Bekantas bekanta

1990-tal i Stockholm. Tre vilsna individer söker framgång och berömmelse. Under tiden gnaver de mot varandra och är inte alltid så snälla på väg till sina mål. Mats Strandbergs bok Bekantas bekanta från 2007 hittade jag på antikvariat i Stockholm för drygt en hundralapp. Det var väl investerade slantar!

En bok om relationer – i kändisvärlden och i gayvärlden.

                                                                                                                                                       Camilla återvänder till Stockholm för att få tillbaka mannen hon lämnade trots att hon älskade honom, men också för att slå igenom som låtskrivare och artist. Samtidigt kommer Lilly till stan. Lilly från landet, lillasyster till Daniel, Camillas bästa vän. Lilly, som har kommit till stan för att bli känd. Och Daniel, ja… En druga med övervikt och en längtan efter kärlek. Och en egen klubb. Runt dessa tre cirklar storyn i Bekantas bekanta i ett 1990-talets Stockholm, bland bimbos och yuppynallar, såpaskådisar och såna som bara vill bli kända…

Mats Strandbergs berättelser är alltid så intressanta. Och trots att perspektivet växlar mellan de tre karaktärerna blir det aldrig snurrigt. För deras liv och skeenden går ju in i varandra. Det handlar om relationer och om släktskap, men också vassa armbågar. Karaktären Lilly i boken är en figur som jag känner ren antipati emot. Samtidigt är hennes sätta att vara på nåt sätt ett resultat av det som varit.

Språket i boken flyter lika enkelt och vackert som i hans andra två böcker, Jaktsäsong och Halva liv. Och jag väntar bara på nästa bok! Högsta betyg!

Read Full Post »

Utflykt till verkligheten!

Fy te rackarns vad jag är trött på att vara sjuk, att inte orka, att må illa, att vara yr i skallen… Nej, idag hade jag bestämt mig för att göra en liten utflykt till Förorten. Fästmön beklagade sig nämligen igår kväll att hon inte hade nån choklad hemma och ICA Solen sålde minsann två 200-grams Marabou-kakor för bara 30 spänn…

Ja jag köpte två kakor till mig också, men jag är inte ett dugg sugen på grund av illamåendet.

                                                                                                                                                              Jag tvättade mig, klädde mig, tvingade i mig frukost och stack iväg. In på Solen. Ut till Anna. Gissa om hon såg förvånad ut när hon öppnade sin ytterdörr.

Sen fick jag kollapsa i hennes säng, för jag mådde illa som tusan. Men jag fick i alla fall överlämna två chokladkakor och en kvällstidning med tillhörande TV-bilaga och så fick jag massor av gos och pussar och kramar. Det var det bästa!

Det var förstås också kul att morsa på Frida och Slaktar-Pojken. Frida ser fram emot skolstarten och jag håller förstås alla tummar jag har för att hon ska trivas och tycka att det är roligt och stimulerande!

Innan jag åkte hem passerade vi ICA Solen IGEN och Anna fick gå in och handla middag för två dar och lite andra förnödenheter. Så får vi vidare till Jerry, där ett viktigt meddelande skulle lämnas och slutligen hämtade vi Elias efter skoldagen.

Jag var hemma vid 14-tiden och blev så glad, så glad, SÅ GLAD när jag vittjade postboxen och fann en bok och inget annat!

Ringde mamma en kortis och vilade en stund. Jag har ännu inte säkerhetskopierat bilderna, men jag ska göra det. Strax.

Read Full Post »

Tack Åsa!!!

Tack snälla Åsa för Hundraåringen! Jag förstår skämtet i det hela och jag blev så glad när jag hittade nåt annat i min postbox än räkningar, valsedlar från partier jag aldrig tänker rösta på och Vakttornet från Jehovas vittnen.

Hundraåringen ska vara en rolig bok och den tackar jag ödmjukast för!

                                                                                                                                                               Nu återstår bara att klura ut VILKEN Åsa som sänt den till mig… Du får gärna ge dig tillkänna så jag kan tacka dig ordentligt!!! Det var den Zylvazza zom jag mizztänkte!!! 😛

Read Full Post »

Säg inte att du inte har tid…

Jag vet inte hur många gånger de senaste åren jag har hört folk säga/skriva till mig

Jag har inte tid att ses/höras just nu, kan vi ta det om x veckor?

En liten stund har man alltid. Så säg i stället att du inte orkar eller inte vill just nu. Det känns ärligare. Det funkar för mig. De flesta förstår och respekterar.

Livet är för kort för att fyllas av smutsvita lögner.

