till Studentbokhandeln. Förra året gjorde Anna ett fynd där i form av en bok om kiss, tror jag. Den här gången hade vi ingen sån tur och när en mässingskvartett började blåsa ut blåste vi också ut – genom dörren. Jag var skapligt trött, men stod fortfarande på benen! Färden gick till gågatan där vi kikade på bokborden och äntligen hittade Anna nåt som hon köpte.

En Kulturnatt utan godisinköp går ju inte. Vi traskade neråt Fyristorg igen och inhandlade choklad med jordnötter och var sin kompakt kokosboll. Just nu mår jag illa av blotta tanken på choklad, men jag ska baske mig smaka en bit senare i kväll bara för att. På väg till bussen stannade vi också och köpte remmar. Jag har ätit en halv kolarem och det räcker bra.

Men innan dess passerade vi ett skyltfönster som aviserade BRUD-REA! Det lät ju spännande, så Anna stannade och tittade in.


BRUD-REA! Men vad kostar tjejerna egentligen??? Inga priser…

                                                                                                                                                             Men IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII! En spindel!


Something old, something new, something borrowed, something blue… But definately NOT… a spider. A very DEAD spider…

                                                                                                                                                            I slutet på gågatan träffade vi Annas kompis M och hennes familj. De satt och pustade ut på en bänk och planlade resten av kvällens aktiviteter. Själva hade Anna och jag tankar på att se Waldorfskolans eldshow i Botaniska trädgården – nåt som ska vara nåt alldeles fantastiskt! – liksom att traska runt på spökvandring på i Vasaborgen på Slottet, men som de spöken vi är åkte vi hem, slängde upp benen och tog var sitt glas mineralvatten med citron.

Jag är mycket trött och matt, men alla tänder är hela och jag har inte spytt. Spik nykter är jag också, men vit har jag varit i flera veckor nu. Det känns som om kroppen tackar för det!

Read Full Post »

Dagen har svischat förbi hittills. Det känns inte riktigt som om jag hinner med. Eller som om jag liksom står utanför svischandet och bara ”låter mig” följa med…

Jag kollade på veckans Babel på förmiddagen och hann precis radera det från DVD:ns hårddisk när telefonen ringde. Det var Fästmöns gulliga mamma som ringde för att höra hur jag mår efter alla turer. Jag blev både glad och rörd – hon har ju liksom så många att bry sig om. Familjen är stor på Annas sida och bara det att Annas mamma har elva barnbarn och två barnbarnsbarn säger väl en del… Det är skönt att få bekräftat att man inte är ensam. Samtidigt får jag  ju lov att säga att Annas mamma måtte ha ett stort hjärta där även jag får plats.


Man är inte ensam även om man tror det ibland…

                                                                                                                                                               Efter frukost blev det en tur till soprummet. Där träffade jag Tant och hennes ena dotter med man. De är alltid så glada och trevliga – hur orkar de??? Jag fick en liten privat pratstund med Tant medan övriga i sällskapet letade efter ett förråd. Ville förklara att jag inte alls glömt bort henne utan att jag har varit på sjukhus och att jag fortfarande inte är helt OK. Hon tyckte att jag ska komma ner nån förmiddag och fika och det ska jag göra nästa vecka, tänkte jag.


Eller kanske är det rentav en öl tant och jag behöver???

                                                                                                                                                       Inne igen ringde jag till min egen mamma. Fick höra om allt från kusiner (fem olika, den här gången…) till brand och till pappor som gått bort. Den senaste pappan i raden att gå bort var också en gammal klasskamrats. Inte var han så gammal han heller. Det börjar bli lite dåligt med pappor i Metropolen Byhålan nu. Jag tror att det är fem klasspappor som gått bort på fyra år, eller nåt. Sorgligt…

Tvättat en maskin har jag gjort och tvätten är upphängd. Har strukit ett lass kläder också och väldigt trött blev jag. Orken rinner ur mig nu igen och jag kanske borde ta två tabletter i stället för en. Men jag pallar inte illamåendet, jag kan hålla det i styr om jag bara tar en tablett. Vi tänkte oss ju liksom ner en sväng på Kulturnatten i kväll och vem vill må illa då? Förra året pajade jag en tand, i år vill jag inte spy. Ska väl vila en stund då. Men tråkigt är det… Att vila, alltså. Det är inte kul. Kulturnatt är kul. Det börjar ju kul.


Kulturnatten kan ju vara kul, men de här kulorna finns i Metropolen Byhålans Stadspark, så dem får vi inte se i kväll!

