Fredagsfrusen

I natt var det så kallt att min nästipp var alldeles frusen där den stack upp ur duntäcket. Jag var jättetrött, men hade svårt att somna. Det var en massa tankar som for runt i huvudet – jag gissar ändå att det är ett friskhetstecken..? Mina värden har stigit, men jag har minskat på medicien eftersom jag mår så illa av den. Förhoppningsvis fortsätter kurvan att gå uppåt, om än lite långsammare. Det får jag ta.

Många tankar snurrade kring Den Mest Älskade. Det blir mycket telefonerande oss emellan nu, men för att citera Leo Sayer i den gamla låten When I need you

[…] the telephone can’t take the place of your smile […]

Det slutar alltid med att båda mina telefoner är urladdade och när jag inte pratar i dem ligger de på laddning…

Tankarna på framtiden gnaver också. Oro. Det har gått alldeles för lång tid, det var inte så här det skulle bli. Och jag har inte riktigt kraft och ork att ge mig ut och ”knacka dörr”, nåt som jag mer och mer inser blir nödvändigt.

Sen är det här med… svek. Att människor brinner för saker och ting är lovvärt, men när man sviker gamla lojaliteter för att i stället låta sig lyftas till skyarna för sitt engagemang, då är man inte mycket värd i mina ögon. Jag själv klarar mig utan. Det var ett tag sen jag såg igenom fasaden, så ärligt talat var jag beredd. Men det finns andra i mer utsatta positioner än jag själv som är mycket ledsna just nu. Mycket ledsna. Och då hjälper det inte att vi som blivit klarsynta ökar till antalet.

I morse vaknade jag före halv sju. Det blev fem timmars sömn i natt. Och jag som har sovit så mycket den senaste veckan! Det är väl pigg-pillren, antar jag! Dags att skutta upp ur sjuksängen! Allt ska bli som vanligt igen. Fast allting blir aldrig mer som vanligt. Aldrig.

Idag är det Fridas första skoldag i sin nya skola. Jag håller alla tummar och tår för att det blir en bra dag och en bra fortsättning.

Vidare vill jag tack Inna för fint mejl med fint innehåll (svar är på väg genom rymden). Jag är glad för ditt förtroende kring detta och önskar dig all lycka!

Och till sist… Lyssna på Annas och min låt med Sarah Dawn Finer. Och gråt. För det gör jag.