Allvarligt talat börjar det bli lite för allvarligt att bo där jag bor. Trist. Tråkigt. Ett kungarike styrt av en despot och hans HIMSKA hustru som inte kan säga en mening utan att svära. Har jag hört. Länge. Fast nu sist ryktesvägen. Och rykten, liksom det skrivna ordet, är ju sanningar, eller vad säger Ruggugglorna? Så ledsamt att vi är så dumma i våra huven här, men å vilken tur att det finns räddande änglar med vingar vita som snö.
DAMNATION! Jag sa RUGGUGGLOR, inte Bajsugglan. Hon är ju en klok skit!
Ja kära nån! Det roligaste som har hänt här i veckan är att Stepfordfruarna for sin kos. Inte till Kos, men sin kos. Hur ska Stepfordmannen klara sig nu? Tur att han har så raska hjälpredor (NOT…) Kanske han tar tillfället i akt och startar lite bus i hus, kanske med mus – för det händer väl inte alltför ofta. Jag menar, hans fru är ju en riktig katta, har jag hört. Ryktesvägen.
Alltså när jag begrundar ovanstående förstår jag så väl den fäbless för Uppsala och Petite Moi som La Magica de las Intrigas söder om söder uppvisar genom sina täta visiter och den senaste alliansen.
Alliansen, var ordet!
sa Bull. (Eller var det Bill? Jag har lite svårt att skilja dem åt.)
Å, det enda som emellertid skjuter i höjden vid besöken är mina siffror, allt annat… Tja du fattar, tyngdlagen tar ut sin rätt.
Nu ska jag sova. Och förhoppningsvis vakna lite go o gla´, kexchokla´ i morgon och kanske busa genom att sno sensorerna till trapphusens lampor eller möblera om bland Svenssönerna, ungefär som när man busade med magistern som tillfälligt var ute: man spegelvände klassrummet. Typ.
Tjolahopp!
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 