Dottern får inte lära sig sin pappas språk

I Sverige idag finns en ganska ny språklag. Bland annat har ett antal språk klassats som minoritetsspråk i vårt land. Teckenspråket fick i samband med den nya lagen en särställning. Det är inte ett minoritetsspråk, men ska i mångt och mycket ändå behandlas som det. Hmmmm…

Jag blir… jävligt förbannad, för att tala klarspråk (!) när jag läser en pappas debattartikel på Aftonbladet. Här berättar han, att trots att Sverige skrivit på FN:s konvention för personer med funktionshinders rättigheter (som om inte den fina lagen ovan skulle ha räckt…), så får hans dotter inte undervisning i sin pappas språk – teckenspråket. Pappan har ansökt hos sin kommun om ett särskilt stöd för detta. Stödet skulle vara i form av nån teckenspråkig person som skulle komma till dotterns förskola några timmar varje vecka för att lära flickan teckenspråk. Flickan är hörande, men hennes pappa är alltså döv.

Pappan, själv jurist, menar att skollagen, som kommunen i detta fall hänvisar till, är fel konstruerad. Den behandlar modersmålsundervisning – men bara för barn som dagligen umgås med sina föräldrar. I den här pappans fall handlar det om sex veckors umgänge om året… Skollagen har emellertid undantag för minoritetsspråken, men eftersom teckenspråket inte är nåt minoritestspråk, anser sig kommunen slippa hjälpa flickan.

Språklagen hjälpte inte heller att slå kommunen i huvudet med. De erbjuder flickan tio till 15 timmar teckenspråksundervisning – per termin. Flickan har fått denna undervisning i ett års tid. Hon och pappan kan inte kommunicera.

Sverige 2010. Bra va´?.. Näää, inte ett dugg. Det blir en svart bak till kommunen i fråga och till tandlösa, verkningslösa lagar som diskriminerar döva, en minoritetsgrupp svenskar i vårt samhälle.

En svart bak för tandlösa lagar som innebär att döva diskrimineras.