Lite senare…

Lite senare… Ja, jag är lite tyst idag. Det handlar om att jag har en snäll-dag. Det är svårt att vara snäll. Det är… inte lätt för en som är så elak och ond som jag och för en stund sen var jag visst rasist också (en rätt befängd tanke bara att tänka…). Det är fint när man blir upplyst om vad man är – fast man inte är det, så att säga. Alltså, FUL är jag och rätt DUM det vet jag, men jag är baske mig inte rasist.

Ful och dum men ingen rasist!

                                                                                                                                                                    Klockan går mot har passerat 16 och jag har fortfarande inte fått i mig nåt ätbart. Det här går inte! Neeej, det GÅR inte! Men jag vet hur utslagen jag blir av illamåendet om jag stoppar nåt i munnen och det gör att jag stoppar. Det vill säga jag stoppar alltså inget i munnen innan jag ska ut nånstans.

Jag har avklarat en tur till apoteket och till värsta stället av dem alla, ICA Kvantum. Där är det alltid så trångt och folk går på en och jag blir bara förvirrad. Extra pinsamt var det att träffa PO från mitt förra liv. Vart vi än gick inne i affären så strålade vi samman. Medan min blick hade fokus på rakt fram för att inte falla, fladdrade PO:s. Tja, som vanligt då, när jag möter nån från mitt förra liv. Det hedrar i vart fall PO att min hälsning besvarades. Alltid nåt! Eller som ett av mina mindre förfinade x så snusförnuftigt ofta kläckte ur sig i tid och otid:

Det låter stort när katten skiter, men det kommer lite.

Jaaaaa… Det där sista stycket var ju snudd på elakt, men jag tror att både PO och x:et i fråga är så förnuftiga människor att de inte läser min blogg. Och eftersom initialerna PO inte har ett endaste dugg med PO att göra och antalet x är alltför många, så känner jag mig rätt säker på att det är ett faktum att de inte läser här.

Så elak att det växer horn på mig! Det tycker i alla fall Frida som har ritat dit dem! 😉

                                                                                                                                                         Fästmön har fått ett kort samtal, nej två korta, mamma har fått sitt lördagssamtal, en god vän med hjärtat på rätta stället likaså. Jag har ytterligare en vän som ska få en signal, men nu ska jag gå och försöka stoppa en brödkant i munnen och sen borde jag in i duschen för att tvätta håret, om inte annat. Jag ser förskräcklig ut – men DET är väl ingen nyhet?! (Se bildbevis ovan!)