Read Full Post »

Mår man bättre om man skriver? Det var en av frågorna och temana i veckans BabelSvT2. Men som vanligt fanns det flera teman liksom en intressant blandning gäster och reportage.

Bob Hansson slipper vi inte den här gången heller. I höst ska han söka lyckan. Missförstå mig rätt, jag gillar Bob Hansson, men INTE tramsinslag i programmet. Jag orkar inte skriva om eländet… Bara en detalj: det är SÅ NJUTBART att lyssna på Zinat Pirzadehs mjuka brytning – UNDERBART!

Först ut i dagens program var poeten Johannes Anyuru – som just debuterat som romanförfattare. Tre diktsamlingar har det blivit, förra året debut som dramatiker. Och nu alltså också romanförfattare. En nyklippt Anyuru lyckades för det mesta undvika ögonkontakt med programledaren när han försökte förklara hur jobbigt det var att under början av 2000-talet bli så känd. Daniel Sjölin placerade hörlurar på författaren när han överöste den nya romanen med beröm. Fjäskskydd. Jo, jag tackar, jag. Överspänt och fånigt grepp. Neetlitteratur* blir genrebeteckningen. Genren omfattar utanförskap, ofta alkoholmissbruk och är ett manligt tillstånd. Ärligt talat förstår jag inte vad romanen handlar om, men jag är ju varken missbrukare eller manlig…


Johannes Anyuru, neetlitterär debutant. Bilden är lånad från Babels hemsida.

                                                                                                                                                    Babels STJÄRNREPORTAGE handlade om rockstjärnan Patti Smith som gett ut självbiografin Just kids. Boken behandlar åren med fotografen Robert Mapplethorpe.

Så blev det ytterligare en artist i studion, Caroline af Ugglas som tillsammans med terapeuten och poeten UKON (Ulf Karl Olov Nilsson) debuterar i höst med boken Hjälp, vem är jag? Caroline af Ugglas är som vanligt MYCKET i intervjun, UKON är mest konstig. Mannen är otroligt långbent, hans högra lillfinger är krökt, han har sneda, mandelformade ögon. Han ser kort och gott SPÄNNANDE ut! Intervjun fortsätter i ett reportage om terapi – i filmens, TV:ns och litteraturens värld. Intressant!

Så ansluter Marianne Sällström, författare och lärare i terapeutiskt skrivande. Då känns det mer stabilt i studion! Marianne Sällström pratar om skrivandet som terapi, en terapi som forskarna är eniga om är framgångsrik! Poeten och koreanen Ko Un deltar via skype och tycker till om detta.

Veckans boktips blev:
Johannes Anyuru: Aniara av Harry Martinson
UKON: Witz-bomber och foto-sken av Jonas J Magnusson och Cecilia Grönberg
Caroline af Ugglas: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson

Nästa veckas program innehåller

Triss i ess

enligt Daniel Sjölin. Vi får la se…

                                                                                                                                                   *Neet = Not in Education Employment Training

Read Full Post »

Egentligen vet jag inte om uttrycket ha e käpp i owöva härstammar från Östergyllen alls. Men eftersom en mig före detta närstående person – som var född och hade bott där längre tid än jag själv – svängde sig med detta uttryck får det bli så. Protestera om du har annan åsikt eller kunskap!

   +
= Ha e käpp i oöwa

                                                                                                                                                         Att ha e käpp i owöva har två betydelser: en mer fysisk, en annan mer metafysisk. En person som har e käpp i owöva lämnar alltid dörrar öppna bakom sig, det vill säga glömmer alltid att stänga efter sig. Det är käppen som så att säga förhindrar detta. Men metafysiskt innebär uttrycket förstås likadant – en person som inte kan stänga dörrarna – till det förflutna.

Och nu ska jag bli lite djup…

Precis innan Fästmön väckte mig med den mjukaste pussen i morse låg jag i sömnen och filosoferade kring det här uttrycket. En person som inte stänger faktiska dörrar efter sig kan ju vara fruktansvärt irriterande! Tänk om alla dörrar hemma stod öppna – hela tiden – för att NÅN inte fixar att stänga efter sig… Jag skulle bli gaaalen! Ja, gaaalen med tre a:n!

MEN… själv är jag en person som har svårt för att stänga de där metafysiska, dörrarna bakåt, dem som jag har öppnat själv. Det ÄR verkligen dags att stänga dem alla, stänga dörrarna och på så vis stänga ute alla gamla oförrätter och puckon som man inte vill ha kvar i sitt liv. Hur svårt kan det vara? Det är väl bara att ta ut den där käppa ur owöva, eller?… INNAN nån blir gaaalen på mig…

I’m working on it…

Read Full Post »