Så förvånad jag blev när jag i dagens lokalblaska läste en replik av en kristdemokrat på en rödgrön debattartikel i förra veckan! Förvånad därför jag insåg att människan faktiskt har rätt! Och det är väl första gången i världshistorien jag håller med (KD). Så här skriver Anna-Karin Klomp:
Vården ska vara lika för alla skriver de rödgröna (UNT 25/8). Nej, det ska den inte, den ska vara anpassad efter den enskildes behov.
Där sätter hon fingret på nåt mycket viktigt: den enskildes behov. Jag vill tro att hon med detta menar att en vårdplats ska gå till den som bäst behöver den, den svårast sjuka. Inte den som kan behandlas i primärvård.
Men lite längre ner i sin replik syltar hon emellertid in sig i resonemang om att detta också ska anpassas så mycket som möjligt efter patientens önskemål. Tja, ärligt talat vill väl de flesta sjuka bli friska och primärvården når ju inte riktigt upp till den slutna vårdens… möjligheter och kompetenser, för att uttrycka det lindrigt.
Så småningom förklarar hon ytterligare att (KD) vill öppna särskilda intagningsplatser på Sjukstugan i Backen för de äldra svårt sjuka. Detta så att dessa männisor slipper vänta på akuten. Det är ett mycket lovvärt avllöfte – frågan är bara om det är genomförbart…
Lyssna till patientens hjärta, men önskemålen..? Hur pass genomförbart är det?
Efter att ha besökt akuten såväl en fredag eftermiddag som en måndag förmiddag är det bara att inse att folk är sjuka. Många är väldigt sjuka. Det stod sängar och bårar med patienter över allt. Många väntade på att få komma in på undersökningsrum, många väntade på att bli stuckna, många väntade på att få träffa doktorn och många väntade på att bli inlagda.
Mitt fredagsbesök tog fyra timmar – och då vägrade jag bli inlagd, fick skriva på ett papper innan jag åkte hem. Måndagsbesöket inleddes med en ultraljudsundersökning klockan nio varpå jag traskade ner till akuten. Där fick jag vara till framåt 14.30-tiden. Jag fick träffa doktorn två gånger, men resten av tiden var väntan. Väntan på att få komma upp på avdelning. Och tro mig… INGEN som jobbade på akuten satt och sov – alla typ SPRANG.
Personalen på akuten sover inte, den springer. Hela tiden.
Så åter till (KD:s) vallöfte om vårdplatser till de äldre svårt sjuka. Mycket lovvärt men är det genomförbart? Jag blev inlagd på en akutmedicinsk intagningsavdelning. De flesta patienter var mellan 85 och 95 år. Många stannade ett dygn och forslades sen vidare. Jag låg där i fyra dygn. Då gjordes de mest akuta undersökningarna, jag fick medicin och blev sen utskriven. Resten av undersökningarna ska göras polikliniskt. Jag behöver inte uppta en sjukhussäng för att göra dem. Och detta var jag mycket nöjd med! Men frågan är om gamla tant Asta, 94 bast, klarar av alla förberedelser hemma inför de ofta tuffa undersökningarna som man måste ta sig till sjukhuset för att göra? Problemet var bara att alla sängar var upptagna på avdelningen. Alla. Ska hon ligga i korridoren under väntetiden?
Jag tror att man måste ta tag i problemet på ett djupare sätt än att lova ut vårdplatser. Börja med att ge primärvården ordentliga resurser så patienterna söker sig dit i första hand, inte till akuten. Med mindre tryck på akuten borde antalet sjuka som måste läggas in minskas. Eller i vart fall får personalen mer tid över för dem som verkligen behöver.
Det jag menar är att patienter som inte är svårt sjuka borde kunna lämna prover och göra vissa undersökningar i primärvården, inte på sjukhuset – för det är det som händer nu. Patienter kommer med ofullständiga uppgifter om sitt tillstånd. I stället för att ta hand om de svårast sjuka måste akutens personal kolla upp ALLA – även såna som borde ha kollats upp redan hos sin husdoktor.
Avslutningsvis slår sig Anna-Karin Klomp för bröstet i sin replik kring Närakuten och Ortopedakuten som numera finns på ett av stans före detta sjukhus. Ja, det är bra med akutmottagningar som finns nära, men hur är besöksfrekvensen? Var är marknadsföringen? Vet folk OM att dessa akutmottagningar finns?
”Kände jag till Närakuten? Ortopedakuten???”