Read Full Post »

”Jag är en berättelse…”

Rubriken är också rubrik till en intressant artikel om självbiografier som jag hittade i dagens lokalblaska. Tyvärr ligger inte heller denna intressanta artikel på hemsidan!  Idag kommer till exempel Tony Blairs självbiografi och här hemma kom författaren Kjell Espmarks redan i våras, Morgan Allings alldeles nyss.. Och antalet biografier som ges ut i Sverige i höst är stort… Samtidigt lanseras när som helst tidningen Vi biografi, en tidning som bara ska handla om… biografier…

Men varför har intresset för självbiografier plötsligt blivit så stort? Nog för att förlagen och filmindustrin vet att ”based on a true story” säljer, men ändå… I lokalblaskans artikel filosoferar skribenten John Sjögren över detta. Han misstänker att biografins popularitet kan vara en reaktion mot tidigare uppfattningar om jaget och verkligheten. För John Sjögren menar:

[…] Vad biografin gör är att samla ihop skärvorna från detta splittrade jag och göra det helt och sammansatt igen. Biografin erbjuder, för att parafrasera Lyotard, en jagets stora berättelse. […]

Men ibland sviker ju minnet och då lägger man till eller drar ifrån för att berättelsen ska ge det författaren vill visa. Då blir det myter och fiktioner…

[…] Vi läser dem för att spegla oss, för att fylla ett behov av myt och mening hos oss själva, för att ge form och innehåll åt våra egna liv. För att känna att även jag är en berättelse. I bästa fall baserad på en verklig händelse.

Jag kan ju inte låta bli att dra paralleller till bloggvärlden. I min blogg skriver jag ju mest om mig, en sorts dagbok. Inte egentligen för andras skull, utan för min egen skull. För jag har insett att livet är så förbaskades kort och hur jävligt det än är vill i alla fall jag hänga kvar i det. Och genom att skriva, blogga, fortsätter jag att leva.

Mitt liv ska alltid finnas här. Därmed är inte sagt att det jag skriver är sanningen. Det är MINA sanningar, mina uppfattningar och åsikter. Kom ihåg det. Allt är subjektivt – och behöver inte vara det sanna för alla.

PS Bakom höstens biografier och memoarer märks Käbi Laretei, Erica Jong, Theodor Kallifatides, Leopold Brunner, Torgny Lindgren, Christina Jutterström, Siw Malmkvist, Mikael Wiehe och Cajsa Stina Åkerström. För att nämna några… Intressant är att de allra flesta är män… Har de intressantare liv än kvinnor? Jag undrar…

Read Full Post »

Fluortantens dag – i repris!

Jag VISSTE att det var nåt särskilt med den 1 september. Jag VISSTE det! Och faktum är att det är andra året i rad som Stockholmarna ”firar” Fluortantens dag!

För tillället är ett hundratal fluortanter ute i på olika håll i stan och erbjuder fluor och till lunch, det vill säga vid 11.30 till 12 samlas tanterna och ett gäng politiker på Hötorget för fluorsköljning och intervju. Bästa av allt: Fluortanterna ska sjunga en sång på temat ”Fluor, vila, vatten”!

Här är en fluortant in action. Bilden är lånad från Aftonbladet och en bra artikel om Fluortantens dag förra året.

                                                                                                                                                           Syftet med dan är förstås att Fluortanterna ska visa sig, men också naturligtvis att slå ett slag för tandhälsa. Eftersom det är valår i år håller sig dessutom politikerna framme.

Bor du i Stockholm så ta tillfället i akt och sno åt dig en gratis fluorsköljning!

Read Full Post »

Morgon i september

I morse vaknade jag PRICK klockan åtta. Det var en katt utanför som skrek tre gånger. Inga skrik av vällust utan arga skrik! Jag är nu ingen stor kattvän – blir stel av skräck så snart ett kattdjur närmar sig – men i detta läge var vi i symbios, katten där ute och jag! För precis så kände jag mig. Arg. Vill inte vara sjuk längre.

Jag gick upp på toa, borstade av bettskenan och tog min medicin (dock inte den som Systerdyster rekommenderade i en kommentar nedan!..) Tog in tidningen och tryckte på perkolatorn. Gick och la mig igen för att invänta eventuellt illamående, yrsel eller nåt skit. Det enda som hände var att nån i huset tyckte att det var en bra tid att köra igång sin radio på. Skvalmusik… Jag steg upp…

Skvalmusik från en radio strax efter åtta morgonen är inte uppskattat av alla.

                                                                                                                                                       Tog medicin nummer två. Slog på datorn och hällde upp en rykande het och nyperkolerad mugg java. Dagen började grått, men jag ser nu att solen försöker, försöker tränga igenom molnen. Det vore så fint med lite sol – även för oss som mest är inomhus för tillfället…

Det enda jag vet att jag ska försöka fixa idag är att säkerhetskopiera bilder, framför allt. Sen är dan blank. Jag skulle vilja åka över till Fästmön, men jag tror att hon också behöver en så blank dag som möjligt och så vet jag inte om jag orkar. Det är ju liksom inget roligt om jag går och lägger mig så fort jag kommer dit… Men ta i trä – jag mår INTE illa än och jag är bara yttepytte yr! Tänk om… tänk om jag kunde få må bra en stund den här första morgonen i september…

Read Full Post »