Anna-Karin Klomp menar att de rödgröna tycker att privata vårdgivare tar det bästa. Själv anser hon att fler utövera stimulerar utvecklingen. Personligen skulle jag ALDRIG sätta min fot på en offentligstyrd primärvårdsmottagning igen – men jag har mina skäl. Vid min privatläkarmottagning får jag snabb hjälp, prestigelös hjälp, doktorn ringer och jag mejlar, typ. Det funkar för det mesta bra. Men i den offentligstyrda primärvården är det fortfarande telefontider som gäller och framför allt, en stor rädsla för mejl. Tyvärr. För det går ju mycket snabbare om vårdpersonalen hör av sig när det blir en lucka än att jag ska sitta timmar i telefonköer eller i väntan på att nån ska ringa…
Gå till Toffelprofilen
Jo det kan fungera med direktinläggning av äldre. (Herregud, det låter som att lägga in sill!) I mitt sjukvårdsområde har det fungerat så tidigare men då har det ffa gällt personer på särskilda boenden eller fall då en läkare bedömt personen i hemmet och skrivit remiss. Utan remiss fungerar det inte så en ambulerande geriatriker som gör hembesök skulle underlätta oerhört. Jag tror få kan föreställa sig den krigsskådeplats som en akutmottagning utgör. Ordstävet om ”att man ska vara frisk för att orka vara sjuk” stämmer på pricken. Många äldre hinner dessutom få trycksår och bli undervätskade under sin väntan på akuten. Dessutom ägnar läkarna och sjuksköterskorna på akuten en massa tid åt att vaska fram lediga platser på avdelningarna, tid som kunde användas till patientkontakt om man hade en administratör som skötte denna syssla. Gaaaah! Jag kunde skriva massor om det här och jag får väl göra det på en blogg nära mig. Kramen! 🙂
Skriv mer om det! Jag tror att det är viktigt att folk – och politiker – får veta sånt här. Ibland undrar man vilken värld de lever i…
(Sitter i telefonkö till doktorn…)
Kram!
I mitt län har vi inte riktigt samma organisation eller o-organisation som ni har, och det verkar för mig som ändå är kritisk till vårt landsting som vi har det lite bättre. Här är det å andra sidan rörigt med det extremt stora utbudet av vårdgivare och konstiga sjukhusindelningar. Man ska åka väldigt långa sträckor istället för att åka till närmaste sjukhus eftersom man specialiserat sig. När det gäller trångbodheten har en mig närstående som arbetar kvar på samma fysiska plats fått ny arbetsgivare, men den nya lägger konsekvent in 2 patienter för mycket för att tjäna pengar, ovanpå de två korridorpatienterna kommer också akutfall in, gissa hur kul det är för patienter och personal. Att man dessutom har skilda journalsystem gör att ingenting fungerar, som t ex när någon blivit ett uns bättre och ska flytta en våning upp till en annan avdelning. Den avdelningen är numera privat och har ett annat journalsystem och man kan med lite otur ha patienter som flyttar flera gånger under ett dygn mellan de olika avdelningarna. För att göra det ännu roligare finns ännu en avdelning i huset som drivs av ännu ett annat sjukhus. Alla dessa tre avdelningar ligger alltså i samma hus och hade tidigare samma administration och personalen kunde hjälpa varandra vid hög belasning, nu fungerar ingenting, men i någon ände tjänar någon mer pengar i alla fall.
Jag skriver som Syster ovanför, man skulle kunna skriva väldigt mycket i ämnet. Men är inte det största felet att läkarna ägnar 80% av arbetstiden till annat än patientkontakter? Det borde finnas logistisker som skötte all koordination samt ett vettig datasystem som hanterade det hela.
Här har i vart fall alla samma system vad gäller journaler, tidsbokning etc. Jag har ofta fått åka till andra sjukhus än Sjuktugan i Backen för att göra vissa undersökningar. Det blir många mil ibland, nån gång även till Löwenströmska.
Som jag ser det är det dålig organisation och brist på resurser – främst att det inte finns tillräckligt med personal…
Ja, journalerna är ett kapitel för sig! Jag hade ‘förmånen’ att arbeta på en arbetsplats där personalen på samma avdelnimg löd under tre olika huvudmän. Läkarna tillhörde landstinget, paramedicinarna (arbetsterapeuter och sjukgymnaster) var anställda av kommunen och sjuksköterskorna var anställda av den entreprenör som bedrev själva vården. Mellan våra journaler var det vattentäta skott vilket naturligtvis gynnade patienterna. Ironi! Not! I tider då olika vårdgivare är livrädda för att lämna ut journaler så händer det ofta att rätt papper inte följer patienten vilket knappast gynnar densamme. Mycket beror också på problem med logistiken och att jag som syrra sitter med uppgifter som jag inte har utbildning för (och inte heller intresse för) en massa administrativt arbete som de numera bortrationaliserade läkarsekreterarna är fenor på. Gaaaah igen! 😦
För att kunna arbeta tillsammans kring en patient behövs givetvis ett gemsamt system kring patienten! Det är ju inte klokt. Och ja, vart tog alla läkarsekreterare vägen?